- Pappa, kan du komma på mitt gympapass? undrade dottern en lördag i början av december efter att hon studsat en stund till hög musik på sitt rum.
- Ja, men inte just nu gumman, svarade jag trött.
- När då? undrade hon med krävande röst.
- Vet inte gumman, men inte just nu, jag har lite att göra…
Det var en vanlig lördag. Barnens mor förrättade sitt värv i det blå huset och resterande familjen var hemma. Sonen avverkade sin timme vid sin älskade xBox, dottern gympade för glatta livet och jag gjorde sånt som jag ansåg viktigt; diskade, tvättade, pysslade och läste tidningen.
- Kan du komma på min gympa nu? undrade lilltjejen en vecka senare då helgen återigen gjort sitt intåg.
- Inte just nu gumman, svarade jag och skyllde på något som jag tyckte var viktigare.
- Men… när då då? undrade hon uppgivet.
- Nån gång… innan jul, svarade jag och tyckte att det borde kunna klämmas in inom de närmaste två veckorna.
- Pappa? sa Alicia frågande och krävande den 22:e december.
- Ja, svarade jag.
- Snart är det jul.
- Japp, sa jag.
- Innan dess ska vi gympa i mitt rum…
Om man uppfattat att tiden varit knapp innan så är det ju inte bättre två dagar innan jul. Dessutom har väl egenligen inte tiden varit så knapp. Det är väl någon inbillad stress som vi bär på vi föräldrar. Min före detta rumskamrat på jobbet uttryckte ofta det där. Just att vi föräldrar tycker att vi har viktigare saker att göra än att åka pulka, spela spel och exempelvis lägga en kvart på ett gympapass i våra döttrars rum. Han springande punkt är att vi nog har tid om vi bara vill…
Det blev ingen gympa innan jul. Det blev ingen gympa innan nyår.
En onsdag i februari kom jag hem från jobbet och tittade på vår fantastiska magnettavla där vi skriver in veckans aktiviteter. Dottern hade noterat en post på min tomma onsdag (se bilden).
Det var då det… vi har fortfarande inte gympat. Hon har gett upp och säger inget mer om det men jag skäms lite. Skäms för att jag inte skänkt henne den glädjen. Det kanske är dags att kliva i sockiplasten och köra ett pass till helgen. Nä, just det ja… vi ska ju iväg. Jag hinner inte… det får bli en annan gång.
