Jag har varit en dålig pappa. Det känns hemsk att skriva det och tro mig det känns ännu hemskare när jag tänker på det. Men det är sant. Jag var varit en dålig pappa. Jag blev inte alls den superfarsa som jag trodde jag skulle vara innan jag fick barn; engagerad, intresserad, tålmodig, nyfiken.
Men jag skriver VAR en dålig pappa, för jag tror och hoppas att jag har ändrat mig. Att jag har lärt mig av misstagen och blivit en bättre pappa.
Vad menar jag då med att vara en bra pappa?
Jag tycker att det finns tre punkter som ska uppfyllas för att man ska vara en bra pappa. Och det är egentligen tre självklara punkter men jag vet att det finns många pappor som fallerar mer eller mindre på en eller flera av dem.
Känslor för barnet.
Kanske den mest självkara punkten. Att man älskar sitt barn, att det hugger till i hjärtat när man ser honom eller henne. Stoltheten över framstegen, det kan gälla första stegen eller bra betyg. Att känna blodsbanden och tillhörigheten. Om den känslan saknas har man en duktig uppförsbacke att klara av.
Närvaron.
Jag har jobbat som tennistränare för barn och sett hur pappor suttit med ryggen mot plan hela träningen och garvat och snackat skit med någon bekant samtidigt som deras dotter sprungit sig svettig på banan och titt som tätt sneglat upp mot åskådarläktaren, bara för att se sin pappas rygg. Många barn springer runt på fotbollsträningen och tittar mer efter om mamma eller pappa ser dem än de tittar på själva bollen. Och det här handlar inte om barnets bekräftelsebehov utan om föräldrarnas intresse för sitt barn. Jag har också sett pappor som varit mer inne på tennisbanan och styrt och ställt, peppat sin dotter, rättat henne, kommit med råd, än de varit på läktaren. Det är naturligtvis inte heller bra. Barnen behöver egen tid för att utvecklas, som Astrid Lindgren sa; ”låt barnen leka själva så utvecklar de sin fantasi”. Jag tror dock att alla barn behöver ett visst mått av bekräftelse och att få synas. En bra pappa ger sitt barn det.
Under samma punkt ryms också att man som en bra pappa vet vad som sker på dagis eller i skolan. Vad heter barnets bästa kompis? Har de lärt sig att räkna än? Hur går det i gympan? Många pappor skjutsar sitt barn till dagis och skola, hämtar pliktskyldigt, men de där frågorna på vägen hem saknas. Barnen tycker om att få berätta om sin dag och ännu roligare är det om pappa frågar. Ju äldre barnen blir ju mer medvetna blir de av att pappa inte är intresserad.
Under bebistiden bör man som en bra pappa ta sin del. Ge mamman sovmorgon då och då, ta blöjbyten, trösta när det skriks, sköta markservicen hemma. Det är små saker men stärker papparollen.
Det är inte alltid kul att sitta i ett badhus, stå i regnet vid sidlinjen, sitta med på sångstunder eller titta på balletuppvisning, det är det inte. Men det kostar så lite att ta den tiden – för barnets skull. Man får igen det. Glittret och stoltheten i barnets ögon över att ha fått visa sin mamma och pappa vad de kan – det är oslagbart.
Engagemang hemma
Sista punkten som jag tycker skall vara med för att man skall vara en bra pappa är att hjälpa till i hemmet. Lever man i ett parförhållande ingår det att man hjälper till hemma. Det vet alla. Om barnets mamma mår bra mår också barnet bra. Om båda föräldrarna är hemma är det tyvärr allt som oftast mamman som sköter matningen, tvätten, och ser till att tänderna borstas. Roller som ofta cementeras redan under föräldraledigheten. Här kan man som pappa göra en jätteinsats. Både för barnets mamma och för barnet, och garanterat också för förhållandet. Det är alltför lätt att bli en lekpappa. En pappa som tar barnet en halvtimme till lekparken. Eller spelar lite fotboll i trädgården. Gör det roliga. Men när det blir skrik vid matbordet eller protester vid läggning, ja då är det allt som oftast mamman som får ta de striderna. Och pappan fortsätter att vara ”snälla pappa”.
En bra pappa ser till att ta sin del av hushållsarbetet och ansvaret för barnet.
Man jag då? Jag som var en dålig pappa. Vad brast jag på?
Till att börja med kan jag berätta vad jag inte brast på. Punkten ett. Kärleken till barnen. Jag älskade mina barn mest i hela världen. Jag gav dem så mycket kärlek ett barn kan få, jag älskade att se på dem och varje morgon när jag vaknade upp längtade jag efter att få ge dem en kram. Jag följde mitt äldsta barns utveckling med stort intresse och blev både stolt och glad när hon gjorde det ena framsteget efter det andra. Jag älskade att sitta och mysa med henne i soffan framför en film, jag älskade att springa bakom cykeln när hon skulle lära sig cykla, jag älskade att hjälpa henne klä på dockorna, jag älskade att se hennes stolta ögon när hon slog iväg golfbollarna, jag älskade att se när hon uppträdde och mimade till Carola.
Min äldsta son, som jag tyvärr inte varit lika delaktig i under hans första tid här på jorden, får också mina känslor att totalt slå spinn. Och Jag blev lika stolt när han började gå, när han började sparka på fotbollen, eller nu när han sitter i mitt knä och styr bilen på X-boxspelet.
Det var ingen tvekan om att jag älskade mina barn enormt.
Men sedan var det de två andra punkterna.
Jag var väldigt dålig på att vara närvarande i mina barns vardag. Jag var sällan med på de olika aktiviteterna. Var det roligt – då var jag med. Men annars hade jag annat att göra.
Jag var också dålig på att hjälpa till i hemmet. Jag underlättade inte direkt för min dåvarande partner. Hon fick göra det mesta jobbet.
Men det var då.
För idag, snart tre år senare, har jag nu en helt annan inställning till min papparoll. Till allt. Jag har kvar kärleken till mina två tidigare barn och mitt nya. Den kärleken är som huggen i sten. Den går inte att rucka på. Solid. Bergfast. Jag älskar mina tre barn enormt.
På punkten två har jag insett att det är viktigt som pappa att delta i barnens aktiviteter. Att vara närvarande i deras liv. Det är jag. Så mycket som jag kan. Min ex-fru drar fortfarande det största lasset och gör ett jättejobb med barnen. Och som helgpappa är det lätt att bli den där ”lek-pappan”. Men jag gör så gott jag kan. Jag tvekar inte längre att säga nej till barnen, få se tårarna, få höra att jag är ”dum”, få se den trumpna minen, händerna korsade över bröstet. Jag tar numera konflikter med mina barn, är konsekvent i min uppfostran. Jag är inte bara den där roliga pappan som alltid säger ja och bara gör roliga saker. Och jag engagerar mig mer i deras liv, försöker vara mer delaktig.
Jag tar också ett mycket större ansvar i hemmet. Tvättmaskinen är min. Disken plockas ur och jag vet var mataffären ligger. Jag lägger tid och energi på att vårda mitt förhållande och min partner. Jag tar vaknätter , byter blöjor och delar på föräldraledigheten. Det gjorde jag inte förut.
Jag har blivit en bättre pappa.
Martin Melin
Gud hör bön…:) Skämt å sido – våra misstag definierar inte vilka vi är – det säger oss vilka vi INTE är. Lycka till – du lär få tusenfaldt tillbaka!
jag blev väldigt berörd av din krönika och känner mycket igen mig. Lever med mycket skuld för den marginella roll jag länge spelade i mina två äldre söners uppväxt. men samtidigt har jag nu när jag fått en dotter i mitt nya förhållande också insett att det faktiskt också hamnar mycket skuld för det på min förra fru. hon lät inte mig kliva fram som pappa utan ville kapa åt sig hela den biten själv och att jag till exempel skulle få vara med och dela på föräldradagarna mer än de två månader hon var tvungen att upplåta åt mig var det bara inte tal om. Det var ”hennes” dagar och jag skulle bara snällt skriva över dem. och visst jag borde ha klivit fram och stått på mig det var mitt ansvar också. men i hennes ögon var jag bara en bifigur som pappa med hon den allsmäktiga mamman var den som var viktigast och på något sätt föll jag väll in i den rollen. Min dotters mamma har haft en helt annan inställning. Hon har krävt att jag skall vara delaktig vara en riktig pappa något som jag aldrig fick vara i min gamla relation och jag tror heller aldrig jag hade kunnat vara en bra pappa i den relationen.
Så jag applåderar ditt mod att skriva det du skriver men slå inte för hårt på dig själv för man är faktiskt två om det och man måste få utrymme att växa till en förälder. Du verkar ha fattat grejen nu och det är det som räknas det som varit kan man inte göra nåt åt.
Men du Martin… du måste verkligen ta och tänka över den här AIK-grejen….
Goa hälsningar
Lars
Jättebra läsning.. Mycker självklara saker som man egentligen inte tänker på så ofta!
Som pappa så tror jag faktiskt att det du försöker beskriva oftast händer med den dotter då. Då p.g.a. intressen.. Inte många pappor gillar dockor o hästar t.ex.
Men samtidigt så är det väldigt lätt hänt om man har en pojke..
Din punkt 1 som du beskrev.. Att du älskade barnen..
Det låter ju bra när du skriver det.. Men den viktiga frågan är ju faktiskt om barnen märkte det (missförstå mig inte, tvekar inte en sekund på att du gjorde det!!)
Det viktiga är ju att dom märker det också, mer än att du säger det till dina polare på golfklubben liksom
Som det du skriver t.ex. Mycket var att DU älskade att göra ditten o datten. Men huvudsaken är väl egentligen att barnet märker och vet om det?
Men som sagt. Mycket bra och givande läsning! Det hjälpte mig på vägen iaf!
Tack.
Respekt för din enorma självinsikt. Respekt för att du bättrat dig men också för att du inte delar ut pekpinnar. Det här är dina råd och ditt rättesnöre som du lever efter. Ska bli intressant att följa din blogg och vardag som liknar min. Lycka till!
Mycket fint skrivet Martin! Du har utan tvekat tänkt om det märks på dina inlägg i bloggen.
Har också ”hört” det hos din sambo också. Där har du ju fått en del beröm av henne! 
Hej Martin!
Tycker initiativet du tagit och startat den här sidan är beundransvärt och helt enkelt så jävla bra.
Inlägget du skrivit ovan fick mig att rysa. Jag imponeras av att du vågar och vill dela med dej av dina styrkor och svagheter som pappa. Det GLÄDJER mig varmt att du gör det. Jag tror att du kan inspirera andra att bli BRA pappor och BRA män.
Kanske kan du förbättra värden lite, i alla fall min. Tack! Jag kommer länka.
Hej! det är underbart att se att du har blivit en bra pappa. Jag är iofersig uppväxt med en sådan pappa som ställt upp och engagerat sig i mitt liv. och med en pappa som jag aldrig tvekat en sekund på om han älskar mig hela mit liv. men visst kan han bli arg på mig.Men han har varit iväg och jobbat långa dagar och många resor. Så den som har dragit det stora lasset hemma. Men nu har han förmånen att kunna pobba vissa dagar hemma. och nu kan de göra saker tillsamans istället. och de är välrdens bästa:O)
väl
Han har sin iphone, och på den letar han recept och lagar tills mamma kommer hem från njobbet. och de göra massa saker tillsammans nu. reser och promenerar och har myskvällar hemma. ochh jag är så glad för att de får tid till varanadra nu. för jag och min bror har vart deras göromål i 25 år snart:)
och de är världens undberbaar
Att fortfarande säga “hjälpa” till hemma eller vara ”barnvakt” när det är ens egna barn är fortfarande något som oftast sägs om pappor. Bättring tack!
Närvarande? Jag läste i Amelia (tror jag att det var) att Du/Ni hade ”dina” barn varannan helg? Låter ynkligt lite? Bra pappa? Bättre kan Du om det stämmer?
@Cicci
Jag har mina två stora barn varannan helg (Den stora fredag till måndag och den lilla lördag till söndag). Utöver detta en dag i veckan. Varannan tisdag då jag har den stora från lunch och till middag (hon går i förskolan) och varannan torsdag den mindre, som går på dagis. Brukar ha honom från 10 till 17.
Utöver detta delar vi upp loven och sommaren lika.
Varför är det såhär?
Jag har 6 mil tur och retur till skola och dagsi från där jag bor. Det tar 4.5 timmar i bil att lämna och hämta. VARJE dag! Det är inte hållbart. Inte vför mig och inte för barnen, som skulle få sitta 2 timmar varje dag i bilköer.
Detr här beror på att jag inte vill att barnen skall byta skola och kompisumgänge. Dessutom är jag emot delat boende, typ varannan vecka. Tycker det är bättre att barnen har en fast punkt och utäöver detta en regelbunden KVALITATIV tid med sin pappa. Jag har bekanta som jobbar 60 timmar i veckan och träffar sina barn två-tre timmar i veckan.
Jag jobbar skift och ALLA mina lediga dagar så när som på en dag, i månaden, har jag mina två stora barn. Och då har jag dom och de får 100% uppmärksamhet.
Jag är själv skillsmässobarn och så här hade jag det när jag växte upp och jag tyckte det var toppen.
Vad är dina egna erfarenheter i frågan?
Är man en bra pappa om man lever med sina barn men inte ser dom, eller om man inte lever med dom men ser dom? (Kvalitet kontra kvantitet)
@Linda
Att fortfarande påpeka att man säger “hjälpa” till hemma eller vara ”barnvakt” när det är ens egna barn är fortfarande något som oftast sägs om mammor. Detta har inget att göra med hur vi män ser våran roll i hemmet utan endast ett sätt att uttrycka sig. Precis som min sambo säger att hon har hjälpt mig med tvätten, hjälpt mig laga mat eller hjälpt mig ta hand om dottern på morgonen. Nå Linda ett förhållande är ett samspel och vi HJÄLPER varandra hela tiden i våran vardag. Dessutom har vi som kutym att alltid tacka varandra för vad den andra har gjort trots att det ”ÅLIGGER” en förälder oavsett könsindelning att utföra en del sysslor.
Nä all heder till dig Martin, att vara en bra förälder innebär att du ser till vad du anser bäst för dina barn och inte vad alla andra tycker och tänker. Beträffande barnuppfostran och hur pappor skall vara, där finns det väldigt många förståsigpåare……
Haha är det nåt som jag va expert på så va det att vara en dålig pappa. Jo jag vet det e inget att skratta åt, men jag trode att jag va en bra far/styvfar.
Jobbade ju så vi skulle ha pengar men hallå att jobba upp te 100 timmar i veckan då e man ej en bra far. Resten av tiden va man bara vresig och trött. Kostade mig en familj men ….. nu så vet jag bättre. Jag jobbar i Stockholm och bor på jobbet där i veckorna. Jobbar mina 40 timmar Måndag te Torsdag. Sedan lever jag bara för en sak och det e att finnas där för barnen och exet.
Är det nåt så ställer jag upp direkt, måste försöka ta igen all tid jag förlorat med dom.
Det tråkiga är att man oftast måste gå ur ett förhållande och in i ett annat med allt vad det innebär med varannan veckas barn/varannan helg, för att komma till insikt. Jag tror att det kanske är för att man måste ta hand om sina egna barn mer i ett nytt förhållande som gör att man förstår bättre vad man missat tidigare. Lever själv med en man och hans 2 barn (8 och 4 år) och min tonårsdotter sedan 3 år tillbaka, och han säger att hans fd tog det mesta och att han mest var lekpappa. Han är mycket glad för att han har kommit till insikt och insett att man även måste ta del i allt det vardagliga för att bli en komplett pappa som barnen kan älska och se upp till men även lyda när han säger ifrån, så var det inte riktigt förut. Tyvärr har nog vi kvinnor lite svårt att släppa in männen i ”vår värld” som vi tycker är mamma – barn, man är mammaledig och tar det mesta jobbet och ansvaret från början och så fortsätter det bara… bra att fler och fler pappor och mammor delar på f-ledigheten så att papporna får en chans från början och slipper separera för att komma till insikt ; ) Kramar Heléne
Hej igen Martin!
Läste ditt inlägg om dåliga pappor. Det jag skulle rekommendera dig är att i någon form intervjuva mig. Jag har stor erfarenhet om detta. Jag är skilsmässobarn där min farsa försvann i 6 årsåldern, idag har vi bra kontakt och jag ser hans senare barn som mina syskon. Jag har i mitt vuxna liv skilt mig och kämpat med alla dessa problem. Idag har jag efter mycket kämpande från min sida den bästa kontakt man kan ha med sin 20 åriga son, 17 åriga dotter och 6 månader gamla son och mina tre bonusbarn. Det bästa är att de tycker om varandra också.
Har missat att läsa detta och sitter nu med tårar i ögonen och sörjer. Du har så rätt i allt du skriver och det är så här jag vill att en pappa ska vara. Jag gick nyligen isär med min sambo och har nu ensam hand om våra två barn. Jag sörjer att jag inte kunde hålla ihop den familj jag så gärna ville ge mina barn. Jag sörjer när jag ser barnens besvikelse i den saknade uppmärksamheten från pappa. Jag har försökt säga detta till honom men han förstår inte. Jag gör allt för mina barn och jag står där vid sidan och tittar när de simmar, spelar fotboll, har gymnastik. Jag tycker inte heller det är så kul alla gånger men när jag ser lyckan i mina barns ögon är det värt det. Jag sörjer att jag inte kunde ge mina barn den pappa de förtjänar.
Jag är så glad för din skull att du insett detta och jag är så glad att höra att det faktiskt går att ändra på. Jag hoppas fortfarande att det en dag ska vända även för honom.