Jag mötte min son i hallen en onsdagsmorgon strax efter att vi båda stigit upp.
- Har du bäddat sängen? undrade jag.
- Nej, svarade han och gick med sänkta axlar tillbaks till sitt rum.
Efter ett par minuter gjorde jag mig ett ärende till hans rum och fick se honom sitta vid skrivbordet pillandes med någon mackapär som kom med senaste Kalle Anka-tidningen.
- Bäddar du sängen då, påminde jag.
- Jag ska, svarade han och reste sig från skrivbordsstolen.
Det förflöt några minuter till och jag hann skaka liv i hans lillasyster och återvände sedan till storpojkens rum. Mackapären låg kvar i hans hand men han hade flyttat ändalykten från skrivbordsstolen till sängkanten.
- Jamen bädda då, uppmanade jag något mer uppfordrande än tidigare.
- Ja, svarade han trött varefter jag återvände till dotterns rum bara för att finna henne skönt invirad i sitt täcke.
Efter att ha väckt Alicia en andra gång och väntat tills hon i alla fall fått på sig ena strumpan riktade jag stegen mot trappan. Halvvägs mötte jag sonen på väg mot toaletten.
- Kissnödig, sammanfattade han sitt ärende.
- Laddar du tandborsten när du ändå är där då, replikerade jag.
Jag slängde fram en enkel vardagsfrukost och återvände till övervåningen fem minuter senare.
- Frukosten är klar, hojtade jag och trodde i min enfald att jag skulle mötas av två påklädda barn och två bäddade sängar.
Lilltjejen hade fått på sig också den andra strumpan men var i färd med att slutföra en teckning från gårdagen. Storpojken var visserligen nykissad men satt med den förhatliga Kalle Anka-mackapären på toaletten.
En stund senare hade jag lyckats instruera, tjata och varsamt knuffa barnen framför mig till skolvärdigt tillstånd.
Vardagsmorgnar, liksom läggning på kvällen, består av väldigt få moment. De är dessutom nästan exakt lika från dag till dag. Efter att ha genomgått dessa dagar hundratals gånger känner jag som vuxen att telningarna borde veta exakt på pricken vad som ska göras. Ändock känns det som om jag tjatande skyfflar dem framför mig varje morgon…
Har jag missat något? Har jag tjatat för mycket? Uttnyttjar de systemet?
- Äh, vi vet ju att tjatfarsan kommer så vi behöver inte tänka själva…
Är det så?
Jag har testat att bara be dem göra sig i ordning och sedan lämnat dem men vad händer då? Ingenting! Nothing! Nichts! Absolut nada!
Konstigt. Den senare taktiken funkade ju på mig.
Kanske du ska informera om vad de kan hinna om de gör rutinerna mautoatiskt i följd utan tjat.