Det har varit lite upp och ner den senaste tiden. Sådär som sig bör under semestern. Några dagar hemma, några dagar borta, några dagar med huset fullt av folk och några dagar med delar av familjen på annan ort. Hektiskt och avlsappnande på samma gång.

”Vad tomt det blev…” skrev min sambo i ett SMS på tisdagen strax efter att min mor och brorson lämnat Solboda.

Jag satt vid tillfället och försökte få i mig information kring  mitt nya jobb men förstod känslan. Det är ju så när det varit full rulle ett par dagar och sedan blir det bara tomt och tyst. Hur trevligt det än må vara med besök och resor så kände jag att det skulle bli lite skönt att komma hem till en samlad familj efter jobbet. Det är någon typ av normalfall som känns standardiserat tryggt och lugnt.

”Första lasset…” sa nästa meddelande från sambon till vilket hon bifogat en bild.

”Andra lasset…” var meddelandetexten i ett påföljande MMS en stund senare.

”Tredlje lasset…” var den text som förkunnade att trilogin var fullbordad.

Likaså hade vår vedleverantör fullbordat sin tredelade lastbilsleverans och därmed förpassat trettio kubik kapad och klyvd ved till vår gräsmatta. Det är ju egentligen bra med tanke på att det säkrar värme och varmvatten inför vintern men det är inte riktigt det man vill tänka på en solig dag i början av augusti.

I och med hans leverans förändrades också bilden av den standardiserat lugna eftermiddagen eftersom trettio kubik oskyddad ved kräver en viss insats innan den förflyttats och staplats på avsedd plats. Även om insatsen inte gjordes just på tisdagen så ligger de där tre högarna där som en påminnelse om att det där med att ta det lugnt får vänta ett tag till.

- Det känns som om sommaren är slut, har det sagts ett par gånger senaste veckan hemma hos oss. I synnerhet då vi återvände utan de två större barnen från min mor i slutet av veckan och regnet formligen öste ner över oss. Vi försökte genomföra lite eftersatt trädgårdsarbete i vätan och blev varse att blöta trädgrenar väger betydligt mer än torra.

Nu är det dock en ny vecka och solen har hittat tillbaka till vår del av världen. Faktum är att den dök upp ungefär samtidigt som barnen, deras kusin och deras farmor anlände till Solboda. Ett annat faktum är att de haft sol under hela sin vistelse hos farmor medan vi stretat på i regn och rusk hemmavid. Egentligen inga nyheter… jag vet ju att det är barnen som är solskenet i livet.

Ny vecka, som sagt. Det innebar för mig också nya utmaningar i form av ett nytt jobb. Barnens kusin skulle också lösa in sin födelsedagspresent genom att hänga med oss på fotboll mellan Kalmar FF och Mjällby på nya härliga Guldfågeln Arena. En presentöverlämning som i sista stund medförde en del pinsamt trubbel.

Nytt jobb innebär ny arbetsplats och nya arbetskamrater. Dagen förflöt fint alltmedan jag korvstoppades med information om allehanda saker. Vid dagens slut hoppade jag i bilen, ivrig att få berätta men också ivrig över att få ta med barn och kusin på fotboll på den silverskimrande arenan.

När jag avverkat en knapp mil av de dryga två på väg hem insåg jag att fotbollsbiljetter, plånbok och nycklar låg kvar på jobbet. Efter diverse svordomar och ett samtal hem återvände jag till min nya arbetsplats men möttes av låsta dörrar och en tom byggnad.

- Lämna Minstingen till morsan och sätt dig vid datorn, kommenderade jag min sambo som lydigt gjorde som hon blev tillsagd.
- Jaha, sa hon och började knappa.

Lyckligtvis hade den nya kollega som jag under dagen terroriserat med hundratals frågor ett relativt ovanligt namn så att ett mobilnummer kunde uppbringas. Förvånad över samtalet från den nya förvirrade kollegan lämnade hon biblioteket, åkte tillbaka till jobbet och kunde hjälpa mig.

Vad hon tänkte om sin nya förvirrade kollega vill jag inte spekulera närmare i men om man någon gång ska visa vem man är så är det lika bra att göra det direkt.

Det spritter liksom i benen på barnen. De vaknar med ett leende och tar sig tid att krypa ner i den breda dubbelsängen som verkar smalna av för varje nytt barn som tränger sig in.

Det värsta är att jag inte är där. Jag har vaknat och illrar omkring för att åka till jobbet. Min sambo, storpojken, lilltjejen och minstingen pratar, fnissar och tumlar omkring. Tumlar kanske lite för mycket för en halvvaken mamma.

Jag åker till jobbet men de där hemma har sommarlov.

Jag tänker också ta sommarlov nu. Har några veckor kvar att jobba innan semester och sedan ett nytt jobb att gå till men likväl så tar jag sommarlov. Från bloggeriet…

Någon gång i augusti är jag tillbaka. Tills dess önskar jag alla en riktigt skön sommar.

Jag lämnade en påse skräp ute vid soptunnan. Klockan närmade sig halv tolv på kvällen men ljuset ville inte riktigt släppa greppet över nejden. Den klara himlen skvallrade om att stjärnorna fanns där även om det vaga ljuset gjorde sitt för att dölja dem.

Mina bara armar njöt av den relativa värmen i natten och när soporna levererats till avsedd behållare smög sig angenämare dofter fram. Den älskade flädern pockade på särskild uppmärksamhet. De vita blommorna lyste genom dunklet och sa att de väntade på mig. De vill skördas, blötläggas, blandas och silas för en årgång underbar saft. En smak av sommaren som med hjälp av frysen varar långt in på vintern.

Första doppet i Kalmarsund är avklarat liksom årets första besök i poolerna på campingen i närheten. Första fästingen är avlägsnad och kampen mot mördarsniglarna har börjat så smått. Skolavslutningen står för dörren och semestern ligger avlägset väntande ett par veckor fram.

Det är sommar… igen.

Det sägs att doftminnet är det starkaste minnet, att dofter som sveper förbi kan tända gamla eldar och bjuda in till nya synvinklar. Så är det säkert. Jag kan bara hålla med eftersom jag fortfarande och för all framtid kommer att bli lycklig av doftblandningen mellan blött gräs, svett och liniment.

Musikminnet är också starkt. Minnen associerade till viss musik.

Häromdagen åkte jag ensam i bilen eftersom Sambon hämtat telningarna på fritids lite tidigare. Jag tryckte på den lilla knappen på radion för att lämna Mix Megapol och vandra vidare mot min följeslagare P1. På vägen dit stannade uppräkningen på 107,8 vilket är detsamma som P4 på våra breddgrader.

Jag var förhindrad att trycka vidare eftersom jag vinkade adjö till en kollega som korsade gatan så Phil Collins hann fylla bilen med sin klassiska In the air tonight. Det gick inte många sekunder innan Stephen King dök upp i huvudet. Staden som försvann. Historien spelades fragmentariskt upp för mig. En bok som jag läst men sedan länge glömt bort.

Sen kom minnena. Jag läste den en sommar. Jag läste en del av den i en buss och jag vet att det var på väg mot ett musikläger i Holland. Jag och basisten somnade på golvet i bussen och fick skäll av chauffören. Vi såg Rambo med holländsk dubbning i vår lilla stuga och badade i anläggningens bassäng. Jag fångades på kort stående med min blänkande saxofon i ett buskage och jag minns att jag gillade den bilden så mycket att den skulle pryda mitt första skivomslag. Det blev dock ingen skiva och för några år sedan stals min saxofon ur vårt vindsförråd.

Så stark och så associerande. Men… Phil Collins tystnade och tankarna svävade vidare. Jag passerade 108,5 och studsade på 89,5 innan räkneverket stannade på 93,0. Trygga säkra P1.