Min familj sitter och skrattar ljudligt vid köksbordet. De skrattar åt mig.
- En gång till pappa, bönar lilltjejen mellan två attacker.
- Näe, säger jag men kan inte hålla mig och börjar skratta igen.
När jag skrattar så skrattar de ännu mer. De hörs. Jag hörs inte.
Mitt skratt är inte ljudligt. Det är ett tyst guppande med öppen mun och magen stenhårt arbetande. Jag hörs inte när jag skrattar. Möjligtvis med undantag av ett tyst väsande.
- Nämen, jag har hört dig skratta, sa en kollega när jag avslöjade det för henne.
- Är du säker på det? undrade jag och tittade fordrande på henne så att hon skulle tänka efter.
- Jag vet inte men vi skrattar ju ganska ofta här…
Visst gör vi det. Visst skrattar vi i lunchrummet, på kontoren och där emellan. Vi skrattar. De hörs. Jag hörs inte.
Jag vet inte när ljudet försvann eller om jag nånsin haft något skrattljud. Det bara är så. Jag lider inte av det och min familj får gärna skratta åt att jag guppar och får magkramp.
Vid köksbordet hemma skrattas det. Ofta. De hörs. Jag är tyst.
