- Kan vi spela Worms mot varandra, pappa? undrade Adam en dag när hans mor jobbade i det blåa huset och regnet strilade utanför fönstret.
- Ingen idé, du får ju bara stryk, svarade jag kaxigt.
För tiotalet år sedan började jag min utbildning till systemvetare och blev i samma veva ägare till en bärbar dator. En kurskamrat försåg mig med det fantastiska dataspelet Worms. Det kunde blivit min olycka då jag drogs in i det fantastiska spelet och vetskapen att det låg och väntade samtidigt som jag läste om databaser, nätverk och objektorientering var smärtsam. Den enkla roliga vägen skulle varit att lägga böckerna åt sidan och dubbelklicka på den radioaktiva symbolen på skrivbordet. Möjligen skedde det också ibland då fokus borde varit riktat åt annat håll.
Under mina stulna spelstunder under studietiden utvecklade jag dock en känsla för spelet och när nu storpojken försjunkit i samma aktivitet dyker utmaningarna upp titt som tätt.
De första gångerna fick han stryk med buller och bång. Dessutom med den sedvanliga dåliga förlorarattityden som är ett karaktärsdrag hos många tioåringar. Tyvärr kunde jag inte alla gånger hålla inne lite välmenta gliringar vilket spädde på hans olycka.
Vi satte oss, denna regniga dag när modern arbetade, vid datorn. Han hade vänligheten att lyfta fram sin lillasysters skrivbordsstol. Efter en envig där vi använt vapen som Heliga kor, Gamla kärringar, Bananer och Mullvadar hade vi en mask var per person.
- Ha, nu har jag dig, sa Adam triumferande och siktade mot mig.
Hans granat gick snett uppåt, fastnade i vinden och vände tillbaka. Skottet träffade strax ovanför hans huvud varefter hans sista kvarvarande mask sakta gled av klippan och trillade ner i vattnet. Ett försmädligt slut.
- Jävlar, sa han och ögonen fylldes med vätska. Axlarna sjönk ner på honom som om världen plötsligt brakat samman.
Jag vet aldrig riktigt hur jag ska hantera sånt här. Ska man lägga sig ner och låta dem vinna? Nej, svarar jag på den frågan eftersom de förmodligen genomskådar bluffen och man på så sätt tar glädjen ifrån dem den dag då de verkligen vunnit ärligt. Ska man ignorera deras smärtsamma beteende? Ska man varje gång ta diskussionen om den banala betydelsen av att segra i ett dataspel?
Han påkallade revansch samtidigt som han kämpade mot förlustens smärtsamma tårar och jag påpekade att en sådan sak aldrig får bli så viktig att man bryter ihop.
- JAG BRYTER INTE IHOP, skrek han och tog tillflykt till sitt rum.
- Det får inte bli så viktigt, upprepade jag lugnt och stillsamt.
- Revansch, hulkade storpojken.
- Kanske sen, jag ska diska, sa jag och gick därifrån.
Vi körde en match till senare samma eftermiddag. Jag vann.
