- Jobba hem!
- Kom igen nu… rätt sida killar!
- Centrera!
- Gå dit, grabbar!
- Hela vägen… gå hela vägen!
- Sätt press!
Med en allt hesare stämma försökte jag, som vanligtvis talar tystare än folk i allmänhet, mana på de tio krigare som i den sjätte matchen på två dagar spelade final i Trekanten Cup.
Värmen började ta ut sin rätt och jag ville hjälpa de trötta hjärnorna på traven.
- Måste du skrika så, sa min son när jag bytte ut honom för en stunds vila.
Äventyret började på lördagen och via en andraplats i gruppen avancerade vi till kvartsfinal som relativt behändigt avklarades på söndagsmorgonen. Semifinalen mot Kalmar FF vid lunchtid slutade 1-1 och efter lagens fem första straffar stod det 3-3 eller 4-4, jag minns inte vilket.
Min son, storpojken, såg väldigt liten ut när han stegade ut på planen för att slå den sjätte straffen och jag kunde inte skicka iväg honom till vargarna utan några faderliga råd.
- Gör det enkelt för dig, lägg den i ena sidan bara…
Plötsligt stod han där och av någon anledning blev det en liten paus. En liten pojke, ett par stora kortbyxor, ett väldigt litet mål och en målvakt som verkade vara större än han varit tidigare. Trots min plikt som ledare för laget kröp jag i den stunden in i fadersrollen och tog på mig all den nervositet som det innebär att se sina barn vara mitt i händelsernas centrum. Jag mindes min ledarkollegas kloka ord till gruppen innan straffläggningen.
- Hur den än går nu så ska ni vara superstolta över det ni gjort här idag…
Smart sagt… men bara en väldigt tillfällig lindring för en pappa med nerverna utanpå den röda pikétröjan.
Adam tog tre steg fram, tryckte till bollen och sekunden senare satt den som en smäck innanför stolpen på målvaktens högra sida. Han sprang som en tokig och verkade inte vilja sluta jubla. Det behövde han egentligen inte heller för den påföljande straffen räddades av vår eminenta målvakt vilket innebar att finalplatsen var klar.
Vi ledde sedan finalen med 2-0 när Adam under ett kort byte uttryckte sitt missnöje över min högljudda coachning.
- Jag måste skrika, försökte jag förklara för honom men jag tror inte att han förstod. Att 2-0 känns bräckligt. Att ett enda motståndarmål betyder ettmålsledning och att ettmålsledningar är ännu bräckligare.
- Adam står perfekt där, sa en av mina kloka ledarkollegor när vi senare fick en hörna.
Bollen seglade över hela motståndarlaget inklusive målvakten och nådde Adam som vid bakre stolpen kunde raka in spiken i kistan i nästan tom bur. Där och då täppte han igen truten på sin far och om någon kommer på ett bättre sätt att göra det på så meddela mig gärna om det.
- Ni har ju vunnit, sa en storebror som agerade linjeman till sin lillebror som tillfälligt vilade.
- Det är inte slut än, sa jag trots att jag inte varit tilltalad men kände att han hade nog rätt.
Med armarna i kors och truten stängd under de sista tre minutrarna njöt jag av stunden. När domaren till slut medelst pipvissling förkunnade att matchen var slut förvandlades vi alla till en kollektiv skrikande, hoppande, jublande och kramande hög.
Vi är ett lag som spelar i en väldigt bra serie vanligtvis. Vi har fått både storstryk och småstryk under våren. De här grabbarna kämpar vidare och njuter av att prestera bra fotboll trots de motiga resultaten. De köper vår spelidé, de lägger energi på träningar och matcher. De har lärt sig att förlora.
Idag fick de äntligen känna på att vinna. Välförtjänt!
