Äntligen kramkalas

Jag öppnade dörren långsamt smög in. Stannade och lyssnade men hörde inget annat än köksklockans taktfasta slag. Plötsligt frasade det avlägset av textilier i rörelse från höger och jag kunde lokalisera ljudet. Med tysta steg skred jag genom den korta korridoren, passerade det rum som en gång varit mitt och fortsatte lika tyst till dörren i slutet av korridoren.

Med axeln mot dörrkarmen såg jag min barn ligga på mage i sängen. Uppslukade av äventyren i sina respektive Nintendo DS märkte de inte faderns ankomst.

Det var sex långa dygn och åtta timmar sedan jag träffat dem senast. Långa kvällssamtal har inte kunnat ersätta deras närvaro och mitt känsliga hjärta tog ett glädjeskutt över att återigen få vara nära.

Med tre steg och ett väldigt litet skutt landade jag mina drygt åttio kilo i sängen mellan dem. Min tyngd i mitten svängde upp madrassen på sidorna och gav dem varsin beskedlig liten flygtur och det tog några sekunder innan deras sinnen registrerat vilken tokstolle som stört deras koncentration.

Kramkalaset var omtumlande och härligt. Glädjen i deras ögon varade en stund innan lilltjejens polett trillade ner:

- Jag saknar mamma…

Den ömma modern fortsätter sitt värv i det stora blåa huset och får vänta ytterligare några dagar på den rena sanna glädjen i att få kravlöst kärleksfulla kramar av barn som saknat.

Shit, va varmt det blev…

Det blev varmt i sydöstra Sverige. Jo, det blev säkert varmt på andra ställen också men eftersom jag är just i sydöstra Sverige så var det ju just den värmen som påverkade mig.

I det illa isolerade gula huset från början av förra seklet där jag och min familj bor är det olidligt varmt på nedervåningen och ytterligare ett par grader varmare på övervåningen. När det är så känns det tungt, nästan omöjligt, att dunsa ner framför datorn och blogga. Min mosiga halvsmälta hjärna har inte orkat…

Ha lite tålamod med den här bloggen… den är värmekänslig.

I skrivande stund har våra barn varit hos sin farmor fyrtio mil bort i sex nätter. Men… idag har jag den stora ynnesten att få åka dit och hämta dem. Deras stackars mor däremot, får svettas i det stora blåa huset en vecka till.

Har lästs upp i radio…

Fick en novell antagen till radioprogrammet Skriv! i P1.

Vill ni lyssna så finns det här:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3809

Klicka på programmet som sändes den 12:e juli… andra novellen som de läser upp är min.

Tjata, tjata, tjata…

Jag mötte min son i hallen en onsdagsmorgon strax efter att vi båda stigit upp.

- Har du bäddat sängen? undrade jag.
- Nej, svarade han och gick med sänkta axlar tillbaks till sitt rum.

Efter ett par minuter gjorde jag mig ett ärende till hans rum och fick se honom sitta vid skrivbordet pillandes med någon mackapär som kom med senaste Kalle Anka-tidningen.

- Bäddar du sängen då, påminde jag.
- Jag ska, svarade han och reste sig från skrivbordsstolen.

Det förflöt några minuter till och jag hann skaka liv i hans lillasyster och återvände sedan till storpojkens rum. Mackapären låg kvar i hans hand men han hade flyttat ändalykten från skrivbordsstolen till sängkanten.

- Jamen bädda då, uppmanade jag något mer uppfordrande än tidigare.
- Ja, svarade han trött varefter jag återvände till dotterns rum bara för att finna henne skönt invirad i sitt täcke.

Efter att ha väckt Alicia en andra gång och väntat tills hon i alla fall fått på sig ena strumpan riktade jag stegen mot trappan. Halvvägs mötte jag sonen på väg mot toaletten.

- Kissnödig, sammanfattade han sitt ärende.
- Laddar du tandborsten när du ändå är där då, replikerade jag.

Jag slängde fram en enkel vardagsfrukost och återvände till övervåningen fem minuter senare.

- Frukosten är klar, hojtade jag och trodde i min enfald att jag skulle mötas av två påklädda barn och två bäddade sängar.

Lilltjejen hade fått på sig också den andra strumpan men var i färd med att slutföra en teckning från gårdagen. Storpojken var visserligen nykissad men satt med den förhatliga Kalle Anka-mackapären på toaletten.

En stund senare hade jag lyckats instruera, tjata och varsamt knuffa barnen framför mig till skolvärdigt tillstånd.

Vardagsmorgnar, liksom läggning på kvällen, består av väldigt få moment. De är dessutom nästan exakt lika från dag till dag. Efter att ha genomgått dessa dagar hundratals gånger känner jag som vuxen att telningarna borde veta exakt på pricken vad som ska göras. Ändock känns det som om jag tjatande skyfflar dem framför mig varje morgon…

Har jag missat något? Har jag tjatat för mycket? Uttnyttjar de systemet?

- Äh, vi vet ju att tjatfarsan kommer så vi behöver inte tänka själva…

Är det så?

Jag har testat att bara be dem göra sig i ordning och sedan lämnat dem men vad händer då? Ingenting! Nothing! Nichts! Absolut nada!

Mitt princessbröllop

Det har gått någon vecka sedan en nervös Daniel Westling fick prinsessan och halva kungariket. Nej.. just det, Västergötland var det ju.

Jag började den historiska dagen med mina fotbollsgrabbar och kom hem vid lunchtid till den väntande hinken. En utlovad fönsterputsning väntade mig.

Samtidigt som Daniel trädde på sig fracken och knöt flugan började jag mitt värv vid vårt torp. Jag gnetade mig fram och lyssnade samtidigt på Lotta Bromé och hennes radiokollegors fantastiska skildring av händelserna i storstaden.

När de mindre prominenta gästerna äntrade den serafimerblå mattan mot kyrkan hade jag nått fram till hallfönstret och kunde glutta lite på den påslagna TV:n i vardagsrummet.

Min sambo pendlade mellan inoljning av bänkarna i köket och kyrkobesökarna på TV:n vars prominensgrad ökade med tiden. När kungligheterna började dyka upp stod jag i fönstret bakom TV:n och kunde konstatera att Johanna hellre tittade på danska prinsar än på sin fönsterputsande sambo.

När slutligen Daniel mottog jublet och Kronprinsessan så småningom klev ur nån gammal bil hade jag med fin timing kommit till det enda fönster som ger fri sikt mot TV:n.

Lagom till själva akten och ringpåträdningen gjorde jag en paus för det historiska ögonblicket och kunde se tillställningen ståendes i vardagsrummet med putsduken i hand. Vida skilt från den vackra sidennäsduk som brudens mor torkade sina glädjetåriga ögon med.

Jag kämpade vidare med mitt värv och lyssnade till kortegens framfart på radion. Radiosportens Bengt Schött rapporterade om Vasaslupens lugna färd över strömmen som om det var ett sportevenemang och det kändes som ett referat som blir klassiskt.

När bröllopsgästerna intog festsalen hade jag avslutat fönsterputsningen och ungefär samtidigt som de bänkade sig för invänta bröllopsmiddagen slängde jag en färdigmarinerad flintastek på grillen.

Olika falla ödets lotter…