En WordPresswebbplats till
Christian Lönngren
En helt ny livssituation kommer att innebära ett nytt sätt att se på livet.
Som nyseparerad pappa till två fina killar innebär det att jag även får ett
nytt sätt att se på papparollen. Det kommer bli mycket pusslande och sökande
för att hitta den gyllene vägen, som pappa men också som en egen person.
Välkommen att ta del av en 34-årig musik- film- och fotointresserad frilansande
småbarnspappas tankar om livets stora och små problem och härligheter.
Mysläge…
Idag vaknade vi och hostade och snorade alla tre. Hemmaläge med andra ord och på med myskläder.
Nu gäller det att ta det lugnt och kurera sig, imorgon är det tänkt att vi ska åka till legoland. Inte kul att vara sjuk då.
Grönska…
Vår gård har vaknat till liv! Fina färger och sol lockar ut alla grannar. Helt plötsligt har vi upptäckt att det finns en hel drös med ungar här omkring… Jack och Valter har också börjat gå ut själva vilket är helt underbart. Men jag kan inte riktigt släppa kollen utan håller ett litet vakande öga från balkongen. Jack litar jag på men den lilla känns lite lurig fortfarande. Men sköna tider stundar, det vill jag lova
Olika…
Det är intressant hur man kan reagera olika på beteenden beroende på situationen. Idag tex utan någon tid att passa var det här bara gulligt…
Valle fick för sig att alla kläder skulle sitta på huvudet och det tog för att uttrycka det milt, en jäkla tid att komma i ordning. Hade det varit en vanlig morgon hade det inte varit lika gulligt utan rent ut sagt frustrerande… Men nu var det gulligt och så var det bra med det 
Premiär…
Jag började skriva det här igår, men jag somnade helt enkelt med telefonen i handen innan klockan hade slagit tio… Helt slutförd. Anledningen var gårdagens stora händelse…. fotbollspremiär på stadion för barnen.
De var med pirr i magen och klädda i matchtröjor som vi begav oss till den gamla fina borgen. Vädret bjöd på stor variation med ömsom sol och ömsom kraftiga regnskurar men vi stod tappra pall. När jag är med barnen på fotboll blir jag medveten om hur lång en match verkligen är. Det gäller att vara där på deras villkor och inte bli för besviken att det blir lite mer fokus på saker runt omkring än på själva matchen… Största glädjen var inte när Djurgården gjorde mål utan när de fick syn på järnkaninen, djurgårdens maskot. Som tur var hade vi med oss storkusinen August som kunde hjälpa till när det behövdes.
Matchen slutade 1-1 och vi vandrade hemmåt… Ganska blöta, men glada ändå.
Tandlossning…
Igår föll den sista framtanden och Jack kan nu stoltsera med en glugg i världsklass.
Samtidigt som tanden lossnade började Valle att gråta. -jag vill också tappa tanden, sa han mellan tårarna. Och med tanke på hur mycket han ramlar och slår sig är det väl bara en tidsfråga innan det besannas. Ena framtanden är fint grå efter ett hopp in i soffans armstöd.
Information
Ja så blev det ett nytt år… 2011 var nog ett av de sämsta åren i mitt liv. Mormor dog och jag separerade från min fru, det överskuggar alla de ljusa stunder som också fanns under året.
Jag ser dock fram emot en ljusare framtid där jag ska sätta mer fokus på mig själv och barnen. För att dra en klyscha, så ska jag väl försöka hitta mig själv… eller något liknande iaf.
Det är ju snart dags att flytta igen och då kan jag landa i en en lite tryggare tillvaro i ett boende som är mitt och som jag kan forma till precis vad jag vill. Jag känner att jag har saknat den stabila punkten att börja bygga ifrån, skönt att det äntligen börjar närma sig.
Vi firade nyår ihop hos våra gamla grannar, de bor på sjunde våningen med en grym utsikt över södra stockholm. Helt perfekt för att avnjuta en klar midnattshimmel full av färggranna raketer. Vi fick också nöjet att beskåda ett stort antal flygande lyktor, en lugn och skön konstrast mot alla explosioner. Jack och Valter var riktigt tappra och höll sig vakna hela kvällen och tittade med förtjusning på fyrverkerierna. Jack blev dock rädd när vi skulle gå hem. Det smällde fortfarande ordentligt på många ställen och han var rädd att få en raket i rumpan…
Men som sagt så ligger det en spännande och lite läskig tid framför mig… dags att börja smida planer
Det är så tragiskt det som har hänt i Ljungby. Först det faktum att en 4 år gammal pojke har dött, vilket bara det är helt fruktansvärt i sig. Jag tänker på hans familj, det måste vara ett så hårt slag mot dem, jag kan inte tänka mig något värre än att ett av mina barn skulle dö före mig. Att han också blev mördad, av ett annat barn gör ju historien än mer tragisk. Min tanke går även till förövarens familj, det måste vara minst lika svårt att förlikas med tanken att ens barn har haft ihjäl ett annat barn.
Jag måste säga att jag är stolt och glad att vi i Sverige inte dömmer barn, utan att de tas om hand av socialstyrelsen. I mitt tycke skulle det vara att fördärva två liv om förövaren skulle dömmas till fängelse eller ungdomsvård. Men jag tycker också att det är oerhört viktigt att det hela följs upp och att han får den hjälp han onekligen kommer att behöva.
Men tragiskt är det, oerhört tragiskt.
