En liten mugg med rykande het glögg, en köttbit och ugnsbakade rotsaker var början på min och min gode väns långa samtal om källsortering.
Det kanske låter pretentiöst och trist men när vi drack glöggen och åt köttet visste vi inte riktigt vart vårt samtal skulle landa. Egentligen var det bara en vanlig lördagskväll då hans fru och hans lilla dotter var bortresta och vännen kände för lite sällskap. Således bjöd han in till middag.
Vi gör sådär ibland, vännen och jag. Vi ser till att få en kväll på tu man hand då vi kan försjunka i samtal och beröra allt från det ytligaste ytliga till det djupaste djupa.
Huruvida diskussionen om källsortering hamnar i det djupa eller ytliga facket vet jag inte riktigt men jag antar att det gränsar till båda och spänner över helheten beroende på hur man angriper problemet.
- Vad är det för kärl ni har på diskbänken?, var min fråga som inledde diskussionen.
- Kompost, svarade vännen med självklarhet och började lägga ut texten.
Ju mer han berättade om deras hantering desto mindre kände jag mig som människa och det är väl det som är lite av problemet med det här. Alla vet hur viktigt det är att hjälpa miljön på traven och alla vet hur man ska göra det men väldigt få gör det. Skrämmande få gör det. Mitt dåliga samvete växte alltmedan vi pratade men samtidigt växte min vilja att verkligen göra något. Inte minst när samtalet kom in på den ekonomiska aspekten.
I och med att vännen knappt har några hushållssopor, förutom den lilla dotterns blöjor, så har de soptömning mer sällan och ett betydligt mindre sopkärl än vi. Vi, däremot, har ett större kärl och tätare tömning och trots det ägnar jag en stund varannan vecka åt att packa soporna. Jag tvingas lägga underarmarna på soppåsarna och vräka mig upp över soptunnan för att pressa ner soporna. Därigenom skapar jag inte bara en förfärlig odör utan också tillräckligt med utrymme för våra sopor. Genom att kunna stänga locket förhindrar jag dessutom att de sista dagarna innan sophämtningen blir en veritabel fest för traktens skator och kråkor.
Ekonomin blir en bidragande faktor då jag med en ganska liten insats kan spara tusenlappar varje år genom att minska sopmängden. När jag till slut avslutat pågående projekt hemma kommer jag att rensa ut saker från rummet där ackumulatortankarna står. In ska ett smart källsorteringsskåp, i köket ska ett förslutet kärl för komposten in, bakom uthuset ska det bli två täta lådor för kompostering och sedan ska jag ringa sopgubbarna och beställa en mindre soptunna.
Problemet är bara vart sakerna som nu står i rummet med ackumulatortankarna ska placeras. Det får bli nästa projekt. För övrigt kunde vi till slut lämna ämnet källsortering och avhandla allehanda andra djupa och ytliga ämnen. Någon demonstration av källsorteringen blev aldrig av eftersom både glöggrytan och faten var tomma när jag lämnade vännen med disken.
Det här med särskrivningar har blivit en stor fet sjukdom som sprider sig över landet.
