- Får jag prata med dig lite? undrade en av storpojkens dagisfröknar när han var knappt två år.
- Ja… svarade jag tveksamt.
- Vilka är de fula gubbarna? undrade hon sedan strängt och lite nedlåtande.
- Öh.. va?.. de… vet inte, stammade jag skyldigt fram utan att veta vad hon menade.
- Jo, Adam undrade var de fula gubbarna bor, förklarade hon.
Poletten trillade plötsligt ner. I bilen snurrade skivan med Magnus Uggla dagligen och nummer fyra var vår lilla favvis. Skrålande och glada hojtade vi om fula gubbar dagligen.
Drygt sju år senare, det vill säga alldeles nyligen, tog vi åter Uggla i bruk i bilen. Den dåvarande femminutersfärden är utbytt mot ett tjugo minuter långt pendlingsavstånd. Ugglaskivan rullar oförtretet och pedagogerna på skolan har inte reagerat. Däremot har jag vid två tillfällen påmints om musikens styrka.
-…hoppas dom på petting… med kyparn som är fotbollsföredetting…
Jag identifierade Adams sångröst redan i foajén. Strofen hade fastnat i hans huvud men när jag frågade var det just fotbollsdelen som varit hjärnklister i det fallet och inte pettingen som jag befarat. Han visade inga tecken på att visa vad det innebar…
Värre var det dock när jag överraskade min dotter ett par dagar senare. Som tur var så var mina stackars barn de enda kvarvarande på fritids när lilltjejen skrålade för full hals samtidigt som hon målade en häst på ett rosa papper:
- Visa rattarna nu, visa pattarna nu, då vi tror att dom är fejk…
Ha ha ha… riktigt kul!
Mr P