Nu börjar tidsomställningen fixa till sig. De säger att det tar en dag/timme förskjutning. Så jag har varit helt slut på kvällarna fram till nu.

Det är alltid kul när jag ska tömma bilder från olika kameror eller telefoner och hittar bilder som Mi har tagit.

Den här hittade jag i iPaden.

Titta vem som har fått sin första tand veckan innan han blir fyra månader.

Igår kom jag hem igen efter en lång dag och möttes av en glad familj. Mi hade planerat saker att göra, bygga koja, leka i snön, göra pizza, mm. Det märktes att hon var glad. Hur förklarar jag för en 3,5 åring att jag har varit vaken i 28 timmar. Hon lyckades i alla fall hålla mig vaken till kvällen och som jag sov sedan. När John Blund kom hade jag varit uppe i 38 timmar. Jag kan nämligen inte sitta och sova på flyg.

Lilleman kände också igen mig. Han sprattlade son en tok när han fick se mig. Det var en skön känsla.

I dag är det tillbaka på jobb. Jag tog sovmorgon och efter jag lämnat Mi på förskolan så åkte jag ner till vårt nya bibliotek för att sitta och jobba.

Resan har varit inspirerande och nu är det med nya starka tag som jag tar tag i dagen.

God morgon.

Jag får rapporter hemifrån att snön äntligen har kommit. Här går jag i kortbyxor på stranden med sand mellan tårna.

Mi har varit lite sjuk så flera roliga saker som hon skulle göra har inte blivit av. Men idag ska hon åka ut till farmor och farfar.  Finkläderna är på och sedan är det bara att vänta.

Och SNÖ. Som hon har längtat. Jag hade helst viljat vara med. Jag hoppas att snön ligger kvar så jag kan leka med henne när jag kommer hem.

Det ser ut som hon har roligt.

Helen och Ian var hos läkaren idag och fick besked om hur vi ska gå vidare med Ians allergiska reaktion. Tydligen kan han vara överkänslig så för att ta det säkra före det osäkra så blir det ingen mat med mjölkprotein, ägg, fisk och nötter för honom innan han blir 1 år och då får vi göra nya prov. På det sättet ska vi inte utsätta honom för något som kan utveckla allergi. Jag har inte riktigt greppat situationen ännu och jag tycker det är väldigt tråkigt att jag inte kunde vara med hos läkaren. Härifrån kan jag inte göra något och det hade känts bättre att vara med min familj.

Här har det varit jobb ett par dagar men jag lyckades se en fin soluppgång.

Idag var jag förbi gallerian en sväng. Jag behövde en putsduk till glasögonen och jag fick en trevlig påse till.

Det gick inte att bära den på ett manligt sätt.

Nu är det min tur att gå och lägga mig. Ni sover säkert redan. Eftersom ni ligger före tidsmässigt så måste ni väl få reda på vad som händer innan mig.

Idag har jag kombinerat jobb med att strosa på stranden. Så det har inte hänt så mycket.

Höjdpunkten är samtalen med familjen där hemma.

Som jag kunde räkna ut så vaknade jag tidigt. Det brukar ta några dagar innan jag har anpassat mig. Lagom till jag åker hem.

Jag åkte iväg till ett ”mall” som ligger ganska nära hotellet.

Det är lite som att kasta pärlor till svin att jag har möjlighet att gå omkring bland så många affärer. Jag tänker att Helen hade haft mer i utbyte att få vara här. Någon gång ska vi åka till ett liknade ställe med familjen. Jag tycker inte speciellt mycket om att gå i affärer men idag tänkte jag stålsätta mig. Jag hade några saker på inköpslistan så jag tog tid på mig och gick omkring för att leta. Jag hittade inte allt så det blir nog en tur hit ingen i slutet på veckan.

Som tur var fanns det en butik i min smak.

När jag kom hem gick jag ner på stranden. Det måste jag ju bara göra när jag är här. Tyvärr så blåser det mycket och även om det är lite över 20 grader så är det inget strandväder.

Jag softade kanske en halvtimmer.

Det var en lång resdag igår. Taxin hämtade kl. 03:30 svensk tid och jag var framme på hotellet kl. 23:00 , svensk tid (17:00 lokaltid). Så resan tog nästa 20 timmar dörr till dörr. Ändå är det fantastiskt. Det var bra att jag hade mina tursockar på mig. Hur hade det annars gått.

Ja, Det är flygplan på sockarna.

Över Atlanten gick resan i en Airbuss 380 som jag tyckte var fräckt.

Men inne i planet känndes det inte något speciellt. Det såg ut som alla andra flygplan. Stolarna var lika trånga och jag hade lika mycket träsmak som jag brukar. Dessutom satt jag bredvid en kille som hade stora problem att sitta still.

Äntligen framme. Utsikten från balkongen var inte så dum.

När jag fick till Internetuppkopplingen på rummet så hade Helen skickat bilder hemifrån. Det verkar inte som det går någon nöd på dem. Så har går det tydligen när man kombinerar flera lekar och mamma damsugar.

Jag har precis pratat med familjen via FaceTime, som är som Skype fast på Apple produkter. Det var skönt att se alla. Tänk vad tekniken kan minska avstånden. Våra barn kommer att tycka att det är helt natuligt. Jag tycker det är fantastiskt.

I natt börjar min resa till USA och Miami. Jag kommer försöka blogga därifrån så gott det går. Hoppas på bra uppkoppling på hotellet. Det är vemodigt att lämna familjen men jag hoppas vi kan göra en gemensam resa snart.

Så dagen har gått i förberedelsens tecken. Saker som behöver fixas och väskor som ska packas. Taxin kommer 03:30 så blir det inte så mycket sömn.

Men vi hann i alla fall med en promenad i det fina vädret. Dessutom fick Mi testa sin nya ståbräda, som även är en sparkcykel. Festligt.

Nu ska jag gå och fundera på vad jag glömt packa ner.

Det händer en del saker när jag är på jobbet och det är kul när Helen tar fram kameran så jag kan se bilderna när jag kommer hem.

Rivning av pepparkakshus stod på schemat. Mi var lite försiktig och kunde inte förstå att hon verkligen fick slå sönder det med hammaren.

Sedan har det tydligen förekommit en del mys och häng i soffan också.

Lillebror får med på lekarna. Frisör.

När det var dags för nattning så sa Mi:

- Pappa, det är något som jag måste berätta för dig. När jag satt på kontoret och tittade på datorn så råkade jag rita lite på bordet.

Och mycket riktigt. När jag senare kontrollerade så hade hon ”råkat” rita lite. Sin hand tydligen.

Vi är väldigt tydliga med att hon ska komma och berätta för oss om det är något och det gjorde hon ju nu. Så det gick inte att bli arg utan bara förklara att det var bra att hon berättade och att så får man inte göra.

- Jag vet, pappa. Det ska jag inte göra igen.

Om barn är rädda för att berätta för sina föräldrar så tror vi att de gömmer saken istället. Vi vill att barnen ska våga berätta allt för oss även om det kanske inte är så bra saker som de gjort. Då går det att rätta till det istället. Visst skäller vi på Mi också men var sak har sin plats och det är viktigt att vara konsekvent.

Barn är barn.

I morgon ska jag till Arlanda över dagen för ett möte och sedan på söndag åker jag till Miami för jobbet och ska vara ifrån familjen en vecka. Det är med blandade känslor.

- Pappa, jag kommer att sakna dig.
- Men vi kan prata i telefon.
- På datorn?
- Ja, det är klart. 

Så det blir nog en del ”FaceTime” hoppas jag.