Vintern har rasat. Våren har sprungit förbi. Sommaren står i farstun.

Det har gått så vansinnigt fort att körsbärsträdet hunnit blomma ut utan att vi hunnit njuta av dess skönhet och plötsligt inser man att det hänger smutsiga vinterjackor i garderoben. Jag får väl erkänna att det var min sambo som upptäckte vinterjackorna. Vad mig anbelangar så hade de nog kunnat hänga kvar. Att de var smutsiga hade jag upptäckt först till hösten då de skulle nyttjas igen.

Smutsiga små vinterjackor hamnade således tillsammans med vantar och mössor i tvättstugan och jag tog på mig uppgiften att ta hand om dem.

Jag började med de rosa och röda grejerna som värmt min dotter under vintern. Ur dessa fickor plockade jag ut lite nyttogrejer såsom reflexer, pappersnäsdukar och ett Lypsyl.

Sonens jackor hade ett helt annat innehåll. På två jackor samlade jag ihop fyra stenar, två pinnar, en obestämd metalltingest, en snörstump och en trasig soppslev.

Jag tror att jag en gång trott att skillnaden mellan pojkar och flickor inte är så stor. Nu tror jag att jag vet bättre vilket jag berört i bloggsammanhang ganska många gånger vid det här laget.

- Vad är det här?, frågade jag storpojken med en tydlig gest mot den lilla högen med pinalerna från hans fickor.
- Saker, svarade han självklart med en blick på mig som om jag var dum.
- Kan jag slänga dem?, undrade jag och kände mig lite fånigt oförstående.

Han plockade upp soppsleven och det obestämda metallföremålet och gav mig ytterligare en fördummande blick som en föraning om vad som väntar under hans tonårstid.

- Nu kan du slänga, sa han och visade ryggtavlan.

Det finns ju någon myt om kvinnor och deras överfulla handväskor. En myt som förmodligen har en verklig grund.

Vi pojkar samlar skräp till en viss ålder, sen slutar vi med det och fyller fickorna med plånka, nycklar och mobil.

Tjejer kör med nyttoprylar från barnsben men behöver sedan en väska i äldre åldrar för andra nyttoprylar såsom mascara, planeringskalender, äpple, sminkväska, hårborste, plånbok, mobil, nycklar, läppstift, solglasögon, telefonbok, jobbschema, tuggummi, mobilladdare, tändare, cigaretter, läppglans, bindor, pappersnäsdukar, H&M-kuponger, träningskort, bikini, halstabletter, nagelfil, huvudvärkstabletter, penna, kvitton, pocketbok, handkräm, fotkräm, ansiktskräm…

Det var ett tag sen sist. Sju år lite drygt. Nu är det dags igen.

I oktober blir det påfyllning i familjeskaran. Adam och Alicia får ett syskon…

- Den lilla rackaren, sa Alicia med handen på sin mammas mage och bestämde därmed arbetsnamnet för det gryende livet.

Ett nytt liv. I vår familj. Det är ganska häftigt…

- Kan du byta låt pappa? frågade Adam när Kalle Moreaus körde igång på melodifestivalskivan i bilen.
- Varför då? undrade jag.
- För att den låten inte kommer att vara slut innan vi är framme på skolan.
- Vad då? fortsatte jag frågandet.
- Den fastnar pappa, jag vill inte ha den på hjärnan i skolan, ta nummer nio istället.

Jag förstod hur han menade. Otaliga är de gånger som jag spelat fotbollsmatch och haft någon låt i huvudet. Lite störande just då men när jag tittar i backspegeln så var det kanske just då, när jag nynnade på planen, som det gick som bäst. Någon typ av flow då spelet kändes så självklart avslappnande att jag kunde småsjunga samtidigt.

Jag försökte förklara det där för Adam och jag tror han fattade. Att han har flow i skolbänken och kan sköta skolarbetet med glans samtidigt som han nynnar.

- Visst, pappa, men inte den låten…

Jag förstod det också. Är man tio år vill man kanske inte sitta bredvid sötaste sötnosen och nynna:

- Är det säkert att du älskar mig…

- Sätt in den här, sa storpojken och halade fram en CD när vi satt i bilen på väg mot Karlskrona och fotbollsturneringen där.
- OK, sa jag och bytte ut Melodifestivalskivan.

Det dröjde inte länge förrän grabbens favorit i form av Michael Jackson började ljuda ur högtalarna. Från baksätet hörde jag hans envetna försök att efterlikna det engelska språket. En förmåga som utvecklats mycket senaste tiden. I de fall då orden är honom bekanta höjer han sin volym och klämmer till för att sedan mumla lite tyst när det är krångligt.

- Jag önskar att jag förstod engelska bättre, sa han och klämde sedan i med ett klockrent ”Man in the mirror”.

Jag är dålig på att lyssna till texten på låtarna men med Adams lilla önskan om att förstå så lyssnade jag noga.

I´m starting with the man in the mirror
I´m asking him to change his ways
And no message could have been any clearer
If you wanna make the world a better place
Take a look at yourself and then make a change

Jag, som sällan lyssnar på texterna, fylldes av någon insikt av det som Jackson  förmedlade. Det är ju så självklart och uppenbart men ändå så vansinnigt svårt. Man läser tidningen och förfasas, man gnäller lite vid fikabordet på jobbet och man pratar om saker hemma men vad gör man åt det man förfasas över?

Vill du göra världen till en bättre plats? Se på dig själv och börja förändringen där… Självklart.

Jag grunnade länge på det där. Satt djupt försjunken i tankar och ville förmedla det till min ende medpassagerare.

- Förstår du vad han sjunger, sa jag i nästan religiös ton till Adam.

Utan att han svarade så började jag förklara och mässa om hur bra det var och hur rätt jag tyckte att det var. Jag såg hans förvånade min i backspegeln och kunde konstatera att han inte blivit lika övertygad som jag.

- Jaha, sa han kallt och fortsatte sjunga:

- You know I´m bad, I´m bad…

Maj, sköna maj… En enda lång rad av aktiviteter.

Fotbollsäsongen rullar oförtrutet på, grillarna börjar användas och skolan får tuppjuck för att entusiasmera eleverna de sista veckorna. Kvällarna ska ägnas åt grillkvällar med skolor, klasser, idrottsföreningar och andra konstellationer. Konfirmationer ska genomföras och halva släkten fyller år.

Det är roliga aktiviteter rakt igenom men kalendern fylls till bredden. Kulmen kom vecka 20 då skolan genomförde sin årliga friskvårdsvecka. Ett fantastiskt och roligt initiativ som får fart på barnen och sätter föräldrarnas logistiska egenskaper på prov.

Måndag = cykeldag. Ta med cyklar, hjälmar och en liten fika.
Tisdag = orientering. Lämning på Stensö. Ta med fika och lämpliga kläder.
Onsdag = friidrott. Lämning på Fredrikskans. Ta med fika, vattenflaska och lämpliga kläder.
Torsdag = aktiviteter på skolan (Volleyboll och Ultimate Frisbee). Träningskläder, vattenflaska.
Fredag = vårvandring på Öland. Buss från skolan. Matsäck för hela dagen och lämpliga kläder.

Ja… det är skitkul och en underbar vecka för barnen och ja… det fungerar om man planerar. Dessutom är de skönt trötta när de kommer hem och lämnar sina uppätna matsäckar på diskbänken till mamma och pappa.

Varje år tänker jag:

- Nästa år, då ska jag köpa tiopack med RisiFrutti, Festis, Ballerina och en stor laddning med frukt. Jag ska göra pannkakor för hela veckan redan på söndagen och lägga fram kläder.

Jag tänkte det i fjol och jag tänkte det i år… men tankarna kommer inte förrän barnen lämnats den sista dagen och jag drar en djup suck av lättnad.

Det fanns en tid då jag hade hår. En blond kalufs som dolde lite av de uppåtsträvande vingarna.

Det föll sig som så att min sambo någon gång på den tiden studsat in på en loppis med sin mor och kom hem med ett självbelåtet leende. Hon proklamerade att hon hittat en present till mig och lämnade flinande över en bok som inhandlats för en tia; ”Den blonda babianen”.

- Kul, sa jag spelat sårad och placerade boken i hyllan med olästa böcker.

Nu, drygt ett halvt decennium senare, har jag läst den. Som sådan kanske ingen lysande historia men ändå en intressant skildring.

Boken är skriven i början sjuttiotalet och utspelar sig i samma tid. Med det i bakhuvudet blir det mer intressant. Man får liksom tänka sig kläder och frisyrer från en annan tid. Fantasin får jobba lite hårdare för att föreställa sig den Citroën som de far omkring i Amsterdam med och jag slås i varje kapitel över vilka problem de har med att hitta telefoner.

Upptagna telefonkiosker kunde vara kritiskt. Tiderna förändras…

- Jag vet inte pappa, sa Adam ängsligt när vi i bilen pratade om hur håret skulle klippas.

Personligen var jag övertygad om att en ansenlig ansning av hårsvallet skulle ge ett bra resultat. Frisören gav ungefär samma förslag som jag och storpojken föll till föga.

För att förbereda grabben för påföljande dags fotbollsturnering satte hon dessutom en svart och två röda strängar från pannan till nacken med en sprayflaska.

- Snyggt, sa jag.
- Nja, sa Adam och fick mig att känna som om jag tvingat på honom en frisyr som han inte ville ha.

Morgondagen kom och den kylslagna öppningen på dagen tarvade en mössa för att hålla värmen under inledningsmatchen. I sedvanlig stil gick sonens trumpinnarben fram och tillbaka över planen.

- Pappa, det svider i ögonen, sa Adam efter matchen.

Jag tittade på honom och kunde genast se vad det var som sved. Hårfärgen, det som inte låg kvar på huvudkudden, hade blandat sig med ansträngningens svett och runnit nerför ansiktet. Tyvärr tog jag inget kort men det var en komisk syn där röda och svarta rännilar av svettblandad hårfärg runnit i jämna strömmar över ansiktet.

- Vi får nog tvätta ditt hår, sa jag och tog med Adam till omklädningsrummet.

Dagen hade börjat tidigt och pågått i hög fart från början. Fem fotbollsmatcher och en bowlingtimme senare äntrade vi dörrarna till 2 rum & kök i Karlskrona.

De har tagit det gamla 80-talskonceptet med fondue och kastat in det i 2010. Jag lever gärna i 80-talet och nutiden och slog mig ner tillsammans med min familj, min sambos föräldrar och föremålet för middagen; sambons bror som skulle fylla 30 dagen efter.

Vi proppade i oss kött, kyckling, räkor, fisk, broccoli, blomkål, paprika, squash och en del andra godsaker som tog vägen via fonduegrytan innan de gladde smaklökarna. Det var såser och klyftpotatis och inget tog någonsin slut eftersom servitriserna ideligen fyllde skålarna när det började sina.

- Det var det godaste jag ätit, sa storpojken två timmar senare då han suttit helt stilla under en lång middag.
- Jag har aldrig varit så mätt, sa lilltjejen och lutade sig förnöjt tillbaka i stolen.
- Så ni orkar inte mer nu då?, undrade deras mormor pillimariskt.

Barnen svarade nekande i kör och jag hakade nog på litegrann. Magen kändes som en spärrballong men hittade på något sätt ny energi när maten dukats av och ytterligare två stora fat ställdes fram.

Jordgubbar, blåbär, maränger, mashmallows, physialis, äpple, päron och banan låg proppat i en gigantisk ring på de stora faten och i mitten av dem stod två stora skålar med smält choklad. Fondueaktiviteten fortsatte med något förminskad fart men de redan lyckliga leendena kröp ytterligare närmare öronen på alla sju middagsgäster vid vårt bord.

Jag kan inte minnas att jag ätit något bättre någonsin. Minnet är visserligen kort beträffande dylika saker men det här var något i hästväg.

Mitt tips till den som är hungrig i Karlskrona: Leta upp Södra Smedjegatan 3 och kliv in på 2 rum & kök.

Vår stora kille fyller tvåsiffrigt idag. På något sätt är det en större påminnelse om min egen stigande ålder än vad mina egna födelsedagar är.

Jag tänkte sammanfatta hans första tio år i tre ord men gick bet på den uppgiften. Antingen måste jag använda min skriftliga svada eller banta ner det till ett enda ord. Det får bli det sistnämnda.

Att beskriva kärleken till sitt barn är nästan också omöjligt. Det är så oändligt och oförstört att orden inte räcker till.

Det har gått tio år och jag minns det som igår när den skrynkliga krabaten såg dagens ljus. Om de kommande åren går lika fort så är han snart tjugo bast. Det ligger någon skräckblandad förtjusning i de tankarna.

Så var det det där ordet som jag vill beskriva honom med och det dyker bara upp ett. Det kännetecknar allt han gör, allt han säger och förmodligen allt han tänker.

Fart!

Älskar dig, gubben. Grattis!

En molnig förmiddag i mars för tio år sedan såg jag askan efter min far sänkas ner till hans sista vila. Två månader senare föddes vårt första barn.

Jag kunde inte sörja eller glädjas. Jag gjorde båda delar samtidigt och mitt inre slets under tiden mellan ytterligheterna. Mitt livs största sorg och mitt livs största glädje pågick under samma period.

Några dagar innan min fars begravning ombads vi skriva några rader som prästen skulle ha som underlag då han skulle tala i kyrkan.

– Pappa ställde alltid upp om det var nåt, sa min yngre storebror med blicken djupt inborrad i bordskivan.

Då slog det mig att jag aldrig tänkt på det. Jag hade aldrig reflekterat över att han alltid fanns till hands. Han gav råd och hjälpte till. Han brydde sig och frågade hur det var.

En sommar spenderade han i min äldste storebrors lada som tillhörde broderns nyinköpta hus. Där målade han panel tills gulfärgen smälte samman med solskenet utanför.

Han körde nitton mil från södra Dalsland till Varberg för att möta upp mig då jag varit på klassresa i Danmark. Sedan skjutsade han mig ytterligare femton mil söderut till Helsingborg där jag mötte upp mitt fotbollslag för vidare resa till Holland på träningsläger. Efter det körde han ensam de drygt trettiotre milen hem till södra Dalsland igen. Jag minns inte ens om jag tackade.

När den yngre storebrodern köpte lägenhet förlade pappa helt sonika ett antal dagar där för att slipa golv och tapetsera.

Otaliga var de gånger han kom ner till mig i Kalmar för att hjälpa till, en nätt liten resa på knappt fyrtio mil. Jag vet inte om jag tackade, det kändes så självklart. Det var bara så. När jag insåg vad han egentligen gjort var det försent att visa tacksamhet.

Min brors kommentar den där dagen innan begravningen var omvälvande. Den har skapat den förälder som jag vill vara idag. Jag vill vara som han. Jag vill inte att mina barn ska visa tacksamhet, jag vill att de ska se det som självklart att jag finns där och hjälper till.

Närvaro. Trots avståndet på fyrtio mil de sista tio åren så hade jag min fars närvaro att luta mig emot. Det är nummer ett i mitt föräldraskap; närvaro. Skit samma om jag tjatar, stressar, krånglar till det eller jobbar över. Jag är och skall vara närvarande.