Det har gått någon vecka sedan en nervös Daniel Westling fick prinsessan och halva kungariket. Nej.. just det, Västergötland var det ju.
Jag började den historiska dagen med mina fotbollsgrabbar och kom hem vid lunchtid till den väntande hinken. En utlovad fönsterputsning väntade mig.
Samtidigt som Daniel trädde på sig fracken och knöt flugan började jag mitt värv vid vårt torp. Jag gnetade mig fram och lyssnade samtidigt på Lotta Bromé och hennes radiokollegors fantastiska skildring av händelserna i storstaden.
När de mindre prominenta gästerna äntrade den serafimerblå mattan mot kyrkan hade jag nått fram till hallfönstret och kunde glutta lite på den påslagna TV:n i vardagsrummet.
Min sambo pendlade mellan inoljning av bänkarna i köket och kyrkobesökarna på TV:n vars prominensgrad ökade med tiden. När kungligheterna började dyka upp stod jag i fönstret bakom TV:n och kunde konstatera att Johanna hellre tittade på danska prinsar än på sin fönsterputsande sambo.
När slutligen Daniel mottog jublet och Kronprinsessan så småningom klev ur nån gammal bil hade jag med fin timing kommit till det enda fönster som ger fri sikt mot TV:n.
Lagom till själva akten och ringpåträdningen gjorde jag en paus för det historiska ögonblicket och kunde se tillställningen ståendes i vardagsrummet med putsduken i hand. Vida skilt från den vackra sidennäsduk som brudens mor torkade sina glädjetåriga ögon med.
Jag kämpade vidare med mitt värv och lyssnade till kortegens framfart på radion. Radiosportens Bengt Schött rapporterade om Vasaslupens lugna färd över strömmen som om det var ett sportevenemang och det kändes som ett referat som blir klassiskt.
När bröllopsgästerna intog festsalen hade jag avslutat fönsterputsningen och ungefär samtidigt som de bänkade sig för invänta bröllopsmiddagen slängde jag en färdigmarinerad flintastek på grillen.
Olika falla ödets lotter…
