- Jag vet inte pappa, sa Adam ängsligt när vi i bilen pratade om hur håret skulle klippas.

Personligen var jag övertygad om att en ansenlig ansning av hårsvallet skulle ge ett bra resultat. Frisören gav ungefär samma förslag som jag och storpojken föll till föga.

För att förbereda grabben för påföljande dags fotbollsturnering satte hon dessutom en svart och två röda strängar från pannan till nacken med en sprayflaska.

- Snyggt, sa jag.
- Nja, sa Adam och fick mig att känna som om jag tvingat på honom en frisyr som han inte ville ha.

Morgondagen kom och den kylslagna öppningen på dagen tarvade en mössa för att hålla värmen under inledningsmatchen. I sedvanlig stil gick sonens trumpinnarben fram och tillbaka över planen.

- Pappa, det svider i ögonen, sa Adam efter matchen.

Jag tittade på honom och kunde genast se vad det var som sved. Hårfärgen, det som inte låg kvar på huvudkudden, hade blandat sig med ansträngningens svett och runnit nerför ansiktet. Tyvärr tog jag inget kort men det var en komisk syn där röda och svarta rännilar av svettblandad hårfärg runnit i jämna strömmar över ansiktet.

- Vi får nog tvätta ditt hår, sa jag och tog med Adam till omklädningsrummet.

Dagen hade börjat tidigt och pågått i hög fart från början. Fem fotbollsmatcher och en bowlingtimme senare äntrade vi dörrarna till 2 rum & kök i Karlskrona.

De har tagit det gamla 80-talskonceptet med fondue och kastat in det i 2010. Jag lever gärna i 80-talet och nutiden och slog mig ner tillsammans med min familj, min sambos föräldrar och föremålet för middagen; sambons bror som skulle fylla 30 dagen efter.

Vi proppade i oss kött, kyckling, räkor, fisk, broccoli, blomkål, paprika, squash och en del andra godsaker som tog vägen via fonduegrytan innan de gladde smaklökarna. Det var såser och klyftpotatis och inget tog någonsin slut eftersom servitriserna ideligen fyllde skålarna när det började sina.

- Det var det godaste jag ätit, sa storpojken två timmar senare då han suttit helt stilla under en lång middag.
- Jag har aldrig varit så mätt, sa lilltjejen och lutade sig förnöjt tillbaka i stolen.
- Så ni orkar inte mer nu då?, undrade deras mormor pillimariskt.

Barnen svarade nekande i kör och jag hakade nog på litegrann. Magen kändes som en spärrballong men hittade på något sätt ny energi när maten dukats av och ytterligare två stora fat ställdes fram.

Jordgubbar, blåbär, maränger, mashmallows, physialis, äpple, päron och banan låg proppat i en gigantisk ring på de stora faten och i mitten av dem stod två stora skålar med smält choklad. Fondueaktiviteten fortsatte med något förminskad fart men de redan lyckliga leendena kröp ytterligare närmare öronen på alla sju middagsgäster vid vårt bord.

Jag kan inte minnas att jag ätit något bättre någonsin. Minnet är visserligen kort beträffande dylika saker men det här var något i hästväg.

Mitt tips till den som är hungrig i Karlskrona: Leta upp Södra Smedjegatan 3 och kliv in på 2 rum & kök.

Vår stora kille fyller tvåsiffrigt idag. På något sätt är det en större påminnelse om min egen stigande ålder än vad mina egna födelsedagar är.

Jag tänkte sammanfatta hans första tio år i tre ord men gick bet på den uppgiften. Antingen måste jag använda min skriftliga svada eller banta ner det till ett enda ord. Det får bli det sistnämnda.

Att beskriva kärleken till sitt barn är nästan också omöjligt. Det är så oändligt och oförstört att orden inte räcker till.

Det har gått tio år och jag minns det som igår när den skrynkliga krabaten såg dagens ljus. Om de kommande åren går lika fort så är han snart tjugo bast. Det ligger någon skräckblandad förtjusning i de tankarna.

Så var det det där ordet som jag vill beskriva honom med och det dyker bara upp ett. Det kännetecknar allt han gör, allt han säger och förmodligen allt han tänker.

Fart!

Älskar dig, gubben. Grattis!

En molnig förmiddag i mars för tio år sedan såg jag askan efter min far sänkas ner till hans sista vila. Två månader senare föddes vårt första barn.

Jag kunde inte sörja eller glädjas. Jag gjorde båda delar samtidigt och mitt inre slets under tiden mellan ytterligheterna. Mitt livs största sorg och mitt livs största glädje pågick under samma period.

Några dagar innan min fars begravning ombads vi skriva några rader som prästen skulle ha som underlag då han skulle tala i kyrkan.

– Pappa ställde alltid upp om det var nåt, sa min yngre storebror med blicken djupt inborrad i bordskivan.

Då slog det mig att jag aldrig tänkt på det. Jag hade aldrig reflekterat över att han alltid fanns till hands. Han gav råd och hjälpte till. Han brydde sig och frågade hur det var.

En sommar spenderade han i min äldste storebrors lada som tillhörde broderns nyinköpta hus. Där målade han panel tills gulfärgen smälte samman med solskenet utanför.

Han körde nitton mil från södra Dalsland till Varberg för att möta upp mig då jag varit på klassresa i Danmark. Sedan skjutsade han mig ytterligare femton mil söderut till Helsingborg där jag mötte upp mitt fotbollslag för vidare resa till Holland på träningsläger. Efter det körde han ensam de drygt trettiotre milen hem till södra Dalsland igen. Jag minns inte ens om jag tackade.

När den yngre storebrodern köpte lägenhet förlade pappa helt sonika ett antal dagar där för att slipa golv och tapetsera.

Otaliga var de gånger han kom ner till mig i Kalmar för att hjälpa till, en nätt liten resa på knappt fyrtio mil. Jag vet inte om jag tackade, det kändes så självklart. Det var bara så. När jag insåg vad han egentligen gjort var det försent att visa tacksamhet.

Min brors kommentar den där dagen innan begravningen var omvälvande. Den har skapat den förälder som jag vill vara idag. Jag vill vara som han. Jag vill inte att mina barn ska visa tacksamhet, jag vill att de ska se det som självklart att jag finns där och hjälper till.

Närvaro. Trots avståndet på fyrtio mil de sista tio åren så hade jag min fars närvaro att luta mig emot. Det är nummer ett i mitt föräldraskap; närvaro. Skit samma om jag tjatar, stressar, krånglar till det eller jobbar över. Jag är och skall vara närvarande.

Trots att rubriken kanske antyder att det ska avslöjas smaskiga detaljer om undertecknad så ska jag redan här meddela att så inte kommer att bli fallet.

Däremot har jag nyligen läst en bok med just den titeln; ”Mitt rätta jag” av Pernilla Glazer. Lånet av boken belastade min sambos lånekort då det var hon som läste den först men plötsligt låg den på mitt nattduksbord som en ordlös uppmaning att läsa den.

Jag slås av hur Glazer lyckats packa ihop alla fördomar som finns om män i en och samma person. En kroniskt otrogen man med fallenhet för att ta till spriten. Ett oansvarigt svin som missköter familj och jobb och verkar vara mer intresserad av sin leksakssamling än allt annat. Han utnyttjar till och med barnens talanger för egen ekonomisk vinning och avslutar med att fjutta eld på en byggnad genom att kombinera sängrökning med alkoholintag.

Om det är hennes syn på män som lyser igenom i boken blir jag orolig. Om hon medvetet paketerat på detta sätt så är det halvgenialt. Trots att det möjligen är en ”tjejbok” så kan jag nog rekomendera pappor att läsa den. Som en omvänd handbok om inte annat.

Jag kan dock konstatera att ”Mitt rätta jag” inte är mitt rätta jag.

Barn är ett nödvändigt ont. De kanske inte ens är nödvändiga.

De smittas, skriker, gråter och stör.

De tar en massa tid som man annars kunde använda till något roligt.

Barn kostar en hiskelig massa pengar.

Barn tar kraft. De liksom suger musten ur en och den sista lilla must som är kvar räcker inte till annat än att stupa i bingen om kvällen.

Barn är ett nödvändigt ont.

Lilltjejen tittade på mig från sin plats i sänghalmen häromkvällen. Denna lilla fantastiska varelse pillade med örat på gosedjuret och såg rakt in i mitt hjärta.

- Jag älskar dig, pappa, sa hon med trött röst vilket inte hindrade det ljuva budskapet att nå fram.

Jag kan ta smittan och att bli störd. Jag kan ta de ekonomiska smällarna och offra all min must. Det är det värt.

En blick, en kommentar eller en kram. De ger mer än de tar.

Barn är nödvändiga.

Efter att studsmattan premiärhoppats för året med vildsint studsande klagade storpojken på ryggont. Vi mindes liknande smärtor från ifjol och ordinerade honom vila i väntan på en kontakt med vårdcentralen. Den största rädslan handlade om hoptryckta ryggkotor.

Jag pratade med en trevlig dam som förklarade att det är en vanlig åkomma sedan studsmattornas intåg i trädgårdarna. Nya muskler används trots ett i övrigt aktivt liv och med de fakta jag bistod med drog hon slutsatsen träningsvärk.

- Kan du de fyra sista i personnumret? undrade hon avslutningsvis med en fördomsfull, nedlåtande och överlägsen ton.

Jag kände att hon tänkte att här ringer en pappa utan koll. Fördomen spred sig genom telefonsladdar och växlar och hamnade hos mig.

- Borde jag inte kunna dem? undrade jag och försökte låta lika överlägsen som hon.
- Det vet man aldrig, nöp hon av med fortsatt fördomsfull röst.

Jag är inget undantag. Vi pappor vet saker om våra barn. Vi kan saker och klarar saker. Jag blir trött på den lilla smygdiskriminering som pågår.

Vi pappor kan göra allt. Det är bara amningen som vi inte kan bistå med. Allt annat kan vi göra… Så det då (tanten i luren)!

Jag hade turen att få låna en av mina kvinnliga kollegors bil härförleden. Min egen var på service och med en inbokad lunch i Citygross caféavdelning var goda råd dyra. Lyckligtvis kom nämnda kollega till undsättning.

På vägen tillbaka tittade jag på klockan i bilen och konstaterade att jag var tio minuter sen. Det kändes dock helt fel och genom en snabb koll på min mobil kunde jag konstatera att kollegans klocka gick fel.

Min sambo, som är av samma kön som kollegan, har också en klocka i bilen som går tio minuter före.

- Ett kvinnligt drag? frågade jag mig själv och smålog lite samtidigt som jag mindes att jag hört någon annan tjej prata om samma sak.

Jag undrar: Är det normalt kvinnligt beteende? Ställer ni fram klockorna för att känna er mindre stressade? Vad är vinsten då ni ändå vet att den går fel?

Tillbaka på jobbet konfronterade jag min kvinnliga kollega och fick mig till livs ett öde i tiden som jag aldrig kunnat ana.

Det går inte att förklara med bibehållen humor hur saker och ting hänger ihop men nånstans på Öland bor en familj i en alldeles egen tidszon. Tio minuter före alla andra. Om de ska titta på ”Halv åtta hos mig” så bänkar de sig när klockan står på tjugo i åtta. Alla klockor i hemmet är omställda, framdragna och inställda på deras egen tid. Tio minuter före alla andra. Ett stressfriare liv? Näe… – Jag kommer alltid för sent, erkände kollegan vars make för övrigt också är en kollega.

Så: Varför?

Jag är yngst av tre bröder. På gott och ont. Visst bjöd de på diverse intressanta äventyr när de kände för det men de bjöd också på sedvanlig retsamhet och ovilja när det passade dem bättre.De bjöd bra motstånd i fotbollssammanhang de gånger som jag fick vara med. Oftast fick jag nog delta dock, jag minns i alla fall inget annat.

Som yngst av tre så står man dock längst ner i näringskedjan. Speciellt under sjuttiotalet då en ärvd sak var samma sak som en ny sak. Jag tror att tiderna har förändrats.

Jag ärvde cyklar hela barndomen. Lyckan var ändå stor när jag fick överta den vannsinnigt coola cykeln med limpsadel och trampor på framhjulet. Senare tog jag över den ännu coolare cykeln med limpsadel och riktiga trampor. Vart tog limporna vägen? Tillverkas nya cyklar med limpsadel?

Vi jagade cykel till vår växande dotter i våras. När hennes knän slog i styret insåg till och med hennes snåla pappa att det var dags. Min sambo dammsög Blocket efter flickcyklar och hittade en del som vi alltid svarade för sent på. Alicia var engagerad och rusig av lycka över sökandet.

Det tog dock en annan vändning. Plötsligt pockade mitt oreanga MSN-fönster på uppmärksamhet och sambon skickade över en länk till Blocket. Annonsen visade en springare i guld och svart med tydlig pojkprägel.

”Adam behöver egentligen också ny cykel” sa det tillhörande meddelandet på MSN.

Så sant… samma eftermiddag hämtade jag cykeln på hemvägen och lämnade fyrahundrafemtio kronor för en cykel i utmärkt skick. Hemma väntade en ivrig pojk som plötsligt och överraskande fått ny (begagnad) cykel. Hans lillasyster får dock hålla till med arvegods på cykelfronten för tredje gången i ordningen.

Det är väl småsyskonens lott antar jag. Jag vet hur det är…

- Vad ska ni göra? undrade sonen trött när vi farit runt lite på södra Öland och plötsligt blinkade för vänstersväng på hemvägen.
- Vi måste handla lite, svarade jag och svängde.

Adam lutade sig bakåt och deklarerade att han skulle sitta kvar i bilen. Efter en stunds bilåkning, ett besök på Gårdby kafé och lanthandel och lite andra kringelikrokar hade tröttheten tagit barnen i besittning. En söndagseftermiddag i hemmets lugna vrå lockade.

- Kolla… en loppis… hojtade sonen plötsligt nyvaket och med nyvunnen energi när jag parkerat utanför livsmedelsaffären.

Innan jag ens hann protestera så stövlade han tillsammans med sin mor och lillasyster med frejdiga steg mot entrén till Coola loppan. Efter otaliga lyft och gluttar på diverse saker strök sonen omkring med en bok i handen. Köpvåndan syntes i hela kroppen och han frågade flera gånger om råd vilka jag tråkigt och präktigt besvarade med ekonomiska motargument.

- Jamen… femton spänn pappa.
- Ja, Adam, femton spänn för den…

Beslutet var tungt men till slut la han tillbaka den och lommade ut ur affären. Jag dröjde mig kvar och blev påkallad uppmärksamhet av min välvilliga sambo. Hon övertygade mig om att han skulle få den i påskägget och därefter startade en smusslande aktivitet där vi obemärkt lyckades inköpa boken och smuggla in den i bilen.

Egentligen tyckte jag att det var en ganska rolig grej. Dessutom kändes det som en vansinnigt ovanlig önskan från en tioåring. När någon vecka passerat och vi laddade påskäggen till barnen kändes det som den bästa påskpresenten någonsin.

- Wow, skrek Adam när han lyfte det färgglada locket på påskägget.
- Tack, sa han sedan och gav mig en lång och innerlig kram.
- Tack mamma, hojtade han sedan medan han slängde sig om halsen på henne.

Resten av påskaftonen satt han lycklig och plågade oss ständigt med nya frågor.

- Pappa? Kan jag få en Halaus?
- Vet ni vad makeiset betyder?
- Pappa, du är en porsas!
- Perkele!

Ett svensk-finskt lexikon i påskägget. I teorin en bra idé. I praktiken en halvjobbig plåga.