FÖRLÅT,
men jag har inte haft orken att skiva. Det har varit väldigt mycket som hänt, inte bara utanför utan även innanför mitt skal.
Jag har upplevt kontakter som jag aldrig förväntade mig att uppleva igen. Detta har givetvis påverkat allt i min ”gammla” kropp.
Ellen och jag var i Linköping i förra veckan, jag blev superglad när hennes läkare sa att det såg fantastiskt bra ut…
Vi besökte även Intensiven, där Ellen låg mestadel av tiden i Linköping. Jag var rädd för min egna reaktion och hur den skulle te sig, men det var ganska lugnt, men visst tusan kändes det när vi gick in på Ellens sal!!
Jag såg på Ellen att hon reagerade när vi var där, trotts att hon inte minns så märkte jag på henne att det var MYCKET känslor som kom fram!!!
Den senaste tiden har Ellen drömt mycket om mamma. Härom dagen berättade hon att hon sett Josefin stå i duschen, men i nästa sekund var hon borta.
I helgen pratade vi om det och jag tipsade henne om att försöka prata med mamma och saga i drömen om dom kom igen.
Sedan Grät jag som ett barn!! Efter det satt jag och kramade Ellen och Ida en lång stund, för trotts allt, vist FAN är det jobbigt. den som säger något annat ljuger!!!
I morse vaknade Ellen och berättade att hon drömt igen. När jag frågade vad hon gjorde då så blev svaret att hon pratat med dom. När jag frågade vad dom sa så berättade hon att Saga blivit större, men var fortfarande ”liten” . Sedan hade Ellen sagt till Saga att hon ville träffa henne på riktigt…
Svaret hade då blivit, SNART, vi ses SNART.
Tror du att jag höll på att bryta ihop när hon berättade detta??!
För någon vecka sedan så mediterade jag, i meditationen så vandrade jag på en äng, mot ett rött trähus med vita fönsterramar. När jag kommer närmare så ser jag både Josefin och Saga stå i fönstret och titta på mig. När jag kommer in så står Josefin stilla och ler medans Saga springer runt mig och leker!!!
När jag ska lämna huset så vill jag inte, men vet att jag måste. När jag börjat gå över ängen igen så säger Saga, – pappa, vi ses snart igen!!!
När jag ”vaknade” så grät jag som en idiot, jag kunde inte stå emot!!!
ALDRIG ENSAM
I det fina tunna ljuset
står jag
och väntar tyst
sommaren är framför
kvarteret
nästan tömt
på människor och känslor
ingen rörelse någonstans
Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Den fina tunna linjen
mellan våran värld
och din
skär igenom varje ljud
genom varje utsträckt tanke
varje ansats att förstå
varje sång
jag någonsin sjöng
Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Jag har längtat efter våld
efter hämnd
och mer förnedring
men den stora, stora rädslan
är inte här ikväll
det ekar mellan husen
ingen rörelse någonstans
bara fina
tunna ljuset
mellan våran värld och din
Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Mer från Björn nästa fredag…
Vilken styrka du har inom dig att våga, och orka berätta om detta. Blir tårfylld då jag läser det och inser att även jag kan hamna i denna situationen själv när som helst där man måste bemöta och hantera känslor och reaktioner man inte är förberedd på. Det är ju naturligt att man tar den tid man behöver för och hantera detta på sitt eget sätt så som du gjort.
barn är alltid mer ”mottagliga” när det gäller såna saker än vi vuxna. De ”ser” saker som vi inte tänker på men vi lever i det hela tiden. Det gäller att ta tillvara på allt som barn säger att de ”ser” och upplever. Det är viktigt att prata med sina barn om såna här saker. Jag uppfattade det som att du blev ”rädd” när Ellen sa vad dom hade sagt till henne. Att det finns ett liv nånstans som inte många erkänner för sig själva verkar vara ett tabubelagt ämne som inte många vill ta upp. Det finns men få av oss får uppleva ”dom där”. Som sagt barn upplever mer än vi vuxna för att de är just barn, dom är mer mottagliga för såna saker. Tror knappast att man ska vara rädd för det där, det är bara att acceptera och ta in utan rädsla.
Läste och begrundade orden ”vi ses snart”. Det finns inget tidsbegrepp för ”Andra sidan” min vän.
Det tar tid att gå igenom det du har gått genom med din sorg. OM den nånsin går över. Den finns där alltid. Du har visserligen ett ”nytt” liv nu med underbara människor och Ida och din lilla Ellen omkring dig. Men man måste få den tiden att sörja men också att läka. Tiden läker inte alla sår, den lämnar ärr i själen. Den försvinner aldrig. Det kommer att komma dagar som är jobbigare än vissa, datum som är ”magiska” för dig och Ellen och det är viktigt att man får den tiden om man behöver att minnas dom som varit en stor del av sitt liv för ett tag. Med tiden bleknar det som hänt men det kommer aldrig nånsin att försvinna.
Jag beundrar verkligen dig som person. Den styrka du på nåt sätt får någonstans ifrån gör att du är den person du är idag. Din gåva att kunna skriva av dig är verkligen en inspirationskälla. Du kommer att ta dig igenom många tuffa perioder i ditt liv men det är din och Ellens gemensamma styrka som gör Er till de mest beundransvärda personerna jag har träffat på. Med Idas kärlek, Ellens gåva att kunna ”se” sånt som många inte vill kännas vid och din styrka att orka hantera en vardag som många hade sett som fruktansvärd gör Er tillsammans till en riktigt sammansvetsad och stark familj.
Kram Angel
Starkt, vackert och modigt!
Din dotter verkar brås på dig!
Snart kan innebära en evighet.
Jag tror att i mellanlandet dit man kommer när man dör så är tiden oväsentlig.
Att du skriver tror jag hjäper många.
Kram
Krinea