Med axeln mot dörrkarmen såg jag min barn ligga på mage i sängen. Uppslukade av äventyren i sina respektive Nintendo DS märkte de inte faderns ankomst.

Det var sex långa dygn och åtta timmar sedan jag träffat dem senast. Långa kvällssamtal har inte kunnat ersätta deras närvaro och mitt känsliga hjärta tog ett glädjeskutt över att återigen få vara nära.

Med tre steg och ett väldigt litet skutt landade jag mina drygt åttio kilo i sängen mellan dem. Min tyngd i mitten svängde upp madrassen på sidorna och gav dem varsin beskedlig liten flygtur och det tog några sekunder innan deras sinnen registrerat vilken tokstolle som stört deras koncentration.

Kramkalaset var omtumlande och härligt. Glädjen i deras ögon varade en stund innan lilltjejens polett trillade ner:

- Jag saknar mamma…

Den ömma modern fortsätter sitt värv i det stora blåa huset och får vänta ytterligare några dagar på den rena sanna glädjen i att få kravlöst kärleksfulla kramar av barn som saknat.

I det illa isolerade gula huset från början av förra seklet där jag och min familj bor är det olidligt varmt på nedervåningen och ytterligare ett par grader varmare på övervåningen. När det är så känns det tungt, nästan omöjligt, att dunsa ner framför datorn och blogga. Min mosiga halvsmälta hjärna har inte orkat…

Ha lite tålamod med den här bloggen… den är värmekänslig.

I skrivande stund har våra barn varit hos sin farmor fyrtio mil bort i sex nätter. Men… idag har jag den stora ynnesten att få åka dit och hämta dem. Deras stackars mor däremot, får svettas i det stora blåa huset en vecka till.

Vill ni lyssna så finns det här:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3809

Klicka på programmet som sändes den 12:e juli… andra novellen som de läser upp är min.

- Har du bäddat sängen? undrade jag.
- Nej, svarade han och gick med sänkta axlar tillbaks till sitt rum.

Efter ett par minuter gjorde jag mig ett ärende till hans rum och fick se honom sitta vid skrivbordet pillandes med någon mackapär som kom med senaste Kalle Anka-tidningen.

- Bäddar du sängen då, påminde jag.
- Jag ska, svarade han och reste sig från skrivbordsstolen.

Det förflöt några minuter till och jag hann skaka liv i hans lillasyster och återvände sedan till storpojkens rum. Mackapären låg kvar i hans hand men han hade flyttat ändalykten från skrivbordsstolen till sängkanten.

- Jamen bädda då, uppmanade jag något mer uppfordrande än tidigare.
- Ja, svarade han trött varefter jag återvände till dotterns rum bara för att finna henne skönt invirad i sitt täcke.

Efter att ha väckt Alicia en andra gång och väntat tills hon i alla fall fått på sig ena strumpan riktade jag stegen mot trappan. Halvvägs mötte jag sonen på väg mot toaletten.

- Kissnödig, sammanfattade han sitt ärende.
- Laddar du tandborsten när du ändå är där då, replikerade jag.

Jag slängde fram en enkel vardagsfrukost och återvände till övervåningen fem minuter senare.

- Frukosten är klar, hojtade jag och trodde i min enfald att jag skulle mötas av två påklädda barn och två bäddade sängar.

Lilltjejen hade fått på sig också den andra strumpan men var i färd med att slutföra en teckning från gårdagen. Storpojken var visserligen nykissad men satt med den förhatliga Kalle Anka-mackapären på toaletten.

En stund senare hade jag lyckats instruera, tjata och varsamt knuffa barnen framför mig till skolvärdigt tillstånd.

Vardagsmorgnar, liksom läggning på kvällen, består av väldigt få moment. De är dessutom nästan exakt lika från dag till dag. Efter att ha genomgått dessa dagar hundratals gånger känner jag som vuxen att telningarna borde veta exakt på pricken vad som ska göras. Ändock känns det som om jag tjatande skyfflar dem framför mig varje morgon…

Har jag missat något? Har jag tjatat för mycket? Uttnyttjar de systemet?

- Äh, vi vet ju att tjatfarsan kommer så vi behöver inte tänka själva…

Är det så?

Jag har testat att bara be dem göra sig i ordning och sedan lämnat dem men vad händer då? Ingenting! Nothing! Nichts! Absolut nada!

Jag började den historiska dagen med mina fotbollsgrabbar och kom hem vid lunchtid till den väntande hinken. En utlovad fönsterputsning väntade mig.

Samtidigt som Daniel trädde på sig fracken och knöt flugan började jag mitt värv vid vårt torp. Jag gnetade mig fram och lyssnade samtidigt på Lotta Bromé och hennes radiokollegors fantastiska skildring av händelserna i storstaden.

När de mindre prominenta gästerna äntrade den serafimerblå mattan mot kyrkan hade jag nått fram till hallfönstret och kunde glutta lite på den påslagna TV:n i vardagsrummet.

Min sambo pendlade mellan inoljning av bänkarna i köket och kyrkobesökarna på TV:n vars prominensgrad ökade med tiden. När kungligheterna började dyka upp stod jag i fönstret bakom TV:n och kunde konstatera att Johanna hellre tittade på danska prinsar än på sin fönsterputsande sambo.

När slutligen Daniel mottog jublet och Kronprinsessan så småningom klev ur nån gammal bil hade jag med fin timing kommit till det enda fönster som ger fri sikt mot TV:n.

Lagom till själva akten och ringpåträdningen gjorde jag en paus för det historiska ögonblicket och kunde se tillställningen ståendes i vardagsrummet med putsduken i hand. Vida skilt från den vackra sidennäsduk som brudens mor torkade sina glädjetåriga ögon med.

Jag kämpade vidare med mitt värv och lyssnade till kortegens framfart på radion. Radiosportens Bengt Schött rapporterade om Vasaslupens lugna färd över strömmen som om det var ett sportevenemang och det kändes som ett referat som blir klassiskt.

När bröllopsgästerna intog festsalen hade jag avslutat fönsterputsningen och ungefär samtidigt som de bänkade sig för invänta bröllopsmiddagen slängde jag en färdigmarinerad flintastek på grillen.

Olika falla ödets lotter…

Vi har en niogradig skala på vår spishäll och jag fick återigen slåss med inställningarna för att hitta rätt värme. Det spelar ingen roll hur graderingen ser ut på spisen för när det kommer till att steka pannkakor hittar jag aldrig rätt. På vår tidigare traditionella sex-snäpps-spis var det läget mellan fyra och fem som vore bäst för pannkakor.

Med ett par extra graderingar, det vill säga nio på vår nuvarande häll, så hoppades jag lite på en fullträff.

Jag hade dock fel och tvingas hoppa mellan sjuan och åttan för att få till den rätta värmen och rätta färgen på pannkakan.

Varför blir pannkakor alltid bäst mellan graderingarna?

Jo, det blir Korv Stroganoff ganska ofta. Jag gillar det, min sambo gillar det och storpojken gillar det. Lilltjejen äter det men med viss reservation. Dessutom är det snabbt ordnat vilket är den mest avgörande anledningen till vår Korv Stroganoff-frekvens på vardagarna.

- Pappa? sa hon tyst efter att ha suttit tyst i bilen en stund.
- Ja, svarade jag och vinklade ena örat mot baksätet samtidigt som jag försökte hålla två ögon på vägen.
- Din Korv Stroganoff kommer på tredje plats…

Min bror, tillika barnens farbror, besöker oss några dagar varje sommar. Det är liksom en tradition på samma sätt som att det blivit tradition att ställa honom vid spisen med falukorv och ris. Jag vet inte hur eller när det började men om min yngste storebror är på besök så ska han göra Korv Stroganoff.

- Patriks Stroganoff är godast, sa Alicia och fick solklart bifall av sin bror.

Farbror Patriks Stroganoff. Jag vet inte riktigt vad hemligheten är men jag vet att förrådet av grädde är tomt när han är klar. Dessutom håller jag med mina barn. Farbror Patriks Stroganoff äger.

Gång på gång har vi mötts och jag med min klassiska elva klarar oss relativt bra. Jag har Cantona, Baresi, Platini, Beckenbauer, Zico, Hugo Sanchez och en hög andra gamla godingar i mitt lag.

Jag är dessutom en nostalgiker. Jag njuter av gamla fotbollsbilder med storheter som jag minns. Det är kanske en viss gubbvarning i beteendet men skit samma, jag njuter av det. Att få berätta om gamla lirare för en till synes intresserad son är underbart även om han förmodligen lyssnar lika lite som jag gör då gamlingar snattrar om Gre-No-Li och Kurre Hamrin.

- Pappa, jag har köpt en grej, berättade storpojken entusiastiskt i telefon på sin födelsedag.

Han och hans ömma moder hade åkt förbi Human Bridge i Kalmar och där hittade han sitt fynd. Till glädje för honom men lika mycket för hans far.

 När jag kom hem fick jag se den gula brasilianska matchtröjan. På ryggen står det nummer 10 och över det med fyra tydliga bokstäver; ZICO.

Tröjan har nästan suttit på sedan dess. Stundtals fungerar den som nattsärk för att sedan bli skolklädsel och till slut träningskläder. Tröjan regerar och jag njuter…

Frågan är: Njuter Adam av sin faders respektfulla gillande eller är det en njutning att bära en storhets tröja?

- Är det torsdag idag? undrade storpojken glatt när jag hittade honom i ”lugna rummet” samma eftermiddag.
- Japp, så det är lite brådis, svarade jag jäktat och bytte fokus från hans uppspelta ansikte till att leta utspridda inneskor.
- Yes, sa han och knöt näven i en diskret segergest.

Lyckligtvis är barnens mor ledig från det blå huset vissa måndagar och torsdagar vilket minskar jäkten betydligt. Allt som oftast är det dock en snabb hämtning, energiintag i bilen och raka vägen till grabbarnas fotbollsträning som gäller. Som lillasyster får man finna sig i att vara vante och bara hänga på.

Otaliga är de timmar som hon självmant fått fördriva tiden i regn, rusk och solsken vid sidan om fotbollsplanen. Det första året stod hon halvt surmulet vid min sida och ville hålla handen men nu tar hon vidare och vidare cirklar runt planen.

Jag inser att det måste vara allt annat än inspirerande för henne. Därmed är jag full av beundran över hennes enorma tålamod. Aldrig någonsin hörs någon klagan och hennes sätt att ställa upp på storebrors (och mitt) intresse är beundransvärt.

- Kolla här, sa hon vid middagsbordet för en tid sedan.

Hon tog två glas, pepparkvarnen och en bit gurka. Dessa placerades ut med noggranhet varefter hon myndigt pekade på det ena glaset.

- Ser ni? undrade hon och tittade på mig och storebror som var de enda närvarande för tillfället.
- Vadå? frågade jag efter att ha studerat installationen en stund.

- Det är ju självklart pappa, sa hon och pekade mer intensivt på glaset.

- Glaset står i passningsskugga ju.

Hmm… hon kanske inte är så ointresserad trots allt.

Barnen trillade in genom dörren ungefär samtidigt som jag satte ändalykten i TV-soffan. Storpojkens ändalykt dunsade ner ganska omgående den också. Vi pratade lite om de nittiotusen åskådarna och alla miljoner som satt framför TV-apparater över hela världen. Han hämtade sitt halvfulla stickersalbum med alla VM-spelare.

Vi tittade en stund och jag ville säga så mycket om att rulla boll, spela hem, hålla avstånd och bredd. Fylld av teori ville jag förmedla det till min fredagströtta son men jag lät bli.

- Pappa? sa han fundersamt undrande efter en stund.
- Ja, svarade jag lite hoppfullt.

Nu kommer det, tänkte jag. Nu har han sett något som jag kan få utveckla och briljera kring. Äntligen.

- Jo, jag funderade på en grej.
- Ja… sa jag och väntade andäktigt.

Han satt tyst en stund till med en fundersam min utbredd över ansiktet.

- Vad gör man om det börjar klia i rumpan när det är så många som tittar?