Jag hade en plan. Åtminstone en tanke på vad jag ville göra av den där kvällen. De är så känsliga de där värdefulla timmarna mellan arbetsdagens slut och den trötta lekamens möte med sänghalmen. Ruskigt värdefulla och därför ofta fyllda av förhoppningar, förväntningar och krav. De ska innehålla mat, rekreation, sysslor, utveckling och återhämtning. För min del klämmer jag gärna in lite kreativt tänkande också.

Jag kom hem och hade med mig Storpojken som stannat i stan hos en kompis. Därhemma möttes jag av sambon vid spisen, Lilltjejen med kompis på väg ut och Minstingen sittande på knä med ett gigantiskt välkomnande leende och uppsträckta armar.

Gott så… om min sambo ursäktar… men var person på sin plats så att säga. Nä… jag är ingen ”kvinnan-vid-spisen-man” men när man kommer hem och maten är påbörjad eller klar så känns det alltid bra.

Det var efter detta första möte som det hände oförutsatta saker. Inget konstigt egentligen och jag behöver inte gå in närmare på vad som stjälpte vad.

Men ibland… ibland så är den där utmärkt genomtänkta planeringen inte så utmärkt genomtänkt som jag förutsatt mig. Framförallt så är planen allt som oftast inte förankrad med övriga parametermänniskor i sammanhanget. Då kan jag känna stressen krypa fram inom mig för att sedan lägga sig lite utanpå. Till sist får den inte längre plats i min kropp och börjar påverka omgivningen. Ibland hoppar den från mig som en vass tagg som tränger in i omgivande människor.

Vad gör jag då för fel? Förväntar jag mig fel saker? Planerar jag på fel sätt? Har jag en skev bild av verkligheten? Är jag dålig på att säga vad jag vill? Har jag fel ambitioner?

Jag vill ju vara den snälla och tålmodiga.

Jag ser Storpojken spela sin andra elvamannamatch i livet och göra mogna och korrekta löpningar. En spelbar son ger en stolt pappa mer än att han rakade in sitt första elvamannamål i en stor vidöppen kasse efter en finurlig framspelning av lagkamraten. Stolt!

Jag gluttar igenom det lilla fönstret till danslokalen och ser Lilltjejen dansa disco med glans. Inga yviga gester utan bara stor koncentration och glädjefullt taktfasta lagomstora rörelser. Stolt!

Minstingen sitter på golvet med en sportflaska i ena handen och en alldeles för liten kork i den andra. Hennes far beskådar och förundras över att hon faktiskt försöker få fast den alldeles för lilla korken på den stora flaskan. Stolt!

De gamla Duplobitarna plockades fram häromdagen liksom den klassiska bultbrädan med tillhörande hammare. Storpojken och Lilltjejen bygger Duplotorn och Minstingen klappar till dem med hammaren så att de far i småbitar över köksgolvet… tornen alltså, inte syskonen. Alla tre skrattar så de kiknar.

Jag bara tittar på dem. Njuter som katten i köksfönstrets höstsol. Stolt!

Två dagars konferens. Stillasittande och fikamulande i två gånger tio timmar med ett avbrott för obalanserad kost mitt i. På den enda tillgängliga kvällen fortsatt stillasittande avnjutande av mat och dryck. Den enda motion som erbjöds var glappande munläder i form av tugg och tal.

Vad gör detta osunda leverne med en relativt omålmedveten bantare? Innan ni ens hunnit tolka frågan har ni säkert hittat svaret.

Just hemkommen från två intensiva dagar på Ekerum Golf & Resort. Så mycket golf blev det inte men en jäkla massa konferensande hann vi med.

Vi var inbokade i var sin lägenhet och hade således fyra bäddar och tre rum var att förfoga över. Inklusive den nedåtgående solen som sakta sjönk över fastlandet och målade Kalmarsund i glittrande färger.

En dröm för en stressad småbarnsförälder. Jodå, om tiden för eftertanke och njutning funnits.

- Pappa ska på semester, sa Storpojken till den som skulle ombesörja deras skjuts till skolan den morgon jag var borta.
- Nä, konferens, sa jag.
- Ja, semester, sa han.

Minstingen påbörjade sitt liv som gående varelse dagen innan jag drog iväg. Visserligen har hon med stöd och hjälp tagit sig fram utmed väggarna innan men då kom de första trevande stegen. Rapporterna via mobiltelefon innan läggdags i ensamheten på Öland var att hon lämnat säkerhetszonen och staplade fram där hemma. För en som oftast är hemma och alltid vill vara med i barnens utveckling var det lite jobbigt.

Jag vill ju vara med när det händer.

Den här bilden är tagen 1965. Det är min mamma på besök hos sin blivande svärmor tror jag.

Det har, som man brukar säga, runnit en del vatten under broarna.

Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker det är lite ”Posh” över bilden.

Skulle kunna skriva radvis av superlativer för att beskriva min mamma men det vore inget nytt. Inte för henne och inte för mammor i allmänhet.

Mamma är ju liksom alltid mamma och det är något särskilt med det.

Det där med vikten gäckar mig… eller… egentligen inte. Jag vet vad som krävs.

Rotade fram en gammal Amelia där Camilla Läckberg delar med sig av en rivstart i GI-style. Vi har kört den slaviskt därhemma tidigare och det funkar på alla plan. Både smakmässigt och resultatmässigt är det ett fungerande recept. Nu tänker jag gasa på igen. Tyvärr är det en ganska dyr metod om man följer den slaviskt så jag får vänta tills jag skrivit klart, lanserat och rullat in kulorna från min bok…

Men… jag började på måndag morgon med den angivna frukosten. Omelett med lite skinka (som jag bytte mot salami) och annat… Skitgott, tyckte jag. Min son var dock av en annan åsikt där han satt trött och nyvaken på måndagsmorgonen.

- Pappa… det luktar apröv.

När dagen gryr, allt senare för var dag som går, så vaknar huset stilla till liv. Dagens första strålar letar sig förbi rullgardinen och smeker mig vaken med sitt morgonpigga humör. Jag öppnar långsamt ögonen och njuter av den annalkande dagens första lugn. När kaffet puttrar i bryggaren kommer de båda skolbarnen ner i köket och ler glatt sina morgonpigga leenden.

- Jag bytte lakan när jag ändå bäddade sängen, det var ju ett tag sedan, säger Lilltjejen och går vidare med de smutsiga lakanen till tvättstugan.

Strax efter kommer Storpojken lommande med ett glatt ”gomorron” i mungipan. Han slår sig ner vid det dukade bordet och tar för sig av utbudet. När Lilltjejen kommer tillbaka från tvätten äter vi vår frukost och pratar om dagen som väntar. I hallen står de väskor som barnen packat och väntar på avfärd mot skola och aktiviteter.

- Kan jag se på TV? undrar storpojken.
- Javisst, vi har gott om tid, det är lugnt, svarar jag leende och slår upp sporten i den lokala dagstidningen.

Hack… hack… hack…

Näe… det är ju inte riktigt så…

Det där med vikten vill inte riktigt ta fart…

Kan ju bero på att jag inte ändrat så mycket. Mat är ju så himla gott… speciellt det där som fastnar. Godis är gott… i synnerhet den lilla extra lyxen på vardagskvällarna. Hungern slår ju till vid elvasnåret på kvällen… inte kan man lägga sig hungrig. Vatten är trist. Ost på Skogaholmslimpa till frukost är det godaste.

Tiden går ju åt… vem fasen hinner träna och flashiga gym kostar pengar. Dessutom har joggingskorna gett upp. När både lilltån och stortån på höger samt lilltån på vänster fot tittade ut så åkte de i soporna.

Fasen… när jag skriver det här låter det som om jag inte vill…

Min gode vän sa att det finns två sätt att hantera det. Det ena är förändring och det andra förlikning.

Min pappa uttryckte sig ungefär likadant till min mamma:

- Antingen äter du kakor och slutar gnälla eller så låter du bli kakorna…

Det är en karaktäristisk doft som smyger sig in i hjärnans njutelseceller och skapar lite oreda. Doften öppnar upp svunna minnen och ha-begär. Doften startar snålvattnet och sätter igång smaklökarna så att doften nästan ger en förnimmelse av bullens mjuka hull i munnen.

Tidningarna basunerar ut stora reportage om hur rustade bagerierna är. Produktionen ökar för att nutidens lata och stressade människor köper mer än de bakar själva. Ett uppslag visar den leende bagaren laddad med två plåtar fullastade med nybakta bullar. Bilden doftar.

I samma tidning på en betydligt mindre synlig plats hittar jag en liten notis. Den handlar om Afrikas horn, om människorna som svälter, om barnen som dör.

Idag står jag över min kanelbulle och skänker pengarna…

Jag har världens sötaste sötnos hemma. Egentligen de tre sötaste sötnosarna men två av dem är inte riktigt lika nöjda med att bli kallade just det, i alla fall inte alltid. Den minsta av världens tre sötaste sötnosar kan än så länge inte protestera över tilltalet.

Men, säger alla andra föräldrar… hur kan han ha världens sötaste sötnosar hemma hos sig? Vi trodde ju att våra sötnosar var världens sötaste sötnosar.

Jag kan bara säga tyvärr… ni hade fel.