Jag hade turen att få låna en av mina kvinnliga kollegors bil härförleden. Min egen var på service och med en inbokad lunch i Citygross caféavdelning var goda råd dyra. Lyckligtvis kom nämnda kollega till undsättning.
På vägen tillbaka tittade jag på klockan i bilen och konstaterade att jag var tio minuter sen. Det kändes dock helt fel och genom en snabb koll på min mobil kunde jag konstatera att kollegans klocka gick fel.
Min sambo, som är av samma kön som kollegan, har också en klocka i bilen som går tio minuter före.
- Ett kvinnligt drag? frågade jag mig själv och smålog lite samtidigt som jag mindes att jag hört någon annan tjej prata om samma sak.
Jag undrar: Är det normalt kvinnligt beteende? Ställer ni fram klockorna för att känna er mindre stressade? Vad är vinsten då ni ändå vet att den går fel?
Tillbaka på jobbet konfronterade jag min kvinnliga kollega och fick mig till livs ett öde i tiden som jag aldrig kunnat ana.
Det går inte att förklara med bibehållen humor hur saker och ting hänger ihop men nånstans på Öland bor en familj i en alldeles egen tidszon. Tio minuter före alla andra. Om de ska titta på ”Halv åtta hos mig” så bänkar de sig när klockan står på tjugo i åtta. Alla klockor i hemmet är omställda, framdragna och inställda på deras egen tid. Tio minuter före alla andra. Ett stressfriare liv? Näe… – Jag kommer alltid för sent, erkände kollegan vars make för övrigt också är en kollega.
Så: Varför?
Att ställa fram klockorna hemma är det enda fungerande sättet att få min familj att komma i tid. Då gäller i och för sig att jag inte talat om det för min respektive (som är obotlig tidsoptimist) och vad det gäller mig själv så är jag glömsk….
…och eftersom du är glömsk så glömmer du att ställa tillbaks klockan igen?
Hehe, jag och den gamla Opeln känner oss hedrade över att ha inspirerat till ett nytt blogginlägg. Till saken hör att jag, efter vårt extremt invecklade samtal om tiden och dess innebörd, fick mig en tankeställare och kände ett behov av att resonera med maken om att vi nog faktiskt var ute på hal is… borde sluta…. ta tag i våra liv och faktiskt leva som andra människor, dvs 10 minuter efter! Jag ångrade mig lika fort som jag hade sagt det och till min lättnad så visade det sig att maken har blivit lika 10 minutersberoende som jag. Tillsammans knöt vi därför näven och sa ”nobody puts ten minutes in a corner”. Livet återvände med ens och jag kände mig rik, rik på tid! Ses i morgon 08.10
Visst… vi ses 08.10. Er tid eller min tid? /F