Här kommer en förlossningsberätelse från en av bloggläsarna – Larschan. Han har också en blogg, länk i slutet.
Mycket nöje!

Förlossningsberättelse Del 1.

Idag strax före klockan ett skulle Älsklingen gå på ett vanligt toalettbesök men chockades av att hon blev alldeles blöt om låren när hon reste sig upp. Vi båda blev en aning panikslagna och slängde oss på telefonen för att ringa till förlossningen, ”Jag tror vattnet har gått” var det första jag sa när en barnmorska svarade i andra änden.

Vi åkte strax därefter upp till barnmorskan här på orten för att höra hur Vi skulle göra och om det verkligen var en vattenavgång, väl där fick Vi till svar att ”det kan inte vara någonting annat än vattenavgång så jag tycker absolut att ni ska åka”.

Vi började åka mot förlossningen (som ligger tjugotvå mil från vår bostad) för tredje gången på mindre än en månad. Men ingen av oss vågade ”hoppas på för mycket” eftersom vi redan varit in två gånger tidigare men som då har varit ”falskt alarm”.

Älsklingen hade konstigt nog (?) inga värkar alls de första milen heller och Vi valde därför att skynda långsamt, väldigt långsamt, för att det hela kanske skulle hinna ”sätta igång” innan Vi kom fram till förlossningen.

Strax före klockan fyra så var Vi framme på förlossningen och fick komma in till ett undersökningsrum med det samma för att göra Cardiotocografi (CTG) på Älsklingen. Men så hände det ingenting och Vi blev ombedda att ta en promenad.

Förlossningsberättelse Del 2.

Strax före klockan fyra så var Vi framme på förlossningen och fick komma in till ett undersökningsrum med det samma för att göra Cardiotocografi (CTG) på Älsklingen. Men så hände det ingenting och Vi blev ombedda att ta en promenad.

Vi var båda väldigt hungriga så vi bestämde oss för att gå ned till matsalen för att köpa oss var sin matbit, väl där mötte Älsklingens syster upp oss.

När Vi kom upp till förlossningen igen så hade en av barnmorskorna ordnat ett rum åt oss på BB. Vi han däremot bara komma in på rummet och öppna våra resväskor så började älsklingen få värkar. Vi ringde på alarmklocka och det dröjde inte många minuter innan det kom en barnmorska för att ”titta till” oss.

Hon tyckte att vi skulle gå över till förlossningen igen så att de fick göra en ny CTG. Vi han dess värre bara komma ut i korridoren så klamrade Älsklingen sig fast vid en vägg och Vi blev tvungna att skrika efter rullstol.

Väl framme i förlossningsrummet så kom värkarna allt tätare och helt plötsligt visade CTGn att det hade varit sex värkar de senaste tio minuterna. Barnmorskan började göra sig i ordning med plastförkläde och allt där till men hon var orolig över att det hela kanske gick för fort. ”Hon hinner inte med sig själv.”

Allt gick väldigt fort och barnmorskan försökte lugna ned Älsklingen så att hon skulle kunna känna hur mycket Älsklingen hade öppnat sig. Hon var öppen hela åtta centimeter och om hon hade varit omföderska så hade hon fått börja krysta.

Förlossningsberättelse Del 3.

Allt gick väldigt fort och barnmorskan försökte lugna ned Älsklingen så att hon skulle kunna känna hur mycket Älsklingen hade öppnat sig. Hon var öppen hela åtta centimeter och om hon hade varit omföderska så hade hon fått börja krysta.

Älsklingen flyttades till ”ryggläge” och Vi höjde upp ”ryggen” på sängen en aning. Värkarna blev starkare och allt kändes väl egentligen som en enda lång värk så nu fick Älsklingen börja andas i lustgasen för att få någon form av smärtstillande då det verkligen inte fanns någon tid till att sätta kvaddlar eller lägga ryggbedövning.

”Truls” började att ”krona” och barnmorskan sa till Älsklingen att hon ville att Älsklingen inte skulle krysta ut barnet på en och samma gång, utan försöka hålla kvar lite men samtidigt så började dess värre även pulsen på ”Truls” att gå ned och Älsklingen blev ombedd att försöka hålla inne skriken och ta i nedåt i stället och det dröjde inte alls många sekunder efter det så var ”Truls” ute. Det blev en flicka.

Direktlänkar till inläggen:
http://pappaslillatruls.blogspot.com/2011/06/forlossningsberattelse-del-1.html
http://pappaslillatruls.blogspot.com/2011/06/forlossningsberattelse-del-2.html
http://pappaslillatruls.blogspot.com/2011/06/forlossningsberattelse-del-3.html

Direktlänk till bloggen:
http://pappaslillatruls.blogspot.com/

Saknaden och minnet av Göteborg

Han är bara sex år, lite snorig i ansiktet av all gråt och baksidan av handen som gnuggat runt i ansiktet. Jag sviker honom – igen. Pappa åker bort en hel vecka, just när Marius behöver honom som bäst.

”Du kom nyss hem ju pappa, måste du åka igen”, säger han när han håller om mitt ben och tittar upp i himlen mot mitt ansikte, långt långt där uppe. ”Pappa, du har ju inte varit på mitt dagis på jättelänge ju. Jag har fått nya kompisar, du har inte träffat dem ju. Måste du åka pappa? Måste du det?”

Sist kvar på perrongen är alltid jag, Åsa, Marius, Erika i barnvagn, lite för liten ännu för att sakna, och så konduktören, som ibland står nära och ser att tårarna trillar, tar mig på axeln och säger att jag måste kliva ombord nu.

Perrongen är 200 meter lång innan den abrupt tar slut i ett järnstaket längst ner. Tåget puffar igång långsamt och Marius hinner gå tio steg längs med tåget med handen som nästan når upp till min hand tryckt mot insidan av fönstret, innan han måste börja springa. Jag har varit med om det här många gånger nu. 20 sekunder har jag kvar att se honom innan jag får vänta en vecka igen.

”Snälla snälla, snubbla inte nu och skrapa upp knäna på asfalten, snälla, sluta torka torka tårar under tiden du springer, det är ingen idé, jag MÅSTE åka, sluta, snälla”, tänker jag, men nu är tåget så mycket snabbare än en sexårings ben och jag vrider mig om i stolen, trycker kinden mot fönstret så hårt jag kan för att nästan se honom hinna fram till järnstaketet i slutet av perrongen, vänder mig långsamt tillbaka i stolen, lutar huvudet mot fönstret, gråter hejdlöst (tyst), men det är alltid någon i vagnen som sett, som kanske känner igen sig, eller åtminstone kan förstå, som nickar mot mig eller säger något jag aldrig riktigt kan höra. Jag sitter så, helt bedövad en halvtimme, och tänker ”aldrig mer, jag orkar inte med det här en jävla gång till”.

Som jag minns det vande jag mig aldrig. Det var alltid lika jobbigt att behöva åka till jobbet i Stockholm utan familjen. Alltid lika jobbigt. Minnet av Göteborg. Ett av dem i alla fall. Efter 16 år i en stad så finns det några att välja mellan.

Skrivet av Mats Lindborg, pappa till två tonårsbarn, Marius 17 och Erika 14. En cool och inte det minsta pinsam pappa, är han ganska säker på att barnen skulle säga om han frågade dem vad de tycker om sin pappa. Vid sidan av pappaskapet driver Mats pr-byrån Bloggbyrån, en byrå som är särskilt bra på personer och relationer i bloggvärlden.

Mats blogg Här: http://bluetomatopinkpotato.typepad.com/

Polisen har varje år en novelltävling. Temat är olika år från år. Jag har deltagit några gånger men aldrig hampat på pallen.
   I år var temat ”början på en deckare…” Man skulle skriva max 5000 tecken en början på en deckare som man vill läsa vidare på.
   Svårt för att det är lätt att skriva för mycket. Jag tror jag hade 7000 tecken när jag kände att jag var klar. Sedan började det svåra, att kapa 2000 tecken.
   Här kommer mitt bidrag, som alltså inte det kom med på pallen.

Klockan på Seglora kyrka slog nio slag. Det var mörkt, kallt och rått. Snöblandat regn i luften och slask på marken. Den kalla vinden från Östersjön fick folket på gatorna att dra upp kragarna, borra ner huvudena och se ner i marken när de raskt skyndade sig mot tunnelbanenedgångarna.
     Kvällen var på intet sätt ovanlig för årstiden. Övergången från vinter till vår var som vanligt en dyster tid. Och det märktes på stadens folk. Bleka ansikten med mörka ögon som hade glömt hur ljus tiden var som var på väg. De mörka vintermånaderna hade satt sina spår. Hos en del djupa spår.
      Och snart skulle sexton personer få sina liv ändrade.
      Två mil från citykärnan lämnade Buss 402 Farsta Strand på ordinarie avgångstid, 21.02. En blå Saab Scania dragspelsbuss med plats för 63 sittande och ett tjugotal stående passagerare.  Som vanligt var det glest med passagerare. Busschauffören Torsten Bohman hade räknat in dem till femton stycken. Några av dem var stammisar som åkte samma tur varje kväll. Han hälsade igenkännande på dem med en lätt huvudnick. Ibland fick han en nick tillbaka, men inte alltid.
     Torsten Bohman var 55 år och hade kört buss i hela sitt liv. Han gillade jobbet men insåg att det naturligtvis fanns bättre yrken. Även för honom. Men lönen kom varje månad och arbetstiderna var bra. Inte för att någon brydde sig, han hade varken fru eller barn.  Men ändå.
     Åren hade tärt på Torsten. Stillasittande jobb och en förkärlek till hämtmat och öl hade gjort att han under åren vuxit i omfång. Och det drog till sig blickar. Han var medveten om det men hade slutat att bry sig. Inte ens glåporden från ungjävlarna i centrum när han gick från rastlokalen till bussen fick honom längre på dåligt humör. Han visste att det bara skulle öka på deras skadeglädje. Istället slöt han sig mer och mer in i sin egen värld. En värld där ingenting hade någon betydelse och där han kunde få ro. De senaste åren hade han flytt in i sin egen värld allt oftare. Lugnet, stillheten och den där goda känslan som han fick när han kom dit lockade. Ibland kunde Torsten vara i sin egen värld i flera timmar. Ibland blev besöken bara några minuter. På senare tid hade han fått allt svårare att skilja världarna åt. Men det skrämde honom inte.
    Torsten svängde ut bussen på Nynäsvägen. De stora vindrutetorkarna dansade rytmiskt från sida till sida, sopade bort de små regnstänken som ettrigt återkom. Nästa stopp var Dalaröavfarten. Sträckan skulle enligt tidtabell ta sju minuter.  Bussens hastighet var exakt 70 kilometer i timmen.
     Torsten tittade upp i backspegeln. Han såg ända längst bak i bussen. Ibland var det snorungar som höll på med jävelskap och han kunde då och då möta deras blickar, deras respektlösa blickar, när de klottrade eller rökte.
     Han avskydde de små jävlarna som pesten.
     Torsten följde bussens strålkastarljus och såg asfalten susa fram. Han gillade att köra på kvällen. Då var det bara han och vägen. Inget annat som störde. Och färre resenärer.
     Han sneglade upp i backspegeln igen. Längst bak satt två yngre tjejer. Dom brukade åka med bussen. Dom var granna att se på. Men de brukade inte hälsa tillbaka. Torsten förstod dem. Vem var han att hälsa på? En klotrund gammal busschaufför.
     Han suckade för sig själv. Stolens fjädring fick honom att knappt synbart röra sig upp och ner när bussens hjul susade fram över ojämnheterna i vägen. Omedvetet var det sövande. Men Torsten var inte trött. Han såg bara sådan ut. Bakom de mörka ögonen med de stora påsarna var han vaksam och alert. Han missade inga detaljer. Inte att mannen som satt nästan längst fram hade haft samma busskort i tre månader. Det visste Torsten. Han såg det varje kväll när mannen klev på.  Mannen var en av dem som brukade hälsa tillbaka. Torsten var övertygad om att mannen visste att Torsten visste.
   Eller gjorde han inte det? Trodde han att han kunde lura honom?
   Torsten tittade upp i backspegeln igen. Såg mannen med det gamla busskortet. Han satt som vanligt och läste en bok. Djupt försjunken. Håret bakåtkammat och små runda glasögon.
   Försökte han lura mig?
    Torstens ögonbryn åkte ner och hans andhämtning blev snabbare. Hans grepp om ratten hårdnade. Långsamt och omedvetet tryckte han ner gaspedalen. Bussens hastighet ökade.

    Kommissarie Lennart Sjöstrand tog av sig glasögonen och tittade på radiooperatören.
   ”Vad är det som händer?”
   ”Jag vet inte… vi får in några 112-samtal och folk verkar helt skräckslagna. Dom bara skriker. Det är någonting som hänt vid Dalarö.”
   Sjöstrand hade varit i yrket i över trettio år och det skulle till mer än några 112:or för att han skulle hetsa upp sig.
   ”Vad säger dom då?”
   Radiooperatören skakade på huvudet och pekade på en av dataskärmarna framför sig.
   ”Det är svårt att få ut något vettigt, men det är något om en buss och döda människor och att det är hemskt.
   Sjöstrand drog fram en stol och satte sig bredvid radiooperatören.
   ”Hur många samtal har vi fått in?” Hans röst hade fått en annan skärpa.

Roslund & Hellström.
   Jag hade hört om deras böcker i några år men dragit mig för att läsa dom. Någonstans för att jag inte ville bli besviken. Jag blir nämligen ofta det – besviken. Speciellt när jag hör att boken skall vara bra OCH trovärdig.
   Det är sällan kriminalromaner blir trovärdiga i en polis ögon. Det blir alltid något som gör att man suckar och skakar lätt på huvudet.
  Av samma anledning har jag svårt att se polisserier på teve.
  Men samtidigt vet jag att fiction är fiction och att 95% av alla andra läsare inte bryr sig ett dugg om detaljer.
   Den här veckan högg jag i alla fall in på min första Roslund & Hellström. Och på rekomendation av studiemannen på TV4 Nyhetsmorgon blev det Edward Finnigans Upprättelse (2009, Piratförlaget).
   Boken börjar med att författarna lär oss känna några av huvudpersonerna – En livstidsdömd 27-åring, en vaktchef på ett amerikanskt fängelse och Roslund & Hellströms återkommande kommisarie Ewert Grens.
   Jag gillar böcker där gestaltningen är utförlig. Jag vill lära känna karaktärerna ordentligt. Roslund & Hellström gör detta riktigt bra. Man känner med personerna och farmförallt den 27-åriga ynglingen som är dömd till döden får man riktigt starka känslor för.
   Jag vet ingenting om fängelsemiljön eller hur det är att sitta i fängelse. Det gör en av författarna, Börge Hellström. Och den delen av boken (en rätt stor del) är skriven med en precision att man riktigt kan känna hur hemskt det måste vara.
   Det finns inga långsamma partier i boken, de sista 100 sidorna är bladvänader, man vill inte sluta.
   Även partierna som utspelas i polismiljö och politikermiljö känns väldigt realistiskt.
   Tyvärr blev jag lite besviken på slutet. För att inte avslöja det kan jag inte skriva varför, men jag tycker slutet rimmar lite illa med ”budskapet” i boken.
   Men som story är slutet och om man ser det ur fiction-syn så är det ett bra slut.
   Jag kommer definitivt att läsa mer av dem, faktum är att jag redan börjat med deras bok: tre sekunder.
   Betyget blir 4 av 5!
   Som vanligt, speciellt när man som jag är gift med en författare, är det lite kul att hitta fel i böcker. Och det fanns några sådna i den här också.
   Till exempel så beskrivs vaktchefen först som: lång, inte kraftig men stabil, tunt hår på hjässan, en gammaldags munkkrans som en grå halvcirkel kring uniformsmössans kanter.
   45 sidor senare beskrivs han som: Han var fortfarande smärt, någorlunda i form, håret ljust och kort, ansiktet magert och djupt fårat i kindernas mitt.
   Inget större fel, men lite roligt…
   En annan sak är att i boken beskrivs det hur en person köper tre kaffe i en kaffeautomat i USA och betalar med 50-centsmynt. Mig veterligen så är det väl quarters som gäller – 25-centsmynt alltså i maskinerna. Men skit samma.
   Och sist, jag tror knappast att Citypolisen, som har ansvar för brott begångna innanför huvudstadens tullar, skulle få utreda ett mord begånget i Vårberg (sid 344).
   Men inget av detta tar bort att boken är mycket, mycket bra – läs den!

Följande reportage var infört i tidningen Runners World i November 2003. Texten är den oredigerade versionen som jag skcikade in till tidningen så det kan finnas stavfel och syftningsfel. Live with it.
(Läs mer…)