Jag pysslade lite i hallen med Minstingen runt fötterna. Hon bestämde sig tidigt för att besöka den närliggande tvättstugan och genom en snabb check kunde jag se att den var säkrad. Inga farliga pinaler för elva månader gamla äventyrare låg framme. Efter ganska exakt trettionio sekunder var jag klar med det som skulle pysslas om i hallen och tittade då in i tvättstugan för att se vad som försiggick.

Minstingen satt i en stor tvätthög med världens största leende som förkunnade att hon ville ha beröm för sin finfina insats. Den smutstvätt som stoppats in i maskinen i väntan på rengöring var nu förflyttad från trumman och utspridd i ett jämnt lager över de drygt tio kvadratmeterna tvättstuga som vi förfogar över.

Det där med att riva ut saker är väldigt inne just nu. I alla fall i lilla minstingens lilla värld. Det tre nedersta kökslådorna innehåller diverse papperspåsar, tallriksunderlägg, grytunderlägg, plast- och träverktyg för matlagning och diverse andra saker. Det vill säga att de ska innehålla dessa köksredskap men understundom, egentligen ganska ofta, kommer en liten människa stövlande och tömmer dem på sitt innehåll.

Det närliggande skåpet huserar träningsflaskor, plastburkar, kavlar och allehanda andra större pryttlar men också detta skåp töms kontinuerligt.

Minstingen har också ett brinnande intresse för böcker. Inte så mycket av att läsa hittills och inte heller av att lyssna när vi läser, till detta räcker inte hennes rörliga tålamod. Böcker ska rivas ut ur sin bokhylla och sedan lämnas på golvet. Möjligen kan de vara intressanta att sitta på.

Det enda som egentligen inte verkar intressant att riva ut är de leksaker som ligger lätt tillgängliga i en för ändamålet avsedd korg av plast.

Riva ut… det verkar vara en period i livet. Plocka in… när kommer den perioden? De äldre barnen, åtta och elva år gamla, verkar i alla fall inte ha kommit dit än. Inte jag heller för den delen.

- Är det du som lärt henne säga ”bam”?

- Jag anade inte… svarade min sambo och tittade lite skyldigt över min högra axel.

Upprinnelsen till min fråga var att den numera buckliga soppsleven slängdes ovarsamt i det numera jackförsedda parkettgolvet i köket.

- BAM!, hojtade minstingen och tittade på mig med glädjefullt nöjd min.

Sambon förklarade vidare att det var en rolig liten lek när hon presenterat sina hemgjorda ärtpåsar för minsta dottern. Och kul var det… Minstingen pillade och plockade med påsarna. Lade dem på huvudet och de små axlarna där de ideligen gled av. Till slut kastade hon dem vilt omkring sig varpå hon utropade ”BAM!” med ett glädjetjut.

Att den ovarsamma behandlingen skulle leda till en bucklig soppslev och nya jack i köksgolvet var det ingen som tänkte på då.

Nyvaken, nykissad och i princip naken. Det är tillståndet för min lekamen då jag väger den. Häromsistens, det vill säga i förra veckan, visade vågen styva 85 kilo. I morse hade det trillat ner till 83,2.

Det är faktiskt med viss nyfikenhet som jag kommer krypa upp på vågen imorgon bitti igen… nyvaken, nykissad och i princip naken.

För övrigt drar Minstingen igenom huset som en tromb. Jakten på tromben kanske hjälper till att ordna viktnedgången också. Jag berättade för ett tag sedan om mina gummisnoddar runt hyllplan och dörrknoppar. Vi har gjort lite andra åtgärder också… dem kan du läsa om på min sambos blogg.

Just det… swooosh… så var det måndag igen.

Fredag, äntligen hemma… swooosh… slipa spackel… swooosh… fotboll… swooosh… söndag kväll, tapetsering… swooosh… måndag morgon.

Swooosh! Vad var det som hände?

Så kom den… fredagen.

Just nu är det eftermiddag dessutom. Sitter och uppbringar all kraft jag kan hitta och tar hjälp av både ventilationssystemet och kaffemaskinen för att löpa linan ut. Stack ut näsan vid lunch och hittade både luft och solsken som alstrade en del välkommen energi.

Trött.

Tänk om dagen var slut när arbetsdagen var det… Tänk om maten, soffan och TV:n var det enda som återstod när arbetsdagen ändat. Va skönt det skulle vara…

Nä.

Lilltjejen ska hämtas på skolan och skjutsas till dansen. Storpojken och jag ska ta en sväng på stormarknaden medan hon lär sig nya discoturer i danslokalen. Hon kommer att sprudla av glädje innan och visa ansträngd men helnöjd min efteråt. Storpojken kommer att gå med på MAXI och spekulera om ditten och datten. När vi kommer hem kommer Minstingen att sitta på köksgolvet och hojta ”da pa da” när jag kommer in. Hon kommer att vilja bli buren och kramad tills min rygg viker sig.

Tänk om dagen var slut när arbetsdagen var det… Tänk om maten, soffan och TV:n var det enda som återstod när arbetsdagen ändat. Så jäkla nedrans hopplöst trist och tråkigt det skulle vara.

Jag har vaknat om morgnarna senaste tiden med bakre delen av gommen som ett ömmande sandpapper. Med ett ljudligt stockdragande under natten har jag inte bara stört mig själv utan också andra som försöker sova i samma hus. Nu är jag under utredning…

Jag fick hämta ut apparatur från sjukhuset som under en natt skulle kopplas på korsen och tvären över bröstet, in i näsan och diverse andra snarkrelaterade ställen. Detta skedde i somras och nyligen träffade jag en specialist som analyserat mina sömnkurvor.

Beskedet var att jag somnar på rygg och sedan sover på vänster sida. Jag har andningsuppehåll 19,2 gånger i timmen vilket låter mycket men egentligen, enligt specialisten, är en låg siffra. Han tryckte upp en trattliknande sax i näsan och vidgade näsborren tills det började knaka och kunde konstatera att nässkiljeväggen är sned. Inte mycket sned och inte problematiskt sned men dock… sned.

Vad gör man då?

Jag fick två val.

1. Sov med en övertryckmask

2. Gå ner i vikt

- Jag vill inte ha en mask, sa jag bestämt och därmed behöver jag för hälsans skull fila bort lite av vikten som sakta kommit krypande sedan jag slutade med fotboll för 5-6 år sedan.

Faktum är att snarkningen började komma krypande när jag slutat med fotboll. Som fotbollsnörd kan jag ju då konstatera att fotboll är bra för både hälsan och omgivningen men förnuftet inser ju att det är själva rörelsen i fotbollen som ger resultat.

Så är det. Nu ska jag minska från 85 pannor till 75. Det är mitt mål… Eftersom jag nu skriver det här på min blogg så kanske jag kan pressa mig till resultat.

Jag ska försöka återkomma till det här emellanåt. Inte för att det är så värst intressant för er som läser utan av rent egoistiska skäl. Jag tror att jag behöver pressen för att fixa det.

Senast jag kan minnas att det stod 75 kg på vågen när jag klivit på den var i ett gräs- och linimentluktande omklädningsrum i Smedby utanför Kalmar. Det var förmodligen 1993.

Nu åker vi! Back to the 90’s…

Vi har farit iväg till Stockholm emellanåt och där avnjutit storstadens nöjen och fördelar. Med möjlighet att bo gratis i egen lägenhet på sköna Söder har vi till fullo njutit av våra sejourer dit.

Vid senaste besöket under den gångna sommaren tog vi oss till Södertälje och äntrade Tom Tits helt utan förväntningar.

Hungriga på upplevelser blidkade vi dock de ännu hungrigare magarna i den enorma matsalen som hjärtligt tog emot oss som med egen matsäck vill spendera dagen. Redan där fångades vi av den blinkande klätterväggen som engagerade större delen av familjen. Endast den barnvagnsburna Minstingen avstod men hon granskade å andra sidan våra förehavanden med stor glädje.

Dagen bara flöt förbi medan äventyren avlöste varandra. Vi satt klistrade mot väggen i den stora centrifugen, kastades omkring av en gigantisk robotarm, blåstes omkull av orkanvindar, kröp i långa mörka gångar, skvätte vatten, studsade och viskade till varandra på 30 (!) meters avstånd i en aldrig sinande ström av upplevelser.

Det var liksom kunskap och upplevelser i en härlig blandning som aldrig riktigt tog slut. Men… slut tar det ju alltid och strax innan stängning var vi uppe på tredje våningen i den gamla fabriken.

- Kolla! utropade ett av de större barnen från en balkong på utsidan.

- Du måste testa pappa, sa det andra av de större barnen.

Där satt en cykel monterad på väggen. En gigantisk ring omslöt cykeln och meningen med det hela var att man skulle cykla i ett ekorrhjul med den väsentliga skillnaden att det var cykeln som gick runt och inte hjulet.

Medan barnen hoppade av förtjusning över sitt förslag beskådade jag en annan pappa som kämpade för att få fart på cykeln. När den pappan slutligen gav upp utan att klara uppdraget konstaterade den av Tom Tits anställde killen vid cykeln att han skulle stänga men gav mig chansen att prova.

Barnens bedjande ögon, den föregående pappans misslyckande och lite av mitt eget barnasinne fick mig att acceptera.

Med en sele som satt så hårt att jag tackade min lyckliga stjärna att barnaproduktionen är avslutad spändes jag fast vid cykeln. Sambon tittade ut på balkongen, skakade på huvudet och vände oroligt tillbaka in.

Tre våningar upp är högt, i synnerhet när man är fastnitad på en cykel på husväggen. Jag började trampa tills jag kom en bit upp i rundeln. Rullade bakåt till motsatt sida och tog fart igen. Kom ytterligare lite högre upp och rullade bakåt igen. Tog sats för kung och fosterland och innan jag egentligen fattat vad som hänt var huvudet ner och fötterna upp samtidigt som jag trampade för glatta livet.

När det slog runt på toppen blev uppförsbacke plötsligt nerförsbacke och tramporna rullade på med benen som mekaniskt vevande motor. Uppåt blev neråt och innan hjärnan registrerat vilket som var vilket så var förhållandet motsatt.

- Åtta varv pappa, hojtade barnen efteråt.

Runt, runt, runt… Jag har ingen aning om hur många varv det blev. Men… det blev varv. Uppdraget slutförd och viktigast av allt; min hjältestatus hos barnen hade fått sig en skjuts.

Till sist: har ni inte varit på Tom Tits så rekommenderar jag starkt att ni packar en rejäl matsäck och avsätter en heldag. Vilken höjdare, dubbelt upp! Ni farsor som cyklat på väggen… let me know.

Jag har ett kontaktformulär här på coolapappor.se vilket är riktigt bra och ger trevlig input emellanåt.

Nyligen kom följande:

Hej Jag undrar om jag kan få din emailadress. Mvh Arvid

Svar till Arvid:

Visst kan du få det… om du berättar vad du ska ha den till. Använd kontaktformuläret igen så löser vi det.

/Sega Pappan

Minstingen är ett yrväder. När klicket från diskmaskinens låsanordning når hennes öron kommer hon stövlande på alla fyra, fem eller ibland tre. Man häpnar över hennes hastighet. I barfota tillstånd och långarmad tröja kör hon en aggresiv och snabb glidstil där hon fäller ner armarna i plogformation mot golvet och lyfter övriga kroppen förutom de små fötterna som agerar effektiva paddlar där bak.

Den snart elva månader gamla kroppen övar sig dagligen och ideligen inför de första stegen. I och med en mer vertikal livsföring blir räckvidden på höjden desto bättre.  Därmed upptäckte hon först dörknopparna i köket och sedan det faktum att det fanns spännande saker där innanför. Intressant och fascinerande tyckte hon och till en början också vi föräldrar. Till sist falnade dock vårt intresse för utrivna brickor, skärbrädor, plastburkar, sportflaskor och grytor som spreds allt längre från sin ursprungliga förvaring. Minstingens intresse har dock inte falnat, det lever alltjämt och ökar med eskalerande styrka.

Det krävdes till sist en lösning. Spärrar på dörrarna. Ett inköp av småplastgrunkor för ändamålet planerades men så fick minstingens far, tillika undertecknad, en till synes briljant idé.

Gummiband… applicerade runt de hyllplansbärande små stiften och sedan utsträckta runt knoppen på dörren. Fullständigt lysande om man frågar upphovsmannen själv.

Minstingens första kontakt med sina nya motståndare skedde ett par minuter efter att hon rivit ut plastmuggar, plastbestick, bakplåtspapper, muffinsformar och de längst in placerade knäckformarna. Hon återvände till nämnda skåp efter ett blöjbyte och tittade misstänksamt på det fula bruna gummisbandet som hon inte kände igen. Hon började först rycka i snodden vilket föranledde visst tvivel hos mig som bevakade mötet på avstånd. Utan att riktigt få grepp om den konstiga bruna saken angrep hon knoppen på sedvanligt vis. Dörren öppnades en halv decimeter men när hon släppte för att som vanligt ovarsamt knuffa upp dörren så stängdes den framför henne.

Det tog henne ett par tre försök innan hon insåg att de fröjdefulla attiraljerna i skåpet numera kunde beskådas genom den lilla springan men inte spridas ut över golvet som tidigare. Jag log lite åt min lyckade lösning men fick ganska snabbt ta hand om en trött, besviken och ledsen dotter.

Det är höst ju…

Visst säger vädret sporadiskt att vi ska slänga av lite kläder och sätta oss i ett vindfritt hörn men det verkar mest vara en spefull lek. För visst är det så att när armbågen väl får lite sol så blir det becksvart, regntungt och svinkallt.

Och visst kan det också spegla livet. Vi brinner av energi och när resultatet ska komma blir det becksvart, regntungt och svinkallt…

…och sen kommer solen.

Fridens!

/Sega Pappan