I sedvanlig ordning tog lilltjejen nycklarna och spatserade mot hemmets välkomnande dörr när vi ankommit efter en lång skol- och arbetsdag. Storpojken tog vägen via brevlådan och jag plockade på mig en matkasse och min tomma lunchlåda ur bagaget. När jag anlände till hallen hade telningarna redan slukats av det lockande husets bekvämligheter.
Johanna, sin vana trogen, drog sitt strå till hushållskassan genom arbetet i det blåa huset och jag började pyssla i köket. Efter en stund tittade jag in i vardagsrummet och fick se TV:n flimra ut den fyrkantiga tvättsvampen och i soffan låg två slagna små hjältar och flöt ut som överbliven havregrynsgröt i en soppåse.
- Vet ni… började jag fordrande och präktigt när vi en stund senare samlats runt middagsbordet.
- Nä, svarade båda ointresserat och nästan unisont.
- Jag skulle också vilja komma hem och slänga mig i soffan och sen sätta mig vid ett dukat bord.
Båda tittade upp, granskade mig och fortsatte sedan att äta utan att säga ett ord.
- Pappa, sa storpojken efter ett par minuter och tittade menande på mig.
- Ja, svarade jag och la ner gaffeln.
- När du var liten, vad gjorde du då när du kom hem från skolan?
Jäklarns… så smart av honom. Jag svarade honom inte på annat sätt än med ett uppskattande och menande leende samtidigt som jag mindes hur det var. In genom dörren, väskan på hallgolvet, in på rummet och sedan invänta mammas hojtande om att maten var klar.
Jäkla unge…
Vänta bara det blir värre ju äldre dom blir! Här är det ingen som kan ta ur den rena disken eller hänga upp tvätten Som dom säger-chilla och tjata inte.