Roslund & Hellström.
   Jag hade hört om deras böcker i några år men dragit mig för att läsa dom. Någonstans för att jag inte ville bli besviken. Jag blir nämligen ofta det – besviken. Speciellt när jag hör att boken skall vara bra OCH trovärdig.
   Det är sällan kriminalromaner blir trovärdiga i en polis ögon. Det blir alltid något som gör att man suckar och skakar lätt på huvudet.
  Av samma anledning har jag svårt att se polisserier på teve.
  Men samtidigt vet jag att fiction är fiction och att 95% av alla andra läsare inte bryr sig ett dugg om detaljer.
   Den här veckan högg jag i alla fall in på min första Roslund & Hellström. Och på rekomendation av studiemannen på TV4 Nyhetsmorgon blev det Edward Finnigans Upprättelse (2009, Piratförlaget).
   Boken börjar med att författarna lär oss känna några av huvudpersonerna – En livstidsdömd 27-åring, en vaktchef på ett amerikanskt fängelse och Roslund & Hellströms återkommande kommisarie Ewert Grens.
   Jag gillar böcker där gestaltningen är utförlig. Jag vill lära känna karaktärerna ordentligt. Roslund & Hellström gör detta riktigt bra. Man känner med personerna och farmförallt den 27-åriga ynglingen som är dömd till döden får man riktigt starka känslor för.
   Jag vet ingenting om fängelsemiljön eller hur det är att sitta i fängelse. Det gör en av författarna, Börge Hellström. Och den delen av boken (en rätt stor del) är skriven med en precision att man riktigt kan känna hur hemskt det måste vara.
   Det finns inga långsamma partier i boken, de sista 100 sidorna är bladvänader, man vill inte sluta.
   Även partierna som utspelas i polismiljö och politikermiljö känns väldigt realistiskt.
   Tyvärr blev jag lite besviken på slutet. För att inte avslöja det kan jag inte skriva varför, men jag tycker slutet rimmar lite illa med ”budskapet” i boken.
   Men som story är slutet och om man ser det ur fiction-syn så är det ett bra slut.
   Jag kommer definitivt att läsa mer av dem, faktum är att jag redan börjat med deras bok: tre sekunder.
   Betyget blir 4 av 5!
   Som vanligt, speciellt när man som jag är gift med en författare, är det lite kul att hitta fel i böcker. Och det fanns några sådna i den här också.
   Till exempel så beskrivs vaktchefen först som: lång, inte kraftig men stabil, tunt hår på hjässan, en gammaldags munkkrans som en grå halvcirkel kring uniformsmössans kanter.
   45 sidor senare beskrivs han som: Han var fortfarande smärt, någorlunda i form, håret ljust och kort, ansiktet magert och djupt fårat i kindernas mitt.
   Inget större fel, men lite roligt…
   En annan sak är att i boken beskrivs det hur en person köper tre kaffe i en kaffeautomat i USA och betalar med 50-centsmynt. Mig veterligen så är det väl quarters som gäller – 25-centsmynt alltså i maskinerna. Men skit samma.
   Och sist, jag tror knappast att Citypolisen, som har ansvar för brott begångna innanför huvudstadens tullar, skulle få utreda ett mord begånget i Vårberg (sid 344).
   Men inget av detta tar bort att boken är mycket, mycket bra – läs den!

Detta inlägg postades onsdag, 26 januari, 2011 kl 9:11 i Läsvärt. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Både pingning och kommentering är avstängt.