- Gick det bra med den nya termosen? frågade jag min dotter en onsdagseftermiddag då vi kommit hem från skolan och jag skulle ta hand om resterna av hennes lilla fika.
- Ja, fast det smakade inte som vanligt, svarade hon.
- Märkligt, tänkte jag och tog hand om clementinskal och en halväten smörgås. Den gröna påsklämman satt noggrant på påsen för att stänga inne skräpet som hon redigt placerat i påsen. En liten handling som sonen verkar ha större problem att klara av och huruvida det är könsbetingat eller individuella skillnader som ligger bakom lämnar jag därhän tills vidare. Termosen placerade jag oöppnad på diskbänken för senare behandling då matlagning kändes prioriterat.
Dagens disk efter middagen pockade obönhörligt på uppmärksamhet och är det något som inte försvinner av sig självt så är det just disk. I synnerhet då sambon jobbar till stängning i det blåa huset.
Slutligen lyfte jag den halvfyllda termosen och skruvade av locket. Det ploppade till lite som det gör när lufttrycket släpper. Jag vände termosen upp och ner över vasken men när de sista dropparna lämnat öppningen var den fortfarande för tung för att vara tom. Med tre snabba skakningar kände jag att något rörde sig inuti termosen och efter en lite kraftigare skakning plaskade det till i vasken. En till synes brun sörja landade mot det rostfria stålet och jag ryggade först tillbaka. När jag närmade mig den obestämda bruna högen kunde jag urskilja blad. Förvånad möttes jag av ungersk text och insåg att det var termosens manual på ett otal olika språk som under dagen marinerats i den varma chokladen.
Ja, jag vet att man ska skölja ur termosar innan man använder dem. I framtiden ska jag göra det.
Inte konstigt att chokladen smakat annorlunda.
