Det är min stil. Ruskigt snyggt med bra musik. Intressanta människor och lagom intrikat.
Jag blev lite orolig när SVT kämpade hårt för att vinkla fram en konflikt mellan Sjöberg och Holm och trots att Sjöberg jobbade hårt för att spä på så tycker jag att det ebbade ut tillräckligt fort.
Till skillnad från sedvanliga såpor så är det inte intrigerna mellan deltagarna som är det intressanta. Snarare vänskapen, värmen och gemenskapen. Visst var det mer uppsluppet och intressant ifjol men jag antar att det är uppföljarsäsongernas stora gissel, oavsett om det gäller Mästarnas Mästare eller Big Brother. Jag är å andra sidan en av fyra andra svenskar som tyckte att Camp Molloy var underbart att följa så jag kanske inte har rätt att uttala mig. Där blev det ju inte ens någon uppföljare.
Som sportnörd suger jag dessutom åt mig de små filmsnuttarna om profilerna. Bilder jag minns och saker jag missat ger klassisk ståpäls emellanåt. I synnerhet då Tomas Brolin och VM -94 kom på tal…
Tomas Brolin har dykt upp som samtalsämne på jobbet genom åren. Jag har hela tiden hävdat hans storhet och fått frågor om varför jag tar en fetlagd misslyckad fotbollsspelare i försvar. Jag hävdar dock fortfarande att han är en av de största och det han gjorde sommaren 1994 är större än vad de flesta svenska idrottsmän klarat.
- Jag visste inte att han var SÅ bra, sa en av kollegorna häromveckan när han sett den lilla filmen om Brollan i Mästarnas Mästare.
Bara den lilla kommentaren var en liten del av den upprättelse som han förtjänar. Brolin alltså, inte han som sa det…
- Han verkar vara en trevlig prick, fortsatte kollegan och det värmde än mer.
Brollan plockar hem det…
