Hon var lilltjejens enda önskan i julas. En rosa pingvin som Nickelodeon gjort reklam för sedan oktober förra året. Min dotters ögon tindrade varje gång reklamen visades.
Hon är avancerad. Alltså inte lilltjejen utan den söta rosa pingvinen med de trötta ögonen. Jo, Alicia är ganska avancerad hon också men inte på samma sätt.
Det var en fullkomligt överlycklig liten tjej som skalade papperet från pingvinen på sina morföräldrars vardagsrumsgolv i julas. Jublet visste inga gränser och glädjetårarna glänste i ögonen när mormor och morfar fick den jättestora tackkramen.
Den medföljande manualen är på uppskattningsvis etthundratrettioåtta sidor varav ett tjugotal på svenska. Lilltjejen har gjort enträgna försök att ta sig igenom anvisningarna och det går till viss del. En del av instruktionerna kräver dock en tekniskt sinnad faders hjälp.
- Inte just nu, gumman, kanske senare, är mitt sedvanliga svar på hennes förfrågningar.
Senare… denna vuxna ursäkt för att slippa undan.
Det har inte blivit av och nu börjar snart Nickelodeons reklamkampanjer påkalla uppmärksamhet på kommande julklappar. Allt medan lilltjejen leker med sin fantastiska julklapp utan att förstå den till fullo.
Hon behöver en halvtimme, kanske en timme, av min tid för att få tillgång till Penbos hela register av infraröd kommunikation, samspel med den lilla medföljande Penbobebisen och alla andra hundra funktioner.
En timme. Jag har inte gett henne den tiden, i alla fall inte till det här ändamålet.
- Skämmes… sa en Robinsondeltagare en gång i tiden.
Ja. Jag skäms. Jag kan inte ens förklara på ett vettigt sätt varför det inte blivit av.
Hämta ved. Klippa gräset. Skotta snö. Diska. Hänga tvätt. Gå på toa. Ringa mamma. Det är ganska vaga ursäkter för att inte ge sin dotter möjlighet att leka med dyraste julklappen.
Förlåt, Alicia. Jag ska gå igenom Penbo med dig. Jag ska bara…
…skriva klart det här blogginlägget först.
