Min sömn brukar vara drömlös. I alla fall från drömmar som jag minns när jag vaknar. Det har inte alltid varit så men de senaste åren har nätternas sömn varit fria från drömmar.

Därför blev jag extra överraskad när jag häromnatten färdades till ett badpalats i Vänersborg tillsammans med min familj. Det var en enorm byggnad och jag var ivrig som ett barn när jag parkerade bilen. Jag kutade in och bytte om. Direkt från omklädningsrummet gick en enorm vattenrutschbana ut i en gigantisk pool. Vid slutet av rutschbanan fanns ett stort gupp och jag svävade högt upp i luften innan jag föll. När jag slog i vattnet kom jag på att min familj inte följt med in.

Med droppande badbyxor gick jag ut i entrén där resten av min familj stod och tjurade över att jag sprungit in utan dem. Jag tjurade tillbaka, hämtade min plånbok och betalade deras inträde.

Min sambo upplyste mig om att bilen var felparkerad så medan resten av familjen gick in skulle jag parkera om bilen. Bakom badpalatset fanns ett parkeringshus och när jag tog hissen ner kom jag till en korridor med hundratals dörrar.

Jag valde en dörr på måfå och kom in i ett rum där solen sken. I motljuset kunde jag se en barbröstad brandman sitta på en hög med slangar. Jag frågade efter vägen och han pekade mot en villa en bit bort.

När jag ringde på dörren till villan hördes hasande steg innan dörren öppnades av en nyduschad Glenn Hysén med en handduk virad runt höfterna.

- Vem var det? ropade en annan man inifrån huset och när han kom ut ur badrummet fick jag se att det var Stig Strand i samma mundering som Glenn.

Jag frågade artigt efter vägen till badpalatset och fick till svar att jag skulle följa skogsvägen bakom huset. Skogsvägen ledde in i en mörk skog och precis när jag bestämt mig för att vända tillbaka så vaknade jag… med minnet och sinnet fullt av en dröm.

Varför bloggar jag om det här? Ingen aning…

Vaknade vid sjusnåret och kände mig skapligt pigg men sänkte huvudet mot kudden och somnade om.

Vaknade igen vid nioblecket och kände mig urtrött. Sömnen omfamnade mig igen med sin barmhärtighet.

Söndagsmorgonen hade passerat. Klockan hade smugit mot halv elva och jag låg fortfarande kvar i sängen. Kände mig som en urvriden disktrasa och ville helst av allt knoppa in igen.

Trots tillräckliga timmar i bingen och trots ett viloläge som var fördelaktigt kändes det som bakfylla, influensa och sömnbrist på samma gång. Det är ju sådär ibland.

För en tid sedan gjorde jag mig ett ärende till min gode väns föräldrar. Hans far hade i sin tur ärende på annat håll men hans mor bjöd in och hade lyckligtvis precis börjat värma på lite bruna bönor som räckte till oss båda.

- Hur har han det som pensionär? undrade jag angående hennes makes pension.
- Jo, han brukar säga två saker, inledde hon och rörde om lite i de bruna bönorna medan hon formulerade orden.

Första visdomen minns jag inte fullständigt men den andra satte sig djupt. På något vis så där enkelt genialt som bara enkla geniala saker kan vara. Den där sega söndagsmorgonen, när huvudvärken förbannat mig med sin närvaro, kom hans enkelt geniala visdom tillbaka till mig. Tyvärr var det redan för sent.

”Man ska kliva ur sängen innan piggheten rinner ur kroppen.”

Hon var lilltjejens enda önskan i julas. En rosa pingvin som Nickelodeon gjort reklam för sedan oktober förra året. Min dotters ögon tindrade varje gång reklamen visades.

Hon är avancerad. Alltså inte lilltjejen utan den söta rosa pingvinen med de trötta ögonen. Jo, Alicia är ganska avancerad hon också men inte på samma sätt.

Det var en fullkomligt överlycklig liten tjej som skalade papperet från pingvinen på sina morföräldrars vardagsrumsgolv i julas. Jublet visste inga gränser och glädjetårarna glänste i ögonen när mormor och morfar fick den jättestora tackkramen.

Den medföljande manualen är på uppskattningsvis etthundratrettioåtta sidor varav ett tjugotal på svenska. Lilltjejen har gjort enträgna försök att ta sig igenom anvisningarna och det går till viss del. En del av instruktionerna kräver dock en tekniskt sinnad faders hjälp.

- Inte just nu, gumman, kanske senare, är mitt sedvanliga svar på hennes förfrågningar.

Senare… denna vuxna ursäkt för att slippa undan.

Det har inte blivit av och nu börjar snart Nickelodeons reklamkampanjer påkalla uppmärksamhet på kommande julklappar. Allt medan lilltjejen leker med sin fantastiska julklapp utan att förstå den till fullo.

Hon behöver en halvtimme, kanske en timme, av min tid för att få tillgång till Penbos hela register av infraröd kommunikation, samspel med den lilla medföljande Penbobebisen och alla andra hundra funktioner.

En timme. Jag har inte gett henne den tiden, i alla fall inte till det här ändamålet.

- Skämmes… sa en Robinsondeltagare en gång i tiden.

Ja. Jag skäms. Jag kan inte ens förklara på ett vettigt sätt varför det inte blivit av.

Hämta ved. Klippa gräset. Skotta snö. Diska. Hänga tvätt. Gå på toa. Ringa mamma. Det är ganska vaga ursäkter för att inte ge sin dotter möjlighet att leka med dyraste julklappen.

Förlåt, Alicia. Jag ska gå igenom Penbo med dig. Jag ska bara…

…skriva klart det här blogginlägget först.

- Kan vi spela Worms mot varandra, pappa? undrade Adam en dag när hans mor jobbade i det blåa huset och regnet strilade utanför fönstret.

- Ingen idé, du får ju bara stryk, svarade jag kaxigt.

För tiotalet år sedan började jag min utbildning till systemvetare och blev i samma veva ägare till en bärbar dator. En kurskamrat försåg mig med det fantastiska dataspelet Worms. Det kunde blivit min olycka då jag drogs in i det fantastiska spelet och vetskapen att det låg och väntade samtidigt som jag läste om databaser, nätverk och objektorientering var smärtsam. Den enkla roliga vägen skulle varit att lägga böckerna åt sidan och dubbelklicka på den radioaktiva symbolen på skrivbordet. Möjligen skedde det också ibland då fokus borde varit riktat åt annat håll.

Under mina stulna spelstunder under studietiden utvecklade jag dock en känsla för spelet och när nu storpojken försjunkit i samma aktivitet dyker utmaningarna upp titt som tätt.

De första gångerna fick han stryk med buller och bång. Dessutom med den sedvanliga dåliga förlorarattityden som är ett karaktärsdrag hos många tioåringar. Tyvärr kunde jag inte alla gånger hålla inne lite välmenta gliringar vilket spädde på hans olycka.

Vi satte oss, denna regniga dag när modern arbetade, vid datorn. Han hade vänligheten att lyfta fram sin lillasysters skrivbordsstol. Efter en envig där vi använt vapen som Heliga kor, Gamla kärringar, Bananer och Mullvadar hade vi en mask var per person.

- Ha, nu har jag dig, sa Adam triumferande och siktade mot mig.

Hans granat gick snett uppåt, fastnade i vinden och vände tillbaka. Skottet träffade strax ovanför hans huvud varefter hans sista kvarvarande mask sakta gled av klippan och trillade ner i vattnet. Ett försmädligt slut.

- Jävlar, sa han och ögonen fylldes med vätska. Axlarna sjönk ner på honom som om världen plötsligt brakat samman.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska hantera sånt här. Ska man lägga sig ner och låta dem vinna? Nej, svarar jag på den frågan eftersom de förmodligen genomskådar bluffen och man på så sätt tar glädjen ifrån dem den dag då de verkligen vunnit ärligt. Ska man ignorera deras smärtsamma beteende?  Ska man varje gång ta diskussionen om den banala betydelsen av att segra i ett dataspel?

Han påkallade revansch samtidigt som han kämpade mot förlustens smärtsamma tårar och jag påpekade att en sådan sak aldrig får bli så viktig att man bryter ihop.

- JAG BRYTER INTE IHOP, skrek han och tog tillflykt till sitt rum.
- Det får inte bli så viktigt, upprepade jag lugnt och stillsamt.
- Revansch, hulkade storpojken.
- Kanske sen, jag ska diska, sa jag och gick därifrån.

Vi körde en match till senare samma eftermiddag. Jag vann.

- Jobba hem!
- Kom igen nu… rätt sida killar!
- Centrera!
- Gå dit, grabbar!
- Hela vägen… gå hela vägen!
- Sätt press!

Med en allt hesare stämma försökte jag, som vanligtvis talar tystare än folk i allmänhet, mana på de tio krigare som i den sjätte matchen på två dagar spelade final i Trekanten Cup.

Värmen började ta ut sin rätt och jag ville hjälpa de trötta hjärnorna på traven.

- Måste du skrika så, sa min son när jag bytte ut honom för en stunds vila.

Äventyret började på lördagen och via en andraplats i gruppen avancerade vi till kvartsfinal som relativt behändigt avklarades på söndagsmorgonen. Semifinalen mot Kalmar FF vid lunchtid slutade 1-1 och efter lagens fem första straffar stod det 3-3 eller 4-4, jag minns inte vilket.

Min son, storpojken, såg väldigt liten ut när han stegade ut på planen för att slå den sjätte straffen och jag kunde inte skicka iväg honom till vargarna utan några faderliga råd.

- Gör det enkelt för dig, lägg den i ena sidan bara…

Plötsligt stod han där och av någon anledning blev det en liten paus. En liten pojke, ett par stora kortbyxor, ett väldigt litet mål och en målvakt som verkade vara större än han varit tidigare. Trots min plikt som ledare för laget kröp jag i den stunden in i fadersrollen och tog på mig all den nervositet som det innebär att se sina barn vara mitt i händelsernas centrum. Jag mindes min ledarkollegas kloka ord till gruppen innan straffläggningen.

- Hur den än går nu så ska ni vara superstolta över det ni gjort här idag…

Smart sagt… men bara en väldigt tillfällig lindring för en pappa med nerverna utanpå den röda pikétröjan.

Adam tog tre steg fram, tryckte till bollen och sekunden senare satt den som en smäck innanför stolpen på målvaktens högra sida. Han sprang som en tokig och verkade inte vilja sluta jubla. Det behövde han egentligen inte heller för den påföljande straffen räddades av vår eminenta målvakt vilket innebar att finalplatsen var klar.

Vi ledde sedan finalen med 2-0 när Adam under ett kort byte uttryckte sitt missnöje över min högljudda coachning.

- Jag måste skrika, försökte jag förklara för honom men jag tror inte att han förstod. Att 2-0 känns bräckligt. Att ett enda motståndarmål betyder ettmålsledning och att ettmålsledningar är ännu bräckligare.

- Adam står perfekt där, sa en av mina kloka ledarkollegor när vi senare fick en hörna.

Bollen seglade över hela motståndarlaget inklusive målvakten och nådde Adam som vid bakre stolpen kunde raka in spiken i kistan i nästan tom bur. Där och då täppte han igen truten på sin far och om någon kommer på ett bättre sätt att göra det på så meddela mig gärna om det.

- Ni har ju vunnit, sa en storebror som agerade linjeman till sin lillebror som tillfälligt vilade.
- Det är inte slut än, sa jag trots att jag inte varit tilltalad men kände att han hade nog rätt.

Med armarna i kors och truten stängd under de sista tre minutrarna njöt jag av stunden. När domaren till slut medelst pipvissling förkunnade att matchen var slut förvandlades vi alla till en kollektiv skrikande, hoppande, jublande och kramande hög.

Vi är ett lag som spelar i en väldigt bra serie vanligtvis. Vi har fått både storstryk och småstryk under våren. De här grabbarna kämpar vidare och njuter av att prestera bra fotboll trots de motiga resultaten. De köper vår spelidé, de lägger energi på träningar och matcher. De har lärt sig att förlora.

Idag fick de äntligen känna på att vinna. Välförtjänt!

Jag öppnade dörren långsamt smög in. Stannade och lyssnade men hörde inget annat än köksklockans taktfasta slag. Plötsligt frasade det avlägset av textilier i rörelse från höger och jag kunde lokalisera ljudet. Med tysta steg skred jag genom den korta korridoren, passerade det rum som en gång varit mitt och fortsatte lika tyst till dörren i slutet av korridoren.

Med axeln mot dörrkarmen såg jag min barn ligga på mage i sängen. Uppslukade av äventyren i sina respektive Nintendo DS märkte de inte faderns ankomst.

Det var sex långa dygn och åtta timmar sedan jag träffat dem senast. Långa kvällssamtal har inte kunnat ersätta deras närvaro och mitt känsliga hjärta tog ett glädjeskutt över att återigen få vara nära.

Med tre steg och ett väldigt litet skutt landade jag mina drygt åttio kilo i sängen mellan dem. Min tyngd i mitten svängde upp madrassen på sidorna och gav dem varsin beskedlig liten flygtur och det tog några sekunder innan deras sinnen registrerat vilken tokstolle som stört deras koncentration.

Kramkalaset var omtumlande och härligt. Glädjen i deras ögon varade en stund innan lilltjejens polett trillade ner:

- Jag saknar mamma…

Den ömma modern fortsätter sitt värv i det stora blåa huset och får vänta ytterligare några dagar på den rena sanna glädjen i att få kravlöst kärleksfulla kramar av barn som saknat.

Det blev varmt i sydöstra Sverige. Jo, det blev säkert varmt på andra ställen också men eftersom jag är just i sydöstra Sverige så var det ju just den värmen som påverkade mig.

I det illa isolerade gula huset från början av förra seklet där jag och min familj bor är det olidligt varmt på nedervåningen och ytterligare ett par grader varmare på övervåningen. När det är så känns det tungt, nästan omöjligt, att dunsa ner framför datorn och blogga. Min mosiga halvsmälta hjärna har inte orkat…

Ha lite tålamod med den här bloggen… den är värmekänslig.

I skrivande stund har våra barn varit hos sin farmor fyrtio mil bort i sex nätter. Men… idag har jag den stora ynnesten att få åka dit och hämta dem. Deras stackars mor däremot, får svettas i det stora blåa huset en vecka till.

Fick en novell antagen till radioprogrammet Skriv! i P1.

Vill ni lyssna så finns det här:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3809

Klicka på programmet som sändes den 12:e juli… andra novellen som de läser upp är min.

Jag mötte min son i hallen en onsdagsmorgon strax efter att vi båda stigit upp.

- Har du bäddat sängen? undrade jag.
- Nej, svarade han och gick med sänkta axlar tillbaks till sitt rum.

Efter ett par minuter gjorde jag mig ett ärende till hans rum och fick se honom sitta vid skrivbordet pillandes med någon mackapär som kom med senaste Kalle Anka-tidningen.

- Bäddar du sängen då, påminde jag.
- Jag ska, svarade han och reste sig från skrivbordsstolen.

Det förflöt några minuter till och jag hann skaka liv i hans lillasyster och återvände sedan till storpojkens rum. Mackapären låg kvar i hans hand men han hade flyttat ändalykten från skrivbordsstolen till sängkanten.

- Jamen bädda då, uppmanade jag något mer uppfordrande än tidigare.
- Ja, svarade han trött varefter jag återvände till dotterns rum bara för att finna henne skönt invirad i sitt täcke.

Efter att ha väckt Alicia en andra gång och väntat tills hon i alla fall fått på sig ena strumpan riktade jag stegen mot trappan. Halvvägs mötte jag sonen på väg mot toaletten.

- Kissnödig, sammanfattade han sitt ärende.
- Laddar du tandborsten när du ändå är där då, replikerade jag.

Jag slängde fram en enkel vardagsfrukost och återvände till övervåningen fem minuter senare.

- Frukosten är klar, hojtade jag och trodde i min enfald att jag skulle mötas av två påklädda barn och två bäddade sängar.

Lilltjejen hade fått på sig också den andra strumpan men var i färd med att slutföra en teckning från gårdagen. Storpojken var visserligen nykissad men satt med den förhatliga Kalle Anka-mackapären på toaletten.

En stund senare hade jag lyckats instruera, tjata och varsamt knuffa barnen framför mig till skolvärdigt tillstånd.

Vardagsmorgnar, liksom läggning på kvällen, består av väldigt få moment. De är dessutom nästan exakt lika från dag till dag. Efter att ha genomgått dessa dagar hundratals gånger känner jag som vuxen att telningarna borde veta exakt på pricken vad som ska göras. Ändock känns det som om jag tjatande skyfflar dem framför mig varje morgon…

Har jag missat något? Har jag tjatat för mycket? Uttnyttjar de systemet?

- Äh, vi vet ju att tjatfarsan kommer så vi behöver inte tänka själva…

Är det så?

Jag har testat att bara be dem göra sig i ordning och sedan lämnat dem men vad händer då? Ingenting! Nothing! Nichts! Absolut nada!

Det har gått någon vecka sedan en nervös Daniel Westling fick prinsessan och halva kungariket. Nej.. just det, Västergötland var det ju.

Jag började den historiska dagen med mina fotbollsgrabbar och kom hem vid lunchtid till den väntande hinken. En utlovad fönsterputsning väntade mig.

Samtidigt som Daniel trädde på sig fracken och knöt flugan började jag mitt värv vid vårt torp. Jag gnetade mig fram och lyssnade samtidigt på Lotta Bromé och hennes radiokollegors fantastiska skildring av händelserna i storstaden.

När de mindre prominenta gästerna äntrade den serafimerblå mattan mot kyrkan hade jag nått fram till hallfönstret och kunde glutta lite på den påslagna TV:n i vardagsrummet.

Min sambo pendlade mellan inoljning av bänkarna i köket och kyrkobesökarna på TV:n vars prominensgrad ökade med tiden. När kungligheterna började dyka upp stod jag i fönstret bakom TV:n och kunde konstatera att Johanna hellre tittade på danska prinsar än på sin fönsterputsande sambo.

När slutligen Daniel mottog jublet och Kronprinsessan så småningom klev ur nån gammal bil hade jag med fin timing kommit till det enda fönster som ger fri sikt mot TV:n.

Lagom till själva akten och ringpåträdningen gjorde jag en paus för det historiska ögonblicket och kunde se tillställningen ståendes i vardagsrummet med putsduken i hand. Vida skilt från den vackra sidennäsduk som brudens mor torkade sina glädjetåriga ögon med.

Jag kämpade vidare med mitt värv och lyssnade till kortegens framfart på radion. Radiosportens Bengt Schött rapporterade om Vasaslupens lugna färd över strömmen som om det var ett sportevenemang och det kändes som ett referat som blir klassiskt.

När bröllopsgästerna intog festsalen hade jag avslutat fönsterputsningen och ungefär samtidigt som de bänkade sig för invänta bröllopsmiddagen slängde jag en färdigmarinerad flintastek på grillen.

Olika falla ödets lotter…