Jag har skrivit om det förut här på bloggen – vikten av att man som föräldrar får ”egen tid”.
    Det var några av er som menade på att ni inte hade dom möjligheterna. Det fanns inga som kunde hoppa in och ta några timmar och passa barnen.
   Jag tycker verkligen synd om er samtidigt som jag beundrar att ni klarar av förhållandet utan att få rejäl ”vuxentid”.
    ”Vi behöver inte det”, var ofta svaret då, och åter igen; Grattis.
    Men för er andra, som gärna tar er partner och går på bio, ut och äta eller en liten promenad i all enkelhet. Se till att hitta de där timmarna. De är värdefullare än ni tror.
    Vi har en väldig tur med suveräna mor- och farföräldrar till Charlie, bra grannar och syskon som aldrig säger nej.
    Det finns alltid någon att ringa om vi behöver barnvakt. Senaste tillskottet är Charlies mosters dotter, Hannah. Vi har testat henne och det fungerade hur bra som helst.
   Eftersom jag jobbar heltid och Charlies mamma jobbar med tre projekt så behövs verkligen den där hjälpen. Både för att få vardagslivet att gå runt, men också för att vi två skall få ”egen tid”.
   Som sagt, jag hoppas verkligen att ni läsare också får det då och då…

Jag vet att några av er här bor på landet, men för Charlies del är han hänvisad till gatan om han vill busa och leka. Trädgården i all ära, men det är på gatan det händer.
Idag hittade han en vattenpöl som gjorde hans dag. Och varför inte låta han hållas? Smutsig blev han i alla fall, och skrattade så att han fick hela munnen full av smutsigt regnvatten.
Sedan, med snoret rinnande, uppblandat med lera, fick han syn på de lite större grabbarna på gatan som åkte skateboard.
”Aha!” tänkte Charlie och satte iväg mot den rullande plankan.
Och jag måste säga att han är orädd den lilla krabaten. Trots några vingliga försök gav han sig inte. Han skulle bara upp på den.
Om han fortsätter i den här stilen kommer han väl att sitta och dingla med benen på toppen av Mount Blanc före sin tolvårsdag.
Gift och tvåbarnpappa vid 18…
Nej då. Så farligt skall det väl ändå inte bli.
Ni som har tonårsbarn – hur var det när körkortet togs? Satt man hemma med nerverna ute i hallen?
Jag kan bli nervös bara jag vet att barnen skall ha redskapsgympa.
Det har varit strålande väder i Stockholm idag och visst sjutton påverkar det humöret. Idag är jag glad.

Snart, mycket snart, får jag krama Charlie. Inte ikväll, för nu sover han. Men i morgon. Då är han min.
Söndag, inget på schemat och bara han och jag. Lite bus i huset, kurragömma, prova skor (hans älsklingssysselsättning) och sen tar vi bilen och hälsar på någon. Kanske Farfar.
Efter nästan en vecka utan att ha busat med honom kan jag se hans glittriga ögon framför mig. och hur han tittar med stora och bedjande ögon när jag brer mina rostade smörgåsar. Hur han njuter när han får smaka den salta kaviaren.
Och jag längtar verkligen efter att mysa i soffan när han intar sin nattvälling. Och så pricken över i:et. När jag bär upp honom till hans rum, och han lägger ner sitt lilla huvud mot min axel, trött och utslagen.
Den lilla grisen.

Idag är det 19 dagar kvar till Charlie skall skolas in på förskolan. En ny era i hans korta liv.
  Och som flera av er så snällt påpekat så måste han lära sig att äta själv.
  Och som vi övar. Varje dag, varje måltid. Skeden fram och så knyter vi hans lilla hand om den.
  Och det börjar ge resultat. Sakta men säkert börjar han fatta galoppen.
  Så det skall nog gå bra.

Ni vet när allt faller på plats. Pusselbitarna passar, allt går rätt väg – en sådan dag när ingenting är omöjligt.
  Idag var en sådan dag. Eller är – klockan är ju bara tre på eftermiddagen.
  Men dagen började lite småjobbig klockan kvart i sju i morse när Charlie vaknade. Jag klev upp, använde ett helt fel mått när jag portionerade upp vällingpulvret, så vällingen blev som tjock gröt. Charlie stod på golvet med hungriga ögon och pep. Sköljde ur flaskan, Charlie piper lite högre. Resten av huset sover. Jag hyschar åt Charlie och fyller på vällingpulver på fri hand. I med vattnet. Långa tjugo sekunder i mikron.
  Pling!
  Räddad av plinget. Charlie rycker åt sig flaskan och sjunker ner i soffan nöjd med flaskan i handen.
  Sedan började jag ringa olika propellerfirmor. Men tydligen har de inte telefontid när de har öpettid. Det är ju dumt, så här i sommartider då folk använder sina båtar… ”Grrrr”.
  Efter mycket om och men, åker in till Stan för att köpa en propeller. Tänker hänga på låset.
  Åkert ill en marina under Skanstullsbron. Får napp, köper en propeller för samma pris som en semestervecka på Mallorca.
  Tillbaka till landet. Hopar i båten, puttrar fram i en knop, knapp styrfart, till varvet.
  Och där börjar denna underbara dag. Eller egentligen redan på resan dit. Blå himmel, glittrande vatten. Det var rätt nice 30 minuters puttrande.
  På varvet möter en riktig yrkesman upp. För att smanfatta det: han visste vad han gjorde!
  Jag var inställd på att själv börka meka, olja ner mig och försöka med något jag inte har en aning om.
  Men icke!
  Varvsmannen tog tag i det också. Fixade alltihopa.
  Tack!
  Sedan hem igen och båten gick som fisken i vattnet.
  Väl hemma mötte Charlies mamma med kall öl och ett leende.
  Så nu sitter jag här i skuggan ner vid bryggan och sippar på en Singha.
  Bakom mig ligger båten med sin nya propeller och gubbar.
  Life is good.