Jag öppnade dörren långsamt smög in. Stannade och lyssnade men hörde inget annat än köksklockans taktfasta slag. Plötsligt frasade det avlägset av textilier i rörelse från höger och jag kunde lokalisera ljudet. Med tysta steg skred jag genom den korta korridoren, passerade det rum som en gång varit mitt och fortsatte lika tyst till dörren i slutet av korridoren.
Med axeln mot dörrkarmen såg jag min barn ligga på mage i sängen. Uppslukade av äventyren i sina respektive Nintendo DS märkte de inte faderns ankomst.
Det var sex långa dygn och åtta timmar sedan jag träffat dem senast. Långa kvällssamtal har inte kunnat ersätta deras närvaro och mitt känsliga hjärta tog ett glädjeskutt över att återigen få vara nära.
Med tre steg och ett väldigt litet skutt landade jag mina drygt åttio kilo i sängen mellan dem. Min tyngd i mitten svängde upp madrassen på sidorna och gav dem varsin beskedlig liten flygtur och det tog några sekunder innan deras sinnen registrerat vilken tokstolle som stört deras koncentration.
Kramkalaset var omtumlande och härligt. Glädjen i deras ögon varade en stund innan lilltjejens polett trillade ner:
- Jag saknar mamma…
Den ömma modern fortsätter sitt värv i det stora blåa huset och får vänta ytterligare några dagar på den rena sanna glädjen i att få kravlöst kärleksfulla kramar av barn som saknat.
