Efter att studsmattan premiärhoppats för året med vildsint studsande klagade storpojken på ryggont. Vi mindes liknande smärtor från ifjol och ordinerade honom vila i väntan på en kontakt med vårdcentralen. Den största rädslan handlade om hoptryckta ryggkotor.
Jag pratade med en trevlig dam som förklarade att det är en vanlig åkomma sedan studsmattornas intåg i trädgårdarna. Nya muskler används trots ett i övrigt aktivt liv och med de fakta jag bistod med drog hon slutsatsen träningsvärk.
- Kan du de fyra sista i personnumret? undrade hon avslutningsvis med en fördomsfull, nedlåtande och överlägsen ton.
Jag kände att hon tänkte att här ringer en pappa utan koll. Fördomen spred sig genom telefonsladdar och växlar och hamnade hos mig.
- Borde jag inte kunna dem? undrade jag och försökte låta lika överlägsen som hon.
- Det vet man aldrig, nöp hon av med fortsatt fördomsfull röst.
Jag är inget undantag. Vi pappor vet saker om våra barn. Vi kan saker och klarar saker. Jag blir trött på den lilla smygdiskriminering som pågår.
Vi pappor kan göra allt. Det är bara amningen som vi inte kan bistå med. Allt annat kan vi göra… Så det då (tanten i luren)!
Köpt en t-shirt än?
Har du inte fått e-post om det?