Ja så blev det ett nytt år… 2011 var nog ett av de sämsta åren i mitt liv. Mormor dog och jag separerade från min fru, det överskuggar alla de ljusa stunder som också fanns under året.

Jag ser dock fram emot en ljusare framtid där jag ska sätta mer fokus på mig själv och barnen. För att dra en klyscha, så ska jag väl försöka hitta mig själv… eller något liknande iaf.

Det är ju snart dags att flytta igen och då kan jag landa i en en lite tryggare tillvaro i ett boende som är mitt och som jag kan forma till precis vad jag vill. Jag känner att jag har saknat den stabila punkten att börja bygga ifrån, skönt att det äntligen börjar närma sig.

Vi firade nyår ihop hos våra gamla grannar, de bor på sjunde våningen med en grym utsikt över södra stockholm. Helt perfekt för att avnjuta en klar midnattshimmel full av färggranna raketer. Vi fick också nöjet att beskåda ett stort antal flygande lyktor, en lugn och skön konstrast mot alla explosioner. Jack och Valter var riktigt tappra och höll sig vakna hela kvällen och tittade med förtjusning på fyrverkerierna. Jack blev dock rädd när vi skulle gå hem. Det smällde fortfarande ordentligt på många ställen och han var rädd att få en raket i rumpan…

Men som sagt så ligger det en spännande och lite läskig tid framför mig… dags att börja smida planer

Det är så tragiskt det som har hänt i Ljungby. Först det faktum att en 4 år gammal pojke har dött, vilket bara det är helt fruktansvärt i sig. Jag tänker på hans familj, det måste vara ett så hårt slag mot dem, jag kan inte tänka mig något värre än att ett av mina barn skulle dö före mig. Att han också blev mördad, av ett annat barn gör ju historien än mer tragisk. Min tanke går även till förövarens familj, det måste vara minst lika svårt att förlikas med tanken att ens barn har haft ihjäl ett annat barn.

Jag måste säga att jag är stolt och glad att vi i Sverige inte dömmer barn, utan att de tas om hand av socialstyrelsen. I mitt tycke skulle det vara att fördärva två liv om förövaren skulle dömmas till fängelse eller ungdomsvård. Men jag tycker också att det är oerhört viktigt att det hela följs upp och att han får den hjälp han onekligen kommer att behöva.

Men tragiskt är det, oerhört tragiskt.