För ett par år sedan gick min son i förskoleklass och dottern på ett närliggande dagis. Mellan avdelningarna gick en lång korridor och sedan tvingades man ut över en parkering för att nå den värmande foajén på dagisets gula avdelning.
Jag hade lämnat sonen bland hans kompisar vid hans plats. Vi gjorde high five och jag gick med hans lillasyster mot dagis. Jag saknade kramen och pussen men ville inte genera honom när grabbgänget flockats omkring oss. När jag och lilltjejen avverkat den långa korridoren stövlade vi ut i regnet och kryssade mellan vattenpölarna för att nå skyddet på dagis.
-Pappa!
Jag hörde den bekanta rösten från min son bakom mig om än med en brusten stämma. När jag snodde runt såg jag en ganska liten pojke med tårar på kinderna och ett förtvivlat uttryck i ansiktet. I strumplästen sprang han rakt genom vattenpölarna och jag gick honom till mötes. Gråtande slängde han sig runt min hals.
- Du glömde ge mig en puss, hostade han fram mellan gråtsnörvlingarna och kramade mig hårdare än han någonsin gjort vid skolan.
Han fick följa med och lämna sin lillasyster och blev sedan buren med blöta strumpor genom korridoren och tillbaka till grabbgänget vid klädhängarna helt utan protester.
Förra veckan lämnade jag min dotter till samma skola för hennes dagliga värv i förskoleklassen. I foajén formade jag munnen i en pussformation och närmade mig. Hon tittade sig noga omkring som en gångtrafikant vid ett övergångsställe. Faran uppfattades tydligen till vänster där en grupp tjejer i ettan stod och fnittrade så lilltjejen backade fyra steg in bakom klädhängarna och kunde i skydd från dem få den puss som hon gärna ville ha men inte ville visa.
