Vaknade vid sjusnåret och kände mig skapligt pigg men sänkte huvudet mot kudden och somnade om.
Vaknade igen vid nioblecket och kände mig urtrött. Sömnen omfamnade mig igen med sin barmhärtighet.
Söndagsmorgonen hade passerat. Klockan hade smugit mot halv elva och jag låg fortfarande kvar i sängen. Kände mig som en urvriden disktrasa och ville helst av allt knoppa in igen.
Trots tillräckliga timmar i bingen och trots ett viloläge som var fördelaktigt kändes det som bakfylla, influensa och sömnbrist på samma gång. Det är ju sådär ibland.
För en tid sedan gjorde jag mig ett ärende till min gode väns föräldrar. Hans far hade i sin tur ärende på annat håll men hans mor bjöd in och hade lyckligtvis precis börjat värma på lite bruna bönor som räckte till oss båda.
- Hur har han det som pensionär? undrade jag angående hennes makes pension.
- Jo, han brukar säga två saker, inledde hon och rörde om lite i de bruna bönorna medan hon formulerade orden.
Första visdomen minns jag inte fullständigt men den andra satte sig djupt. På något vis så där enkelt genialt som bara enkla geniala saker kan vara. Den där sega söndagsmorgonen, när huvudvärken förbannat mig med sin närvaro, kom hans enkelt geniala visdom tillbaka till mig. Tyvärr var det redan för sent.
”Man ska kliva ur sängen innan piggheten rinner ur kroppen.”
