En molnig förmiddag i mars för tio år sedan såg jag askan efter min far sänkas ner till hans sista vila. Två månader senare föddes vårt första barn.
Jag kunde inte sörja eller glädjas. Jag gjorde båda delar samtidigt och mitt inre slets under tiden mellan ytterligheterna. Mitt livs största sorg och mitt livs största glädje pågick under samma period.
Några dagar innan min fars begravning ombads vi skriva några rader som prästen skulle ha som underlag då han skulle tala i kyrkan.
– Pappa ställde alltid upp om det var nåt, sa min yngre storebror med blicken djupt inborrad i bordskivan.
Då slog det mig att jag aldrig tänkt på det. Jag hade aldrig reflekterat över att han alltid fanns till hands. Han gav råd och hjälpte till. Han brydde sig och frågade hur det var.
En sommar spenderade han i min äldste storebrors lada som tillhörde broderns nyinköpta hus. Där målade han panel tills gulfärgen smälte samman med solskenet utanför.
Han körde nitton mil från södra Dalsland till Varberg för att möta upp mig då jag varit på klassresa i Danmark. Sedan skjutsade han mig ytterligare femton mil söderut till Helsingborg där jag mötte upp mitt fotbollslag för vidare resa till Holland på träningsläger. Efter det körde han ensam de drygt trettiotre milen hem till södra Dalsland igen. Jag minns inte ens om jag tackade.
När den yngre storebrodern köpte lägenhet förlade pappa helt sonika ett antal dagar där för att slipa golv och tapetsera.
Otaliga var de gånger han kom ner till mig i Kalmar för att hjälpa till, en nätt liten resa på knappt fyrtio mil. Jag vet inte om jag tackade, det kändes så självklart. Det var bara så. När jag insåg vad han egentligen gjort var det försent att visa tacksamhet.
Min brors kommentar den där dagen innan begravningen var omvälvande. Den har skapat den förälder som jag vill vara idag. Jag vill vara som han. Jag vill inte att mina barn ska visa tacksamhet, jag vill att de ska se det som självklart att jag finns där och hjälper till.
Närvaro. Trots avståndet på fyrtio mil de sista tio åren så hade jag min fars närvaro att luta mig emot. Det är nummer ett i mitt föräldraskap; närvaro. Skit samma om jag tjatar, stressar, krånglar till det eller jobbar över. Jag är och skall vara närvarande.
