Att bygga ut innebär visst inte bara att bygga ut. Det för med sig en del extraprojekt.

Som i fallet med vår vinterbonade glasveranda… I min naivitet trodde jag nog att när glasverandan är klar så kan projektet stängas men naiv är nog bara förnamnet. En ny dörr in till vardagsrummet och ett borttaget fönster i samma rum tarvar naturligtvis makeover på vardagsrummet också.

Således har glasverandan fått vänta och vardagsrummet fixats till. Nu är det visserligen i princip färdigt men det tar tid sånt där. Gamla Tretex-skivor som fick sitta kvar och att få det slätt och fint med drygt tvåhundra lager tapet på dylika gamla skivor kräver sin man. Således blev det alltså inte helt slätt… men i höstmörkret syns ingen större skillnad. Får väl vänta med att skämmas till våren kommer och då har man säkert glömt vart skavankerna finns.

Bilden är tagen innan vi målade dörrarna vita. Vid tillfället hade vi tagit bort de gamla 80-talsglasen för att byta dem mot klarglas. Vit färg och klarglas har plötsligt förvandlat 80-tal till typ 30-tal eller nåt. Minstingen studerade pappas förehavanden mellan spröjsen och jag vet inte om hon eller jag var mest road av den aktiviteten.

Den gångna helgen sattes sista spacklet i glasverandan liksom avlägsnandet medelst slipmaskin. Vit som en snögubbe med röda ögon kunde jag lyckligt konstatera att det var slutfört på söndagskvällen. Nästa steg är målning av tak och balk men det får vänta till helgen tror jag… först då har jag nog snutit ut det sista slipdammet ur näsan.

Såg lite sporadiskt på Fotbollsgalan igår och slogs av att balansen är lite förflyttad.

Jag såg tre herrar hålla tacktal. Zlatan, Olof Mellberg och Kim Källström. Tråkigt, förutsägbart och vansinnigt enahanda.

”Jag vill tacka mina lagkamrater, tränaren…” och med det lilla tillägget som dök upp efter ett par sekunders betänketid ”…och min fru förstås”.

Damerna däremot… sprudlande, välklädda, snygga och vältaliga. Lotta Schelins passning till Zlatan om Champions League kunde blivit bra men passningsmottagaren lät bollen rulla ut över sidlinjen.

Så… tjejerna bjöd upp till dans men killarna ville inte dansa.

Att sedan Kim Källström blir årets mittfältare är ett underbetyg till svensk fotboll. Det måste krävas mer än ett frisparksmål och en slägga i vänsterfoten för en sådan utnämning. Rasmus Elm tar hand om den posten 2012… Fast det blir kanske inte bättre tacktal för det.

Höstlov innebär lediga barn och med en mammaledig mamma har de möjlighet att få avnjuta lovet i hemmets lugna vrå. Det ger också mig möjlighet att sköta mitt eget om morgonen vilket jag förmodligen borde göra i större omfattning också när barnen ska med.

Storpojken, som är av den morgonpigga sorten, gjorde mig en morgon sällskap vid frukostbordet. Vi delade lite äggröra och småpratade under en mysig stund tillsammans. Jag fortsatte sedan mina morgonrutiner alltmedan sonen kröp ner i TV-soffan med en filt och en fjärrkontroll.

På vägen ut tittade jag till honom och förväntade mig SvampBob Fyrkant eller något annat Nickelodeoninnehåll. Vad jag fick se var ett gäng unga kvinnor iklädda ljusbruna kroppsstrumpor som kröp med största möjliga sexighet över golvet ivrigt påhejade av Tyra Banks. Storpojken hade valt Top Model framför SvampBob. Unga kvinnor förresten. Ur min synvinkel alltså. Sett från Storpojkens horisont får de nog betecknas som äldre…

- Ser du på Top Model? frågade jag konstaterande och med viss förvåning.
- Ja… vad är det med det?
- Det tittar du ju på bara för att det är snygga tjejer, sa jag och försökte låta förtrolig.
- Äh… klart jag kan titta på Top Model, svarade han oskyldigt.
- Säkert du… men du tycker ju att de är sexiga ju, försökte jag igen.
- Ja, svarade han sanningsenligt.

Jag insåg när jag stängde ytterdörren efter mig att Storpojken har påbörjat processen. Det har börjat nu och kommer aldrig att sluta. Alla män, förmodligen alla kvinnor också men det har jag mindre koll på, har varit där i början av processen. Vi har uppfattat det tidigare men det var nu det slog mig. Tankarna är igång. Ett steg mot en vuxen man.

Sambon stötte på begreppet ”sexigt” i samband med att hon pratade med Storpojken och en av hans nära kamrater nyligen.
- Vet ni vad sexigt betyder? var något i stilen som Sambon frågade.
- Tänk på att du pratar med två killar i förpuberteten, svarade den pålästa kamraten.

Jag var glad när jag åkte iväg. Inte för att processen startat vilket är oundvikligt och intressant i sig men glad för att han öppet delade det med mig. Förtroende…

Mitt lilla viktprojekt skulle löpa över hundra dagar och tio kilo. Nu är jag halvvägs… Nä, inte halvvägs på vikten men halvvägs i tiden och det kan ju verka lite dystert.

Jag är dock inte särskilt nedslagen idag ändå eftersom dagens invägning gav mig det lägsta resultatet hittills under projektet. Så… trots att jag ligger lite efter, eller över, den nivå som jag tänkt mig så känns det ganska lätt just idag.

Något som slog mig i helgen var att det sedvanliga godisprasslandet framför TV:n från barnen inte skapade något sug efter godis för min egen del.

Som vanligt genomstressad på morgonen har jag tjatat mig fram till ett avslut. Jag och Storpojken står vid ytterdörren och ska precis lämna byggnaden. Som vanligt fem minuter efter den tid då vi borde gett oss iväg. Genom köket kommer Lilltjejen släntrande helt oberörd av pappas stressnivå. Möjligen fullt påverkad av stressnivån och just därför till synes extra oberörd.

Påklädningen och klädvalet är de nu tillräckligt stora för att fixa själva. I alla fall till viss del. Storpojken kommer långt med ett par jeans och en tröja, Lilltjejen ställer lite andra krav på sig själv i de här fallen.

Genom köket kommer en ung dam med en klänning och matchande rosa leggings. Oktoberkylan stampar utanför dörren men hennes fötter är barfota.
- Du måste ha strumpor,  säger jag onödigt barskt men med lite fog eftersom samma visa utspelat sig dagligen senaste tiden.
- Nä, svarar hon och fortsätter ut i hallen.
- Du ska ha strumpor, säger jag igen och viftar tillbaka henne mot köket.
- Men åååååh, hojtar hon och lommar tillbaka samma väg som hon kom.

Medan hon är borta jagar jag ut Storpojken till bilen med bilnyckeln och en vädjan om hjälp med att skrapa årets första frost från bilrutorna. En kort stund senare kommer Lilltjejen hasande genom köket och på avstånd ser allt okej ut. När hon kommer närmre kan jag dock konstatera att hon valt orange strumpor till rosa leggings och där börjar min hjärna bearbeta en massa frågeställningar.

Ska jag vända tillbaka henne för strumpbyte? Varför har hon tagit orange strumpor? Fanns inga andra rena? Är det för att provocera? Tycker hon att det passar? Låg de överst i högen?

Helt utan svar brottas jag med nästkommande frågeställningar. Vad säger de klädmedvetna skolkamraterna om valet? Ska jag säga något eller ska hon få lära läxan genom kamraternas kommentarer? Frågor av den typen är inget jag vill brottas med när tidsekvationen har spruckit en torsdagmorgon.

Jag bestämmer mig för att nonchalera valet och när jag sedan lämnat barnen och går från bilen mot min arbetsplats sju minuter efter arbetsdagens början slår det mig att hon förmodligen tog av strumporna samtidigt som skorna när hon kom till skolan i alla fall.

Betalade månadens räkningar igår och kände innan en viss förhoppning om en ljusning på den ekonomiska fronten. Jag känner nästan alltid så när jag sätter gumpen på stolen vid datorn för dylik sysselsättning i slutet av månaden. Lika säkert som förhoppningen finns när jag sätter mig är det dock att den är bortblåst när inkomster och utgifter jämkats genom bankens internetsida.

Hur kan det komma sig att ett helt land kan leva över sina tillgångar i många många många år och sedan plötsligt få hälften av lånen avskrivna? Jag vet inget land som har så patriotiska och stolta medborgare som detta land. Få länder har sin befolkning utspridd över världen på samma sätt. Få nationaliteter är så stolta och trevliga.

Inget ont om medborgarna således men hur kommer det sig att man kan få leva över sina tillgångar under så lång tid utan att drabbas hårdare när domedagen kommer?

Jag är, som ni märker, ingen ekonomisk expert. Ekonomi är svårt i det lilla formatet och egentligen borde jag inte ens fundera över national- och globalekonomiska frågor.

Hur det än är varje månad därhemma vid datorn så klarar vi av att betala våra egna räkningar. Vi har våra tillgångar och håller oss till dem även om man nån gång ibland önskar att det skulle bli pengar över till att åka till Kreta.

Oavsett hur uppsättningen av möbler i närheten av TV:n ser ut så ska det alltid kivas om den bästa platsen. Trots att jag vet att det egentligen finns likvärdiga platser så finns det någon oskriven syskonlag om att det måste bråkas om en viss plats i soffan.

Vår nya gamla soffas intrång i vardagsrummet var inget undantag. En lördag häromveckan parkerade Storpojken till Lilltjejens förtret i det södra hörnet av soffan. I en reklampaus i pågående Fångarna på fortet gjorde jag mig ett ärende i köket och efter kom Lilltjejen och ställde en av sina finurliga frågor.

- Adam, kom, hojtade hon varpå brorsan släntrade ut till oss i köket.

- Ställ dig såhär, befallde hon och satte benen brett isär och handflatorna i golvet.

Storpojken gjorde glatt som han blev tillsagd för en gångs skull och sken upp som om han hoppades på galna upptåg. Lilltjejen instruerade honom att vända sig om så han stod med rumpan mot köksdörren.

- Såhär? undrade han och jag fattade ingenting om vad hon var ute efter.

- Bra, sa hon och pep förbi honom i rasande fart med riktning mot vardagsrummet.

Storpojken tittade upp på mig från sin smått löjliga position med frågande min. Jag svarade med ett förvånat uttryck och inte förrän vi hörde dunsen i TV-soffan insåg vi båda att hon fullkomligt grundlurat sin storebror. När vi sedan återvände till vardagsrummet satt Lilltjejen med välförtjänt förnöjsam min vid soffans södra armstöd.

Jag brukar vara ganska hård i mina bedömningar om rättvisa förhållanden mellan de unga tu men i det här fallet kunde jag bara böja mig för uppfinningsrikedomen. Storpojken erkände sig besegrad och protesterade inte det minsta när han lommade bort till soffans motsatta sida.

- Imorgon ska jag sitta där, sa han och nickade förvånansvärt glatt åt lillasysters håll.
- Självklart, sa jag och gjorde high-five med Alicia innan jag satte mig i mitten av soffan för att bevara det plötsliga lugnet.

För ganska exakt ett år sedan satt jag i ett rum på BB i Kalmar med ett tolv timmar gammalt knyte i famnen. Höstsolen sken utanför fönstret och bredvid mig låg resterna av de raggmunkar som jag hämtat upp från sjukhusets cafeteria.

Det lilla knytet rörde som mest en arm eller ett ben. Ibland kämpade hon med att öppna ögonen eller skrynklade ihop det lilla ansiktet och tömde ut svarta fostervattenrester i blöjan.

Det var ett år sedan. Visst skrynklar hon fortfarande ihop ansiktet och tömmer rester i blöjan men borta är både svart klet och senapsgul sörja.

Vår lilla minsting kämpar med att stå, gå och klättra. Har hon långt dit hon är på väg slutar hon gå, dunsar ner på rumpan och kryper iväg som ett jehu över golvet med mamma, pappa eller något syskon i full färd bakom för att förhindra att hon river, sliter, pillar eller smakar på sånt som vore skadligt.

Oavsett om hon bajsar eller uppehåller oss med jakt så är hon vansinnigt älskad. Sådär obeskrivligt älskad som alla föräldrar förstår men ingen kan förklara med rättvisa.

Jag skulle vilja formulera det och beskriva det där oförklarliga men inser att det är omöjligt. Bästa sättet att beskriva det är att skriva att det inte går att beskriva.

Lilla minsta lilla älsklingen… idag är det din första födelsedag. Du förgyller våra liv!

- Får jag ställa ut ett bord med päron vid vägen? undrade åttaåriga Lilltjejen en söndag för ett par veckor sedan.

Idén var inte helt ny eftersom vi haft följande erbjudande till helgflanörerna i byn tidigare år. Till och med så till den milda grad att någon påkallat min uppmärksamhet genom att gasta ”herr Plommon och päron” när de passerade.

- Självklart, svarade vi varpå Lilltjejen plockade ätbara päron i en låda och de inte fullt så aptitliga frukterna i en hink som sedan tömdes på komposten.

Ett par timmar efter päronpremiären vid gatan krattade jag småflis från vedhanteringen ur gräsmattan och sambon pysslade med något annat i närheten. En bil stannade till vid vårt lilla bord och det dröjde inte länge innan en kvinna i 70-årsåldern kom stövlande genom trädgården.

- Åh, vilka unterbara paron, hojtade hon på klingande svensk-tyska.

Ärendet in var att hon ville tömma lådan och betala för det.

- Päronen får du gärna ta men vi vill inte ha betalt för det, svarade vi och så påbörjade de lastningen.

Under tiden berättade de om sin fruktträdgård i Nyköping och sitt nuvarande fruktlösa boende i lägenhet. Lyckan lyste ur paret när de fyllde en ICA-kasse med päron. Sedan började de truga på oss pengar för päronen vilket vi otacksamt och bestämt avböjde.

De vann den lilla kampen genom att ge pengar till barnen som strömmade till lite pö om pö i uppståndelsen.

- Itak plir tet paron till mittag, log mannen.

- Jak plir så glycklig, avslutade tanten innan hon nästan tårögd klev in i bilen och lämnade oss förundrade och upprymda kvar vid det länsade bordet.

Efter blöjbyte, vällingtillagning och bebisleverans hos den trötta mamman i sängen släpade jag mig vidare med fållen på mysbyxorna släpande i golvet mot toaletten. Den blåa vågen väntade på mig och visade sin närvaro genom att kika fram lite försynt under badkarskanten.

- Är du min vän idag? undrade jag lite försynt och väldigt tyst så att ingen skulle märka att jag talade med ett dött ting. Man vill ju inte starta dagen med att bli idiotförklarad.

Ett försiktigt kliv förde de kalla fötterna upp på vågen och med den efterföljande tyngden började den analoga visaren att röra sig, gunga till, svaja lite och sedan stanna. Jodå, vågen var min vän idag…