Varför ska vi alltid krångla till det?!
Jag har en känsla av att vi pappor ofta ska göra oss till. Med det menar jag inte att vi gör oss till för att spela duktiga eller visa oss på styva linan.
Jag tror att vi utan att tänka på det försöker vara ”som mammorna”. Men det är vi ju inte. Varför ska vi göra precis så som barnens mammor gör, eller som dekvinnliga förebilderna gör?!
Jag säger inte att vi absolut inte får kopiera kvinnornas engagemang, utan vi måste ju själva känna glädje över att göra det vi tar oss för.
Det viktiga i våran relation är väl i alla fall den uppmärksamhet och närhet vi ger våra barn.
Den stora skillnaden mellan många av oss män och kvinnorna, tror jag, är att vi många gånger ”umgås” med barnen indirekt.
När vi ska ”passa” våra barn, så gör vi det många gånger undertiden vi gör något HELT annat, t.ex sitter vid datorn eller liknande.
Skillnaden är nog så att kvinnorna, oftare än männen, har hela sitt fokus på barnen.
Nu är det ju så att jag också agerar precis på samma sätt. Jag kom på mig själv, så sent som just nu, att sitta vid datorn i stället för att vara med min dotter. Inte undra på varför hon är på och petar och drar i mig då?! Är det någon som känner igen sig?!
Jag har den senaste tiden börjat, i större utsträckning, att ”bara” vara tillsammans med Ellen, som min dotter heter. När vi umgås, så gör vi det. Ofta kan detta vara i ett alldagligt sammanhang.
Idag så hämtade jag henne på dagis strax innan 16. Glad som en liten speleman kom hon springandes. När jag berättade om min idé att åka till affären för att handla frukt till fruktsallad så sken hon upp som en sol, får jag hjälpa till pappa?!
Väl i affären så fick hon sin lilla vagn, vi diskuterade oss fram till vilka frukter som skulle ingå i salladen och hon fick scanna och lägga ned i påsen.
Väl hemma var hon så taggat på att göra fruktsalladen att hon knappast han vänta på att jag skulle skala äpplen, päron m.m.
När hon sedan fick uppgiften att skära ALLT i sådana bitar som hon tyckte var lagom, så gick det som en dans. När vi väl satte oss och åt, så sa hon, detta var den godaste fruktsalladen jag har ätit någonsin! Kan det vara så att hon ville vara med, bli sedd, hörd och känna sig delaktig?! Jag tror det, för vem vill inte det?
Så denna veckas råd måste nog bli att, Spendera lite tid med barnen på deras villkor och inte bara fika för att det är lättast. Släpp allt som inte har med barnet att göra och bara finns där, ni får igen det, jag lovar. Jag kommer att bjuda in Ellen till flera alldagliga umgängen. Tills nästa Fredag, Tro på dig själv, då göra också andra det!
Björn är tillbaka nästa fredag med ny krönika.
barn blir glada och förväntansfulla när de får hjälpa till och vara med, det är bara så. Man ska låta barnen hjälpa till, fixa och dona, det får dom att växa i sin roll som barn och man kan inte annat än bli stolt över dom när man ser hur det lyser i ögonen på dom av den lilla ”jag-kan-själv” och ”jag-har-gjort-detta-med-min-pappa/mamma”. Har ju en son som mer än gärna följer med och hjälper till. Jag har en incident fast i sinnet när sonen sa en grej hemma för läääänge sen. Jag sa att jag skulle ner och handla och så sa han: ”Mamma kan du inte handla lite pengar också?” Jag bara stirrade på honom och tänkte:”vart har han fått det ifrån?” Sen kom jag på vad det var han menade med det och log. Han hade sett när jag betalat med Visakortet en gång och fick pengar tillbaka. Han hade inte förstått att jag hade tagit ut pengar på kortet, mer än det jag handlat för och trodde att jag ”handlat” pengar. Där ser man vad barn tror, eller hur?!
Nej du Björn, egentid med barnen ska man definitivt ta hand om. De är bara barn en gång och då ska man låta barnen vara barn men ändå vara ”vuxna” på en gång. Det är ett evigt ”pillande” med det där men det är ändå på nåt sätt lärorikt. Barnen lär sig av oss och vi lär oss av barnen. På nåt sätt men det går ändå hand i hand.
Ser fram emot din bok och till nästa fredag då nästa blogg kommer i Björns hörna.
//Angel
Minns de små gyllene stunderna med min egen dotter i hennes unga år då hon ville hjälpa till med allt när hon var hos mig. Som du beskriver det så var det extra givande och handla och göra saker tillsammans. Det är nu man minns glädjen och värmen man upplevde med dottern. Är stolt över min dotter vilket mina vänner vet, men det är näst intill omöjligt att visa allt detta i nuläget. Jag har förmånen att få uppleva glädjeämnen med vännerna och deras barn också då jag tycker det är väldigt roligt och få hemmastöka lite. Ser fram emot boken med enorm nyfikenhet och läshunger. // Jörgen