Förlossningsberättelse Del 1.

Idag strax före klockan ett skulle Älsklingen gå på ett vanligt toalettbesök men chockades av att hon blev alldeles blöt om låren när hon reste sig upp. Vi båda blev en aning panikslagna och slängde oss på telefonen för att ringa till förlossningen, ”Jag tror vattnet har gått” var det första jag sa när en barnmorska svarade i andra änden.

Vi åkte strax därefter upp till barnmorskan här på orten för att höra hur Vi skulle göra och om det verkligen var en vattenavgång, väl där fick Vi till svar att ”det kan inte vara någonting annat än vattenavgång så jag tycker absolut att ni ska åka”.

Vi började åka mot förlossningen (som ligger tjugotvå mil från vår bostad) för tredje gången på mindre än en månad. Men ingen av oss vågade ”hoppas på för mycket” eftersom vi redan varit in två gånger tidigare men som då har varit ”falskt alarm”.

Älsklingen hade konstigt nog (?) inga värkar alls de första milen heller och Vi valde därför att skynda långsamt, väldigt långsamt, för att det hela kanske skulle hinna ”sätta igång” innan Vi kom fram till förlossningen.

Strax före klockan fyra så var Vi framme på förlossningen och fick komma in till ett undersökningsrum med det samma för att göra Cardiotocografi (CTG) på Älsklingen. Men så hände det ingenting och Vi blev ombedda att ta en promenad.

Förlossningsberättelse Del 2.

Strax före klockan fyra så var Vi framme på förlossningen och fick komma in till ett undersökningsrum med det samma för att göra Cardiotocografi (CTG) på Älsklingen. Men så hände det ingenting och Vi blev ombedda att ta en promenad.

Vi var båda väldigt hungriga så vi bestämde oss för att gå ned till matsalen för att köpa oss var sin matbit, väl där mötte Älsklingens syster upp oss.

När Vi kom upp till förlossningen igen så hade en av barnmorskorna ordnat ett rum åt oss på BB. Vi han däremot bara komma in på rummet och öppna våra resväskor så började älsklingen få värkar. Vi ringde på alarmklocka och det dröjde inte många minuter innan det kom en barnmorska för att ”titta till” oss.

Hon tyckte att vi skulle gå över till förlossningen igen så att de fick göra en ny CTG. Vi han dess värre bara komma ut i korridoren så klamrade Älsklingen sig fast vid en vägg och Vi blev tvungna att skrika efter rullstol.

Väl framme i förlossningsrummet så kom värkarna allt tätare och helt plötsligt visade CTGn att det hade varit sex värkar de senaste tio minuterna. Barnmorskan började göra sig i ordning med plastförkläde och allt där till men hon var orolig över att det hela kanske gick för fort. ”Hon hinner inte med sig själv.”

Allt gick väldigt fort och barnmorskan försökte lugna ned Älsklingen så att hon skulle kunna känna hur mycket Älsklingen hade öppnat sig. Hon var öppen hela åtta centimeter och om hon hade varit omföderska så hade hon fått börja krysta.

Förlossningsberättelse Del 3.

Allt gick väldigt fort och barnmorskan försökte lugna ned Älsklingen så att hon skulle kunna känna hur mycket Älsklingen hade öppnat sig. Hon var öppen hela åtta centimeter och om hon hade varit omföderska så hade hon fått börja krysta.

Älsklingen flyttades till ”ryggläge” och Vi höjde upp ”ryggen” på sängen en aning. Värkarna blev starkare och allt kändes väl egentligen som en enda lång värk så nu fick Älsklingen börja andas i lustgasen för att få någon form av smärtstillande då det verkligen inte fanns någon tid till att sätta kvaddlar eller lägga ryggbedövning.

”Truls” började att ”krona” och barnmorskan sa till Älsklingen att hon ville att Älsklingen inte skulle krysta ut barnet på en och samma gång, utan försöka hålla kvar lite men samtidigt så började dess värre även pulsen på ”Truls” att gå ned och Älsklingen blev ombedd att försöka hålla inne skriken och ta i nedåt i stället och det dröjde inte alls många sekunder efter det så var ”Truls” ute. Det blev en flicka.

Direktlänkar till inläggen:
http://pappaslillatruls.blogspot.com/2011/06/forlossningsberattelse-del-1.html
http://pappaslillatruls.blogspot.com/2011/06/forlossningsberattelse-del-2.html
http://pappaslillatruls.blogspot.com/2011/06/forlossningsberattelse-del-3.html

Direktlänk till bloggen:
http://pappaslillatruls.blogspot.com/

Han är bara sex år, lite snorig i ansiktet av all gråt och baksidan av handen som gnuggat runt i ansiktet. Jag sviker honom – igen. Pappa åker bort en hel vecka, just när Marius behöver honom som bäst.

”Du kom nyss hem ju pappa, måste du åka igen”, säger han när han håller om mitt ben och tittar upp i himlen mot mitt ansikte, långt långt där uppe. ”Pappa, du har ju inte varit på mitt dagis på jättelänge ju. Jag har fått nya kompisar, du har inte träffat dem ju. Måste du åka pappa? Måste du det?”

Sist kvar på perrongen är alltid jag, Åsa, Marius, Erika i barnvagn, lite för liten ännu för att sakna, och så konduktören, som ibland står nära och ser att tårarna trillar, tar mig på axeln och säger att jag måste kliva ombord nu.

Perrongen är 200 meter lång innan den abrupt tar slut i ett järnstaket längst ner. Tåget puffar igång långsamt och Marius hinner gå tio steg längs med tåget med handen som nästan når upp till min hand tryckt mot insidan av fönstret, innan han måste börja springa. Jag har varit med om det här många gånger nu. 20 sekunder har jag kvar att se honom innan jag får vänta en vecka igen.

”Snälla snälla, snubbla inte nu och skrapa upp knäna på asfalten, snälla, sluta torka torka tårar under tiden du springer, det är ingen idé, jag MÅSTE åka, sluta, snälla”, tänker jag, men nu är tåget så mycket snabbare än en sexårings ben och jag vrider mig om i stolen, trycker kinden mot fönstret så hårt jag kan för att nästan se honom hinna fram till järnstaketet i slutet av perrongen, vänder mig långsamt tillbaka i stolen, lutar huvudet mot fönstret, gråter hejdlöst (tyst), men det är alltid någon i vagnen som sett, som kanske känner igen sig, eller åtminstone kan förstå, som nickar mot mig eller säger något jag aldrig riktigt kan höra. Jag sitter så, helt bedövad en halvtimme, och tänker ”aldrig mer, jag orkar inte med det här en jävla gång till”.

Som jag minns det vande jag mig aldrig. Det var alltid lika jobbigt att behöva åka till jobbet i Stockholm utan familjen. Alltid lika jobbigt. Minnet av Göteborg. Ett av dem i alla fall. Efter 16 år i en stad så finns det några att välja mellan.

Skrivet av Mats Lindborg, pappa till två tonårsbarn, Marius 17 och Erika 14. En cool och inte det minsta pinsam pappa, är han ganska säker på att barnen skulle säga om han frågade dem vad de tycker om sin pappa. Vid sidan av pappaskapet driver Mats pr-byrån Bloggbyrån, en byrå som är särskilt bra på personer och relationer i bloggvärlden.

Mats blogg Här: http://bluetomatopinkpotato.typepad.com/

Klockan på Seglora kyrka slog nio slag. Det var mörkt, kallt och rått. Snöblandat regn i luften och slask på marken. Den kalla vinden från Östersjön fick folket på gatorna att dra upp kragarna, borra ner huvudena och se ner i marken när de raskt skyndade sig mot tunnelbanenedgångarna.
     Kvällen var på intet sätt ovanlig för årstiden. Övergången från vinter till vår var som vanligt en dyster tid. Och det märktes på stadens folk. Bleka ansikten med mörka ögon som hade glömt hur ljus tiden var som var på väg. De mörka vintermånaderna hade satt sina spår. Hos en del djupa spår.
      Och snart skulle sexton personer få sina liv ändrade.
      Två mil från citykärnan lämnade Buss 402 Farsta Strand på ordinarie avgångstid, 21.02. En blå Saab Scania dragspelsbuss med plats för 63 sittande och ett tjugotal stående passagerare.  Som vanligt var det glest med passagerare. Busschauffören Torsten Bohman hade räknat in dem till femton stycken. Några av dem var stammisar som åkte samma tur varje kväll. Han hälsade igenkännande på dem med en lätt huvudnick. Ibland fick han en nick tillbaka, men inte alltid.
     Torsten Bohman var 55 år och hade kört buss i hela sitt liv. Han gillade jobbet men insåg att det naturligtvis fanns bättre yrken. Även för honom. Men lönen kom varje månad och arbetstiderna var bra. Inte för att någon brydde sig, han hade varken fru eller barn.  Men ändå.
     Åren hade tärt på Torsten. Stillasittande jobb och en förkärlek till hämtmat och öl hade gjort att han under åren vuxit i omfång. Och det drog till sig blickar. Han var medveten om det men hade slutat att bry sig. Inte ens glåporden från ungjävlarna i centrum när han gick från rastlokalen till bussen fick honom längre på dåligt humör. Han visste att det bara skulle öka på deras skadeglädje. Istället slöt han sig mer och mer in i sin egen värld. En värld där ingenting hade någon betydelse och där han kunde få ro. De senaste åren hade han flytt in i sin egen värld allt oftare. Lugnet, stillheten och den där goda känslan som han fick när han kom dit lockade. Ibland kunde Torsten vara i sin egen värld i flera timmar. Ibland blev besöken bara några minuter. På senare tid hade han fått allt svårare att skilja världarna åt. Men det skrämde honom inte.
    Torsten svängde ut bussen på Nynäsvägen. De stora vindrutetorkarna dansade rytmiskt från sida till sida, sopade bort de små regnstänken som ettrigt återkom. Nästa stopp var Dalaröavfarten. Sträckan skulle enligt tidtabell ta sju minuter.  Bussens hastighet var exakt 70 kilometer i timmen.
     Torsten tittade upp i backspegeln. Han såg ända längst bak i bussen. Ibland var det snorungar som höll på med jävelskap och han kunde då och då möta deras blickar, deras respektlösa blickar, när de klottrade eller rökte.
     Han avskydde de små jävlarna som pesten.
     Torsten följde bussens strålkastarljus och såg asfalten susa fram. Han gillade att köra på kvällen. Då var det bara han och vägen. Inget annat som störde. Och färre resenärer.
     Han sneglade upp i backspegeln igen. Längst bak satt två yngre tjejer. Dom brukade åka med bussen. Dom var granna att se på. Men de brukade inte hälsa tillbaka. Torsten förstod dem. Vem var han att hälsa på? En klotrund gammal busschaufför.
     Han suckade för sig själv. Stolens fjädring fick honom att knappt synbart röra sig upp och ner när bussens hjul susade fram över ojämnheterna i vägen. Omedvetet var det sövande. Men Torsten var inte trött. Han såg bara sådan ut. Bakom de mörka ögonen med de stora påsarna var han vaksam och alert. Han missade inga detaljer. Inte att mannen som satt nästan längst fram hade haft samma busskort i tre månader. Det visste Torsten. Han såg det varje kväll när mannen klev på.  Mannen var en av dem som brukade hälsa tillbaka. Torsten var övertygad om att mannen visste att Torsten visste.
   Eller gjorde han inte det? Trodde han att han kunde lura honom?
   Torsten tittade upp i backspegeln igen. Såg mannen med det gamla busskortet. Han satt som vanligt och läste en bok. Djupt försjunken. Håret bakåtkammat och små runda glasögon.
   Försökte han lura mig?
    Torstens ögonbryn åkte ner och hans andhämtning blev snabbare. Hans grepp om ratten hårdnade. Långsamt och omedvetet tryckte han ner gaspedalen. Bussens hastighet ökade.

    Kommissarie Lennart Sjöstrand tog av sig glasögonen och tittade på radiooperatören.
   ”Vad är det som händer?”
   ”Jag vet inte… vi får in några 112-samtal och folk verkar helt skräckslagna. Dom bara skriker. Det är någonting som hänt vid Dalarö.”
   Sjöstrand hade varit i yrket i över trettio år och det skulle till mer än några 112:or för att han skulle hetsa upp sig.
   ”Vad säger dom då?”
   Radiooperatören skakade på huvudet och pekade på en av dataskärmarna framför sig.
   ”Det är svårt att få ut något vettigt, men det är något om en buss och döda människor och att det är hemskt.
   Sjöstrand drog fram en stol och satte sig bredvid radiooperatören.
   ”Hur många samtal har vi fått in?” Hans röst hade fått en annan skärpa.

Följande reportage var infört i tidningen Runners World i November 2003. Texten är den oredigerade versionen som jag skcikade in till tidningen så det kan finnas stavfel och syftningsfel. Live with it.

Jag minns en gång när jag stod vid korsningen Odengatan och Upplandsgatan. Det var i mitten av juni och kvällssolen var så där härligt sommarvarm.

Framför mig pågick Stockholm maraton och funktionärerna hade så smått börjat plocka undan lite av koner och annan avspärrningsmaterial. På marken låg fullt av tillplattade pappersmuggar och i en korsning stod en polis och såg gäspande på sin armbandsklocka. Det började närma sig slutet och publiken tilläts nu nästan helt fritt att få korsa gatan.

Det som jag minns mest från den dagen är de löpare som fortfarande passerade. De som var bland de sist. De som med nöd och näppe hade undkommit det beryktade repet och med huvudena nerborrade mellan axlarna bara hade stadion och mållinjen i tankarna.

De sprang inte. Inte heller gick de. De kröp fram.

Jag minns också deras plågade miner. Ögonen var slutna och munnarna  grimaserade av smärta. Deras tröjor var mörka och tunga av svett.

Då tänkte jag: aldrig!

Aldrig att jag skulle utsätta mig för det där. Aldrig! Springa fyra mil, eller rättare sagt, plågas i fyra mil. Aldrig! För vadå? Vad är belöningen? Till vilken nytta?

Nu vet jag…

När jag för snart 25 år sedan besökte New York för första gången var jag en tolvårig parvel med Kojak som favoritdeckare på tv. Min bild av New York bestod av höga hus, gator som det kom ånga ur och blåa polisbilar med coola sirener. Det var vad New York var för mig.

När jag väl kom till staden så blev jag inte besviken. New York var verkligen som den framstod på tv. De gula taxibilarna var riktiga, de tveksamma kvinnorna vid 42:andra gatan var där, och polisbilarnas sirener ljöd morgon till kväll. Jag hade tagit klivet rakt in i tv-världen.

Vad som hände där, i december 1979 var att jag blev kär. Jag blev kär i staden New York. I New Yorkarna, i pulsen, i neonljusen och skyskraporna. New York var allt jag drömt om som ung grabb.

Sedan dess har jag besök New York ett tiotal gånger och jag har med förtjusning följt hur staden har förändrats och gått från ett slitet orosmoln till dagens säkra turistattraktion.

Det var därför inte något svårt val när jag skulle välja min första Maraton.

Det skulle bli New York, såklart!

Jag hade två mål med New York Marathon.

Nummer ett var att ta mig runt. Det fick Kosta vad det kosta ville och det skulle få ta den tid det tog. I mål skulle jag. Punkt slut!

Mål nummer två var att inte få stryk av loppets äldsta deltagare, den 93-åriga engelsmannen Fauja Singh.

När jag satt i bussen på väg ut till starten, klockan var strax efter sju på morgonen, var det med blandade känslor. Det var mycket oro i kroppen. Skulle knät hålla? Skulle resten av kroppen hålla? Och hur var det egentligen med konditionen?

Så sent som i oktober i år var jag inställd på att inte kunna genomföra loppet. Mitt onda knä sa ju stopp redan efter tre kilometer och att genomföra fyra mil med den smärtan var otänkbart. Men efter besöket hos idrottskliniken i Solna utanför Stockholm den 13:e oktober och med några pass hos sjukgymnasten därefter så började jag ändå tro på start trots allt. Läkaren hade ju sagt att jag inte kunde skada mig mera av att springa, och att stretching tre gånger om dagen kunde göra susen. Fast det var ont om tid.

Det var allt jag behövde veta. Två veckor kvar till start och jag började mitt rehabiliteringsprogram. Mitt knä stretchades morgon, middag och kväll. Jag försökte underhålla konditionen genom att cykla på motionscykeln några pass, men jag undvek att göra det jag kanske behövde göra mest – springa. Jag vågade inte och jag var också rädd för att jag skulle få ont. Jag ville inte ta reda på om knät höll och om stretchingen hade fungerat. Jag vågade inte.

Ett annat problem var det faktum att jag inte hade sprungit någonting sedan mitten av augusti. Alltså lite mer än två månaders uppehåll. Och när jag säger ingen löpning så var det verkligen INGEN löpning. Ett annat delemma var det att jag aldrig sprungit längre än 12 kilometer. Aldrig någonsin i livet.

Jag hade alltså ingen aning om hur trött jag skulle bli vid två mil eller hur kroppen skulle reagera. Och längre än två mil vågade jag inte tänka.

När jag satt i bussen pratade jag lite med killen som satt bredvid mig. Han hade precis haft en ordentlig förkylning och käkade penicillin men trodde ändå på en tid runt 3.30. Själv svarade jag att dubbla den tiden vore en vinst för mig.

Bussen stannade vid Verrazanobrons södra brofäste som var startområdet och vi var ett gäng förhoppningsfulla svenskar som klev av. Jag själv hade bara ett mål. Frukost. Jag hade inte ätit något på hotellet utan bara druckit en halv kolhydratsdrink. Pulvret hade klumpat ihop sig i botten av flaskan så det hade blivit mest vatten jag fick i mig.

Men arrangörerna hade lovat att det kulle finnas frukost vid starten så jag hoppades kunna få i mig någonting så snart som möjligt. Det var ju inte så gott om tid, lite drygt en och en halv timme kvar till start.

Iklädd svarta, långa tights och en matchtröja från AIK fotboll med startnumret fäst på bröstet banade jag min väg fram mot startområdet. Jag var inte ensam utan det var 35 000 andra förhoppningsfulla löpare som var på väg åt samma håll.

Vädret i New York var den här dagen nära att tangera det värmerekord från 1947 som löd på 26 grader. Nyhetssändningarna hade hela helgen flaggat för strålande solsken och runt 24 grader, och något sådant var det på väg att bli. Himlen var solig med lite dis och luften kändes sommarvarm.

När jag gick i mina funderingar mot startområdet började jag tänka på vad jag egentligen höll på med. Vart var jag på väg?

Var det här det dummaste jag gett mig in i under mitt 36-åriga liv eller skulle det bli den löparfest som alla pratade om?

När jag gick där så sneglade jag på mina medtävlanden. De flesta var på gott humör och stojade och stimmade. En del var spända och sammanbitna medan några liksom jag bara kände oss helt felplacerade.

Framme vid startområdet var det fest. Från någon scen strömmade det musik och på den höll några tjejer och killar på med avancerade uppvärmningsövningar. Det var inte många som ägnade dom särskilt mycket uppmärksamhet utan de flesta lommade runt i sina egna tankar.

Överallt fanns det stånd där man kunde få olika typer av dricka eller något att äta. När jag kom fram var det dock slut i Powerbarståndet och någon yoghurt såg jag inte till. Jag fick nöja mig med två bagels och en flaska med vatten. Lite surt, men jag är tveksam till om jag skulle ha fått i mig något mera.

På den stora gräsmattan satt eller låg folk i klungor och det hördes olika typer av språk och dialekter vart man än vände sig. Många höll på med de sista förberedelserna och det smörjdes in vaselin både här och där. Bröstvårtorna tejpades och skorna knöts en sista gång.

Då blev jag kissnödig och mission impossible började.

Vart kissar man?

Det enda ställe jag inte tänkte kissa på var i någon av de bajamajor som stor utplacerade. Kön till dom var nämligen på 25-30 minuter. Jag irrade runt på området för att försöka hitta ett träd eller buske, eller vad som helst att uträtta mitt behov vid. Men överallt satt det folk, eller så dök det upp en av alla säkerhetsvakter och skakade på huvudet.

Till slut hade nöden ingen lag. Jag ställde mig och kissade mellan en av bajamajorna och en grupp franska löpare som satt på marken och tänjde.

-          Sue me, tänkte jag och sneglade på den polis som uppenbarligen såg vad jag gjorde. Men

han ryckte på axlarna och såg bort. Jag antar att jag inte var den första den dagen.

När klockan närmade sig tio letade jag upp min plats, som var vid skylten där alla startande med nummer 45000 och 45999 skulle samlas. Det visade sig vara rätt långt bak, för att inte säga nästan sist i fältet.

Det tjocknade rätt snabbt på med löpare men stämningen var på högsta nivå och alla pratade med alla. Själv hade jag en konversation om det svenska skolsystemet med en 50-årig lärare från Washington. Han led lite med mig när han hörde hur lite jag hade tränat. Själv var det hans 20:e maraton, men det första i New York så han kände sig lite spänd han med. Vi avslutade med det obligatoriska ”God luck” och jag fick återigen tillbaka tanken på vad i hela friden jag höll på med.

Då small det!

När kanonskottet ljöd steg jublet och alla vände blicken upp till vänster på bron där starten gick och vi såg hur eliten satte av. I klungan som jag befann mig innebar startskottet att vi började långsamt röra oss framåt, ungefär som i en liftkö eller som i morgontrafiken.

Jag skall dock erkänna att jag också sträckte upp händerna och skrek:

-          Wooooaaaaaaauuuuu.

Precis som 35 000 andra.

Jag kan också passa på att erkänna att jag hade satt på ett sådant där fånigt, blått, plåster på näsan som skulle hjälpa till med andningen. Jag vet inte varför jag gjorde det men alla andra hade ett, så varför inte?

Efter åtta minuter var jag uppe på Verrazanobron och jag fick förmånen att springa uppe på bron. Jag tycker att det känns roligare än att springa på det undre planet. På så sätt är man ju i alla fall med på startbilden…

 När jag passerade startmattan och trycket igång min klocka hade det gått nästan elva minuter sedan startskottet. Överallt var det folk, stora, små, unga, gamla, tjocka, smala, mörka, ljusa, rödhåriga, skalliga. Variationen var oändlig. Likaså löpstilarna. Jag hade hela tiden bestämt mig för att hålla ett långsamt tempo redan från början. Jag planerade för en kilometertid någonstans strax över sju kilometer. Det är en fart där jag känner mig rätt bekväm och förhoppningsvis skulle det räcka hela vägen. Alltså en sluttid under fem timmar. Men då hängde det på att kroppen var med på det upplägget också.

Någonstans mitt på bron dök den första Milesmarkeringen upp. 1,6 kilometer avklarade alltså. Jag sneglade på klockan och konstaterade att det då gått 11 minuter. Det kändes bra. Helt i fas med planeringen.

Trots att jag i nedförsbacken på bron blev omsprungen av duktigt fysiska personer (läs: tjocka), lät jag mig inte ryckas med. Här var det bara att slänga prestigen över räcket.

När jag kom nedför bron och svängde vänster in i Brooklyn möttes jag av de första åskådarna.

-          OJ! Oj,oj,oj…

Det blev gåshud direkt. Fullt med folk som stod och klappade händerna, ropade ”go, go, go” eller ”come on, you´r in Brooklyn”. Fullt med folk som kantade hela vägen och från de öppna fönstren dånade musik. På balkongerna stod familjer med skyltar där det stod olika namn och brandbilar hade kört fram så stegen och korgen hängde ut över gatan. Där hade brandmännen dagens bästa platser.

Vilken upplevelse. Helt enormt och det tog några minuter att vänja sig vid alla människor. Mitt huvud snurrade än från ena sidan än till den andra. Det fanns så mycket att titta på.

När jag så smått började vakna upp ur den euforiska stämning som det första mötet med New Yorkpubliken gav hade jag kommit sex kilometer. Vi varje Milesmarkering höll jag noga koll på klockan och jag låg fortfarande på en kilometertid strax över sju minuter.

Då dök fjärde avenyn upp.

En sex kilometer lång raksträcka. När den dök upp framför mig var det sex kilometer av tusentals guppande huvuden på färgglada kroppar. Som en oändlig rörlig matta.

-          Herregud, tänkte jag då, det här är ju hur långt som helst.

Medan jag sprang kände jag hela tiden efter hur kroppen mådde. Framför allt var det mitt onda, högra, knä som jag var lite orolig över. Jag bävade för det värsta.

Men än så länge flöt löpningen på gott. Det var faktiskt riktigt behagligt och jag spanade på åskådarna, lyssnade på de olika liveband som bara dök upp lite varstans och morsade på de andra löparna. Vädret var ju fortfarande strålande och jag riktigt njöt. Så här långt var det en fest.

Men någonstans i mitt bakhuvud kom hela tiden de negativa tankarna. Jag hade klarat åtta kilometer men hade 34 kvar. Över tre mil! Trots att jag hela tiden arbetade med att få fram positivt tänkande och bygga upp mål så låg de elaka tankarna någonstans där bak och bara väntade på att få hoppa fram och triumfera.

Jag försökte tänka så att första målet var en mil. Därefter skulle jag klara mig till två mil och sedan fick vi ta det i femkilometersintervaller. Men till två mil skulle jag.

När jag till sist kom fram till slutet av fjärde avenyn och den oändliga sexkilometerssträckan konstaterade jag att nu och framåt var det personligt rekord för varje steg jag sprang. Jag hade aldrig tidigare i hela mitt liv sprungit längre än 12 kilometer. Varken mitt huvud eller min kropp visste vad som skulle komma, eller hur det skulle kännas.

Milen hade jag passerat på 1.11 och jag låg fortfarande i fas med min tidsplanering. So far so god.

När jag passerade 15 kilometer kändes kroppen fortfarande relativt fräsch men det började göra ont under fötterna och högerfotens strumpa kändes som att den hade vikt sig några lager runt tårna. Även höfterna började ömma lite men benen kändes än så länge okej. Jag var förvånad. Mest över att knät stod pall.

Någonstan här fick jag också mitt första hejjarop.

-          Go AIK, för fan! Ropade en mansröst.

Jag hann bara se en vilt vinkandes man i 25-årsåldern med en ölburk i handen när jag förvånat vände mig om.

Vi var inne i Williamsburg och här var det lite mer trängsel. Åskådarna hängde i klasar över staketen och överallt var det folk som ville ha ”high fives”. Stämningen var också lite högre och från brandstegarna på husen dunkade popmusik och det var uppenbart att det föregicks en och annan ”maratonfest”.

Jag började nu närma mig delmål nummer två. Halvtid. Jag hade innan loppet bestämt mig för att springa så länge som möjligt och in i det längsta undvika att börja gå. När jag passerade 13 miles och såg den stora skylten på Pulaskibron som talade om att där gick 20 kilometersgränsen fick jag nästan tårar i ögonen. Jag hade lyckats springa hela vägen till två mil. I min värld – otroligt.

En titt på klockan när jag stampade på mattan, som också gav ifrån sig ett pip för att markera att datorn också noterat min tid, visade att jag fortfarande höll tiden. Två mil passerades på 2.32. Ungefär 20 minuter efter att vinnaren gått i mål. Men det var ingenting som störde mina tankar just då. När jag sprang där så kom jag tänka på en rolig slogan som borde passa maratonlöpare: Det är inte de två första milen som är jobbiga – det är de sista fyra…

Nu var det ju bara dubbelt så långt kvar men samtidigt började kroppen säga ifrån på ett annat sätt. Nu var det inte bara fötterna och höfterna som ömmade, även knäna och låren började uttrycka sitt missnöje. Framför allt höfterna gjorde duktigt ont.

Jag började nu också bli kissnödig. Tydligen så svettades jag inte så mycket för jag drack åtminstonde en mugg vatten vid varje 1,6-kilometer (varje mile). Men gatorna var ju kantade med folk och det fanns ingenstans att bara slinka in. De bajamajor som stod uppställda vid vätskekontrollerna var främst ägnade åt de kvinnliga deltagarna. Framför varje bajamaja stod fem-sex kvinnor och joggade på stället, och jag ville ju helst undvika att stanna till.

De tre kilometrarna inne i Queens ägnade jag åt att fundera ut hur jag skulle lösa kissproblemet. En sak var ju säker, när jag kom över till Manhattan skulle inte direkt åskådarna bli färre, det hade jag förstått.

Räddningen blev Queensborobron. Den bro som leder över till Manhattan från Queens. En slags Västerbron gånger två.

Här gick jag för första gången. Bron är ganska brant upp till mitten och jag bestämde mig för att spara kraft och istället för att jogga långsamt skulle jag gå fort. I uppförsbacke blir det nästan samma sak. Tror jag. I alla fall kändes det så. Jag fick sällskap upp för bron av en annan svensk löpare som hade samma taktik som jag.

En bit upp på bron började min urinblåsa att protestera allt mer. Nu fanns det snart inga alternativ. Antingen kissa i det fria eller ta de fem minuter det säkert skulle ta och vänta i kön till bajamajan.

Ungefär där Queensborobron börjar gå utför igen bestämde jag mig. Ett litet skutt upp på den metallavsats som skiljer gångbanan från biltrafiken och jag kom att stå och titta ner i ett hål, rakt ner i vattnet, 40 meter ner. Hålet var tillräckligt stort för att jag skulle ha kunnat glida ner i det och fritt fallit rakt ner i vattnet. Men med skakiga ben, trötta av utmattning och smärta, var det inget jag tänkte på. Här skulle det kissas.

Efter uträttat behov var det bara att börja springa igen. Det kändes lite stelt efter att ha gått en stund och så det ofrivilliga stoppet. Men stelheten gav snart med sig och när jag via den skarpa vänsterkurvan kom ut på första avenyn förstod jag vad de som sprungit förr menade när de sa att det var här som man fick den största upplevelsen.

-          Woaw!

Den breda gatan, som en startbana på en flygplats, var full av löpare. Trottoarerna på bägge sidorna var proppfulla av människor och det var tur att det fanns staket som höll dom tillbaka, för här var det tryck! Överallt stod det folk som hejade fram oss löpare.

-          Go Jimmy!

-          Come on Pam!

-          You´re all the winners!

-          You can do it!

Överallt stod folk och höll upp handskrivna plakat där det stod namn på.

Det här var vad jag kallar folkfest.

Första avenyn var lite som fjärde avenyn i Brooklyn. En väldigt lång raksträcka där man såg väldigt långt. Psykiskt lite småjobbigt.

Dessutom hade jag här de numrerade gatorna som hela tiden påminde mig om hur långt det var kvar. Jag kom in på första avenyn vid 59:e gatan och någonstans kring 130:e skulle den sluta. Det gick inte att undvika att då och då snegla på gatskyltarna för att se hur långt jag hade kommit.

Men publiken var otrolig och som löpare formligen bars man fram.

Någonstans strax innan 70:e gatan stod svenskgänget. Några svenska flaggor och så lite hejjarop. Någon ropade och undrade hur det kändes och jag vill minnas att jag gjorde tummen upp.

Min kropp hade nu börjar värka duktigt. Nu var det korsryggen och axlarna som grinade lite extra, och så benen och höfterna såklart. Det började närma sig pina, men i det här läget, med knappt en och en halv mil kvar, och ett massivt åskådarjubel, var det inte att tänka på att börja gå eller stanna upp för att vila.

Huvudet åkte upp och jag blickade framåt. ”Kom igen, kom igen” mumlade jag för mig själv.

Det höll någon kilometer.

Då började magen göra mig påmind om att den inte fått så mycket i sig. Jag fick en akut hungerskänsla. Orken tog bara helt slut och benen kändes som bly. Det började göra lite ont i huvudet och jag fick frossa. Det snurrade till och jag såg svarta moln. Snudd på panik.

Jag slutade springa och började gå.

I slutet av första avenyn kom räddningen. En station med någon slags energikräm från Power bar. Jag slet åt mig tre stycken och drog i mig dom i rask följd.

Det funkade.

Efter att ha sköljt ner dom med en mugg energidryck och en mugg vatten var det bara att börja se fram mot den sista milen.

Jag passerade bron över till Bronx och 30-kilometerspasseringen på 4.06. Ungefär 15 minuter efter tidsschemat. Nu skulle det bli svårt att nå målet att komma in under fem timmar.

Men just där, i Bronx, fick jag en härlig lyckokänsla av att jag skulle klara av det.

Jag skulle banne i mig klara av att ta mig runt New York maraton. Det var en otrolig tanke och det fick mig att le för mig själv.

Nu spelade det ingen roll ifall jag fick kramp eller vrickade foten. En mil skulle jag kunna klara av på ren vilja och maxtiden på maran var ju 10 timmar. Det här skulle greja sig.

Jag lämnade Bronx och möttes av en gospelkör på en kyrktrappa inne i Harlem. Några ungar stod längs med gatan och delade ut apelsinklyftor. Jag greppade en och fick i mig lite mer energi. Nu var det bara att kämpa på. Sex kilometer kvar. Bara att komma igen. Inte ge upp.

Jag varvade löpningen med att gå, och för varje gång jag började springa efter att jag gått var det som om benen skulle gå av, så stel var jag. Det kändes som om jag fyllt benen med sand. Känseln i fötterna var sedan lång tid borta och det som gjorde mest ont var axlarna och ryggen. För varje steg så högg det tag i skuldrorna och skickade pilar av smärta igenom kroppen. En annan läskig sak var att mina händer svullnade upp. Fingrarna fick säkert dubbla storleken och jag undrar än idag vad detta berodde på.

När jag äntligen fick se Central parks gröna träd och sprang längs med femte avenyn började jag se målet. Jag byggde upp bilder inom mig hur jag passerade mållinjen och jag fantiserade om vart jag skulle hänga medaljen hemma. En liten huvudräkning där jag räknade om miles till kilometer gav dock för handen att det var lite mer än 5 kilometer kvar. En halvmil!

-          Herregud, tar den här banan aldrig slut?

En ung tjej stod med ett plakat där det stod ”Come on Dad” med stora bokstäver och under det stod det ”and all other Dads too”.

Då fick jag nästan tårar i ögonen och tänkte på min sex månader gamla dotter Fanny. Hon skulle minsann inte komma till dagis i framtiden och få höra att hennes pappa bröt New York Maraton. Nä, här skulle vi minsann inte födas in i någon looserfamilj.

Det gav kraft.

Jag bet ihop och försökte bara tänka positiva tankar. ” Sista fem nu” och ”Det här är lätt”.

Strax innan 24 milesmarkeringen (cirka 4 mil) sa kroppen stopp.

Stopp! Stanna! Det här går inte.

Det var inne i central park, på en av dess backiga vägar, som kroppen ville ha en liten diskussion med mig. Benen och framförallt ryggen sa bestämt nej. Smärtan var för mycket, det här går inte. Mitt huvud trodde inte sina öron. Nu? När målet ligger runt hörnet och det är max en kvarts löpning kvar? Här var det inte upplagt för några kompremisser. Huvudet bevisade att det är starkare än resten av kroppen och på ett sätt som jag så här i efterhand inte kan förklara så lyckades jag förflytta mig framåt. Perioden mellan 24 miles och 26 miles är väldigt luddiga. Jag minns inte om jag gick eller om jag sprang. Smärtan i kroppen då var helt enorm.

När jag såg skylten som talade om att det nu bara var 800 meter kvar till målet tittade jag på klockan. Den började närma sig 5.30. Jag bestämde mig då för att försöka komma under 5.30. men kunde man spurta i ett maraton?

Plötsligt dök den bara upp, efter en svag vänsterkurva och lite nedför såg jag den oranga och blåa ställningen. Målet! Det fanns tre målfållor och huvudet sade mitten, mitten, men benen var för trötta. Det fick bli den vänstra. De sista meterna ökade jag farten och när jag passerade mållinjen var det som om tre ton vikt bara föll av mig. En helt obeskrivbar känsla. Jag var i mål. Jag hade klarat det. Otroligt.

Efter loppet haltade jag hemåt, med medaljen dinglandes runt halsen, och några timmar senare kräktes jag på hotellrummet. Jag höll också på att svimma och resten av kvällen var jag kallsvettig och förmodligen rätt blek om nosen. Men jag var nöjd. Och framför allt stolt.

Och ja, jag slog den 93-åriga Fauja Singh med nästan två timmar.
(Min tid blev 5.29.35)

Vad menar jag då med att vara en bra pappa?

Jag tycker att det finns tre punkter som ska uppfyllas för att man ska vara en bra pappa. Och det är egentligen tre självklara punkter men jag vet att det finns många pappor som fallerar mer eller mindre på en eller flera av dem.

Känslor för barnet.

Kanske den mest självkara punkten. Att man älskar sitt barn, att det hugger till i hjärtat när man ser honom eller henne. Stoltheten över framstegen, det kan gälla första stegen eller bra betyg.  Att känna blodsbanden och tillhörigheten. Om den känslan saknas har man en duktig uppförsbacke att klara av.

Närvaron.

Jag har jobbat som tennistränare för barn och sett hur pappor suttit med ryggen mot plan hela träningen och garvat och snackat skit med någon bekant samtidigt som deras dotter sprungit sig svettig på banan och titt som tätt sneglat upp mot åskådarläktaren, bara för att se sin pappas rygg. Många barn springer runt på fotbollsträningen och tittar mer efter om mamma eller pappa ser dem än de tittar på själva bollen. Och det här handlar inte om barnets bekräftelsebehov utan om föräldrarnas intresse för sitt barn. Jag har också sett pappor som varit mer inne på tennisbanan och styrt och ställt, peppat sin dotter, rättat henne, kommit med råd, än de varit på läktaren. Det är naturligtvis inte heller bra. Barnen behöver egen tid för att utvecklas, som Astrid Lindgren sa; ”låt barnen leka själva så utvecklar de sin fantasi”. Jag tror dock att alla barn behöver ett visst mått av bekräftelse och att få synas. En bra pappa ger sitt barn det.

Under samma punkt ryms också att man som en bra pappa vet vad som sker på dagis eller i skolan. Vad heter barnets bästa kompis? Har de lärt sig att räkna än? Hur går det i gympan? Många pappor skjutsar sitt barn till dagis och skola, hämtar pliktskyldigt, men de där frågorna på vägen hem saknas. Barnen tycker om att få berätta om sin dag och ännu roligare är det om pappa frågar. Ju äldre barnen blir ju mer medvetna blir de av att pappa inte är intresserad.

Under bebistiden bör man som en bra pappa ta sin del. Ge mamman sovmorgon då och då, ta blöjbyten, trösta när det skriks, sköta markservicen hemma. Det är små saker men stärker papparollen.

Det är inte alltid kul att sitta i ett badhus, stå i regnet vid sidlinjen, sitta med på sångstunder eller titta på balletuppvisning, det är det inte. Men det kostar så lite att ta den tiden – för barnets skull. Man får igen det. Glittret och stoltheten i barnets ögon över att ha fått visa sin mamma och pappa vad de kan – det är oslagbart.

Engagemang hemma

Sista punkten som jag tycker skall vara med för att man skall vara en bra pappa är att hjälpa till i hemmet. Lever man i ett parförhållande ingår det att man hjälper till hemma. Det vet alla. Om barnets mamma mår bra mår också barnet bra. Om båda föräldrarna är hemma är det tyvärr allt som oftast mamman som sköter matningen, tvätten, och ser till att tänderna borstas.  Roller som ofta cementeras redan under föräldraledigheten. Här kan man som pappa göra en jätteinsats.  Både för barnets mamma och för barnet, och garanterat också för förhållandet.  Det är alltför lätt att bli en lekpappa. En pappa som tar barnet en halvtimme till lekparken. Eller spelar lite fotboll i trädgården. Gör det roliga. Men när det blir skrik vid matbordet eller protester vid läggning, ja då är det allt som oftast mamman som får ta de striderna. Och pappan fortsätter att vara ”snälla pappa”.
   En bra pappa ser till att ta sin del av hushållsarbetet och ansvaret för barnet.

Man jag då? Jag som var en dålig pappa. Vad brast jag på?

Till att börja med kan jag berätta vad jag inte brast på. Punkten ett. Kärleken till barnen. Jag älskade mina barn mest i hela världen.  Jag gav dem så mycket kärlek ett barn kan få, jag älskade att se på dem och varje morgon när jag vaknade upp längtade jag efter att få ge dem en kram. Jag följde mitt äldsta barns utveckling med stort intresse och blev både stolt och glad när hon gjorde det ena framsteget efter det andra.  Jag älskade att sitta och mysa med henne i soffan framför en film, jag älskade att springa bakom cykeln när hon skulle lära sig cykla, jag älskade att hjälpa henne klä på dockorna, jag älskade att se hennes stolta ögon när hon slog iväg golfbollarna, jag älskade att se när hon uppträdde och mimade till Carola.
      Min äldsta son, som jag tyvärr inte varit lika delaktig i under hans första tid här på jorden, får också mina känslor att totalt slå spinn. Och Jag blev lika stolt när han började gå, när han började sparka på fotbollen, eller nu när han sitter i mitt knä och styr bilen på X-boxspelet.
    Det var ingen tvekan om att jag älskade mina barn enormt.

Men sedan var det de två andra punkterna.

Jag var väldigt dålig på att vara närvarande i mina barns vardag. Jag var sällan med på de olika aktiviteterna.  Var det roligt – då var jag med. Men annars hade jag annat att göra.
    Jag var också dålig på att hjälpa till i hemmet. Jag underlättade inte direkt för min dåvarande partner. Hon fick göra det mesta jobbet.
     Men det var då.
     För idag, snart tre år senare, har jag nu en helt annan inställning till min papparoll. Till allt. Jag har kvar kärleken till mina två tidigare barn och mitt nya. Den kärleken är som huggen i sten. Den går inte att rucka på. Solid. Bergfast. Jag älskar mina tre barn enormt.
     På punkten två har jag insett att det är viktigt som pappa att delta i barnens aktiviteter.  Att vara närvarande i deras liv. Det är jag. Så mycket som jag kan. Min ex-fru drar fortfarande det största lasset och gör ett jättejobb med barnen. Och som helgpappa är det lätt att bli den där ”lek-pappan”. Men jag gör så gott jag kan. Jag tvekar inte längre att säga nej till barnen, få se tårarna, få höra att jag är ”dum”, få se den trumpna minen, händerna korsade över bröstet.  Jag tar numera konflikter med mina barn, är konsekvent i min uppfostran.  Jag är inte bara den där roliga pappan som alltid säger ja och bara gör roliga saker. Och jag engagerar mig mer i deras liv, försöker vara mer delaktig.
     Jag tar också ett mycket större ansvar i hemmet. Tvättmaskinen är min. Disken plockas ur och jag vet var mataffären ligger. Jag lägger tid och energi på att vårda mitt förhållande och min partner. Jag tar vaknätter , byter blöjor och delar på föräldraledigheten.  Det gjorde jag inte förut.
    Jag har blivit en bättre pappa.

Martin Melin

Alla timmar i frihet som tvingade mig hit vrids åt ett varv, stryper tillförseln

 Det är min andra gång i Finland;

 Kulisser från en dålig grå film ingen gick och såg

Vänliga människor utan leenden

Viadukter och rondeller

Gråa hus och tallskog

Breda grå gator och långa meningar

Jag tänder några ljus i en kyrka som är byggd ovanpå

En kyrka som är byggd på en kyrka

som restes över de döda för länge sedan

Det finns hopp

När kyrkor rivs och kyrkor byggs

Jag tar promenader mellan sjukhuset och stan

Jag tänker på min egen far och mor, min bror, mina

vänner, mina kvinnor, min sprit, mina eftermiddagar på

barer, mina flyktplaner, mina krukväxter, mina sönder-

slagna fönster och våta bakgator, mina resor och panik-

nätter

Ingenting betyder någoting

Ingenting står ut, kräver uppmärksamhet

När sköterskan kommer in

Sval, blek, tunn och ljus,

väldigt finsk

går jag ut

Hon är nästan bara tunna blodkärl

Kinesiskt papper runt blod

Jag orkar inte sitta där och höra henne leta efter

Dantes hjärtljud

De slår sina slag

Dante är en kämpe

Jag är en fegis

Vi tar dygn för dygn

Jag sover hos släktingar

Jag sover inte alls

Timmarna rör sig planlöst, flyter ut

Vattnet har gått men det finns tillräckligt kvar för att

han skall överleva

I alla fall ett tag

Vi ser Melodifestivalen

Vi äter finsk smaklös mat

Vi borstar tänderna

Vi skrattar åt ingenting särskilt

En kil av vardag tränger sig in

Det är underbart, det är ett sakralt hopp

Till sist sätter värkarna in

Allting är för sent

Allting har varit sent för länge

Vi är de sista som får reda på det

En tyst läkare kommer in och säger att han antagligen kommer att dö

Han gör det när han föds

Jonna lever

Med vilken oerhörd, vulkanisk vredgad sorg hon lever

Jag slänger en hastig blick när han kommer ut, ser hans

lilla kropp, hör inget ljud

De bär iväg med honom olycksbådande snabbt

Det går tid

Det gör det fortfarande

Det kommer alltid att gå massor av tid i snabba steg

ifrån oss

Han kommer tillbaka till oss

och då brister det äntligen

Jag spills ut på golvet

Slår i väggar och skvätter i vrår

Jag skyddar mitt barn från sköterskor som talar ett

främmande språk, som rör sig ovärdigt, som inte för-

står att det är jag som vilar där

Mitt ansikte och mina dagar

och jag gråter äntligen

Det känns som ett nederlag, som ett svek

Jag är en far utan barn

Köp hela boken på Adlibris, endast 39 kronor: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170296243