Jag ber om ursäkt för att jag uppdaterat illa. Den senaste tiden har varit annorlunda, minst sagt.
    Jag har börjat ett nytt jobb, som säljare. Från att vara hemma till att vara borta är en känsla som kanske inte är så skön men ett måste.
    Nu är även snart min bok färdig, vilken har tagit en förbannad tid att komma till skott med.
    Men det är som de säger, den som väntar på något gott…
   Det är även lite andra radikala förändringar som skett i våra liv. Ida( min fantastiska kvinna) och jag har sanerat i våran vänskap med andra människor. Ibland ser man inte individer för vad dom verkligen är utan för den spegelbild de ger dig.
    Efter att vi varit på fest för någon vecka sedan, så insåg vi. På festen var också sådan personer som de i sällskapet snackat så mycket skit om att jag blev häpen av att de var bjudna. Min enda stilla tanke var, vad fan säger de då om oss när inte vi är närvarande. Detta var det enda som behövdes, för att komma till slutsatsen att vi säger upp bekantskapen.
   Alldeles för ofta dras vi med ”vänner” som egentligen inte tillför oss ett skit. För visst är det så att vi väljer våra vänner, då måste vi ju också kunna välja när vi inte vill ha dom?!
    För enligt mig så är det bättre med få RIKTIGA vänner än en massa bekanta!
    Tillbaks till varför jag inte skrivit så mycket!  Den senaste tiden har ALLT känts så på tvingat. Det blev helt enkelt för mycket. Facebook, den egna bloggen, coola pappor, boken, föreläsningar, dagis, jobb m.m. Jag var bara tvungen att ta ett eller fem steg tillbaka. Nu har jag, slutat skriva i den egna bloggen, stängt ned facebook (vilket var väldigt skönt) och kan nu koncentrera mig på färre saker. Så som denna coola sida och min egna bok.
    Nu ska jag bara hitta en förläggare som är villig att satsa på mig och min bok, så om du hör eller vet någon, be dom kontakta mig. Bjorn.wikstrom@yahoo.se
   Hoppas att ni förstår mig och varför det dröjt innan det kom nytt material!!!
   Just nu är det annars ganska chill, Ellens transplantat har blivit för trånga, så de spricker.  Vi kommer snart att åka till Linköping och förhoppningsvis göra en förlängning av hud kostymen. Sedan ser vi fram emot Turkiet i Juni, sommarlov och skolstart  i Augusti.

 Med vänlig hälsning

 Björn Wikström 

Björn är tillbaka nästa fredag med ny text.

FÖRLÅT,
men jag har inte haft orken att skiva. Det har varit väldigt mycket som hänt, inte bara utanför utan även innanför mitt skal.
   Jag har upplevt kontakter som jag aldrig förväntade mig att uppleva igen. Detta har givetvis påverkat allt i min ”gammla” kropp.
   Ellen och jag var i Linköping i förra veckan, jag blev superglad när hennes läkare sa att det såg fantastiskt bra ut…
   Vi besökte även Intensiven, där Ellen låg mestadel av tiden i Linköping. Jag var rädd för min egna reaktion och hur den skulle te sig, men det var ganska lugnt, men visst tusan kändes det när vi gick in på Ellens sal!!
   Jag såg på Ellen att hon reagerade när vi var där, trotts att hon inte minns så märkte jag på henne att det var MYCKET känslor som kom fram!!!
    Den senaste tiden har Ellen drömt mycket om mamma. Härom dagen berättade hon att hon sett Josefin stå i duschen, men i nästa sekund var hon  borta.
     I helgen pratade vi om det och jag tipsade henne om att försöka prata med mamma och saga i drömen om dom kom igen.
    Sedan Grät jag som ett barn!! Efter det satt jag och kramade Ellen och Ida en lång stund, för trotts allt, vist FAN är det jobbigt. den som säger något annat ljuger!!!
    I morse vaknade Ellen och berättade att hon drömt igen. När jag frågade vad hon gjorde då så blev svaret att hon pratat med dom. När jag frågade vad dom sa så berättade hon att Saga blivit större, men var fortfarande ”liten” . Sedan hade Ellen sagt till Saga att hon ville träffa henne på riktigt…
    Svaret hade då blivit, SNART, vi ses SNART.
    Tror du att jag höll på att bryta ihop när hon berättade detta??! 
   För någon vecka sedan så mediterade jag, i meditationen så vandrade jag på en äng, mot ett rött trähus med vita fönsterramar. När jag kommer närmare så ser jag både Josefin och Saga stå i fönstret och titta på mig. När jag kommer in så står Josefin stilla och ler medans Saga springer runt mig och leker!!!
    När jag ska lämna huset så vill jag inte, men vet att jag måste. När jag börjat gå över ängen igen så säger Saga, – pappa, vi ses snart igen!!!
    När jag ”vaknade” så grät jag som en idiot, jag kunde inte stå emot!!!

 ALDRIG ENSAM

I det fina tunna ljuset
står jag
och väntar tyst
sommaren är framför
kvarteret
nästan tömt
på människor och känslor
ingen rörelse någonstans
Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Den fina tunna linjen
mellan våran värld
och din
skär igenom varje ljud
genom varje utsträckt tanke
varje ansats att förstå
varje sång
jag någonsin sjöng
Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Jag har längtat efter våld
efter hämnd
och mer förnedring
men den stora, stora rädslan
är inte här ikväll
det ekar mellan husen
ingen rörelse någonstans
bara fina
tunna ljuset
mellan våran värld och din
Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam

Mer från Björn nästa fredag…

Att bli den vi vill och tänka på det vi är.

Hur ofta har vi inte funderat på varför vi gör som vi gör eller varför det aldrig blir som vi vill?!
Jag har en teori om detta.
Så som du är idag och så som du gör just nu är ett resultat av tankar och handlingar som du tidigare gjort och känt.
Vi fokuserar ofta på detta.
När vi fokuserar på de känslor och beteende som ligger bakom oss så blir resultatet att vi inte formas framåt utan befinner oss konstant i dåtid.

Om vi vill förändra vårt beteende så måste vi också ändra våra tankar!
Säg att du vill bli en bättre make, far eller medarbetare.
När vi bestämt oss för detta så är det bara att köra. Felet är att
vi då oftast låter den mesta av energin gå till att tänka på vad vi INTE vill göra eller hur vi INTE vill vara!

 Tänk dig då om du bara tänker på HUR DU VILL vara eller göra.
Om du tänker dig som en glad, trevlig och närvarande pappa eller man så blir du också detta!
Sluta tänka på hur du INTE vill vara, göra eller säga utan HUR DU VILL bli.

 Titta på våra barn, oftast så ser de bara vad de vill och inte så negativt.
Om jag skulle tänka negativt och bara på de saker jag inte vill, så kommer jag att göra och föras mot dessa saker, vare sig jag vill eller inte!

 Hur många gånger har vi vaknat och den första tanken har varit, oooh nej, morgon igen. När vi sedan går upp så börjar vi med att slå tån i byrån.
När vi blir förbannade här, så avlöser sig bara problemen och  HELA dagen blir en katastrof.

 Tänk dig om vi vaknar och ”tvingar” oss att tänka possitiva tankar istället!
Jag lovar, dagen kommer att bli bra!
Om du känner att du hela tiden funderar på negativa saker, slut ögonen och se ditt barn framför dig. Ditt barn som ler mot dig och skrattar, nu är du på god väg.  När du känner att du har fått ett ”inre” lugn så är det bara att köra.

 Tänk på vad det är du VILL och blockera ALLA inte tankar.
SE målbilden i ditt huvud, KÄNN att du är precis så och BLI precis så.

 Detta går att applicera på precis ALLT, jobb, pengar, framgång och beteende.

 Börja med att ändra en ”liten” sak….

 Så tills nästa vecka, prova, känn och bli den du vill!!!

P.s: skriv en lista på HUR DU VILL VARA och glöm alla inte vill.

Mer av Björn nästa fredag.

Varför ska vi alltid krångla till det?!

 Jag har en känsla av att vi pappor ofta ska göra oss till. Med det menar jag inte att vi gör oss till för att spela duktiga eller visa oss på styva linan.

 Jag tror att vi utan att tänka på det försöker vara ”som mammorna”. Men det är vi ju inte. Varför ska vi göra precis så som barnens mammor gör, eller som dekvinnliga förebilderna gör?!

Jag säger inte att vi absolut inte får kopiera kvinnornas engagemang, utan vi måste ju själva känna glädje över att göra det vi tar oss för.

Det viktiga i våran relation är väl i alla fall den uppmärksamhet och närhet vi ger våra barn. 

 Den stora skillnaden mellan många av oss män och kvinnorna, tror jag, är att vi många gånger ”umgås” med barnen indirekt.

När vi ska ”passa” våra barn, så gör vi det många gånger undertiden vi gör något HELT annat, t.ex sitter vid datorn eller liknande.

Skillnaden är nog så att kvinnorna, oftare än männen, har hela sitt fokus på barnen.

 Nu är det ju så att jag också agerar precis på samma sätt. Jag kom på mig själv, så sent som just nu, att sitta vid datorn i stället för att vara med min dotter. Inte undra på varför hon är på och petar och drar i mig då?! Är det någon som känner igen sig?!

 Jag har den senaste tiden börjat, i större utsträckning, att ”bara” vara tillsammans med Ellen, som min dotter heter. När vi umgås, så gör vi det. Ofta kan detta vara i ett alldagligt sammanhang.

 Idag så hämtade jag henne på dagis strax innan 16. Glad som en liten speleman kom hon springandes. När jag berättade om min idé att åka till affären för att handla frukt till fruktsallad så sken hon upp som en sol, får jag hjälpa till pappa?!

 Väl i affären så fick hon sin lilla vagn, vi diskuterade oss fram till vilka frukter som skulle ingå i salladen och hon fick scanna och lägga ned i påsen.

Väl hemma var hon så taggat på att göra fruktsalladen att hon knappast han vänta på att jag skulle skala äpplen, päron m.m.

 När hon sedan fick uppgiften att skära ALLT i sådana bitar som hon tyckte var lagom, så gick det som en dans. När vi väl satte oss och åt, så sa hon, detta var den godaste fruktsalladen jag har ätit någonsin! Kan det vara så att hon ville vara med, bli sedd, hörd och känna sig delaktig?! Jag tror det, för vem vill inte det?

 Så denna veckas råd måste nog bli att, Spendera lite tid med barnen på deras villkor och inte bara fika för att det är lättast. Släpp allt som inte har med barnet att göra och bara finns där, ni får igen det, jag lovar. Jag kommer att bjuda in Ellen till flera alldagliga umgängen. Tills nästa Fredag, Tro på dig själv, då göra också andra det!

Björn är tillbaka nästa fredag med ny krönika.

Jag heter Björn Wikström, född 1976 och pappa till Ellen, född 04.
Fram tills 21/4-08 var jag gift med en kvinna, Josefin, hade två barn, Ellen och hennes lilla syster född 08-04-08.

Den 21/4 var vi på väg till Kristianstad från Växjö, efter en mycket trevlig familjehelg med Josefins familj.
Vi avslutade denna helg med att ta ett familjefoto hos en väldigt duktig fotograf i Växjö….
Jag, Josefin, saga och Ellen

Efter att bilderna var tagna var det dags att fara hem!!

Vi sa alla hejdå och vi ses i Kristianstad!!

På vägen hem, strax utanför Älmhult, vid Diö, åkte vår bil av vägen.
Jag kände bara att jag inte kunde styra längre och bilen for in i ett träd!!

Trädet träffade höger blinkers fram och pressade in hela höger sida av bilen…
Trädet landade Mitt inne i bilen, slog bort hela höger sida och slog då också av bränsle slangen, vilket resulterade i att bilen började brinna…

Min första reaktion var att jag måste rädda Ellen!!!!

När jag vänder mig om så ser jag att det är ett stort eldhav, runt Ellen och hon bara skriker!!
Josefin Skriker att det brinner, det brinner!!!
När jag kommer bak och får tag i Ellen så hör jag inte Josefin längre, hon har tystnat.

Jag ställer mig inne i elden och börjar, i ren panik, slita i Ellen,
men hon lossnar inte, skriker bara… – pappa, pappa!!

Till slut så får jag loss henne, skrikandes och brinnande….
Jag känner hur det bränner i mina händer, ansikte, värker i benen, men Ellen är ute!!

När vi kommer utanför bilen faller jag ner på marken och börjar släcka elden i Ellens hår, kläder, hud… men när jag vänder på henne för att ta henne i famnen så blossar det upp igen… Tillbaks på rygg och pressa mot marken för att släcka!!

Under hela tiden skriker och gråter Ellen, det gör JÄVLIGT ont!!!
När jag lyckats släcka branden i henne så ska jag lyfta bort henne en bit,
vi är alldeles för när  för när bilen… tänk om en exploderar??!

Nu börjar den långa väntan på Akut ambulansen, 40 minuter, får vi ligga och vänta….

Under tiden så ser jag hur min 13 dagar gamla dotter och fru, försvinner
i ett hav av eld och skrot…

Värmen är oerhörd och bränner min skalp och jag vet inte vad jag ska
ta mig till, hur jag än gör så bränner det över allt… Mina ben värker, handen värker och Ellen bara gråter och skriker…

Efter 40 minuter dyker Akutambulansen upp, då det är bara dom som får
intubera var vi tvungna att vänta…. De intuberar Ellen och skickar mig
i en ”vanlig” ambulans… mot Växjö sjukhus!!

Det visar sig sedan att Ellen fått 55-60% brännskador..
Båda lårbenen är av och vänster arm är bruten på två ställen…

Nu, c:a två år efter olyckan så har jag träffat en kvinna. En kvinna

som älskar oss oerhört. Jag som aldrig trodde att jag skulle kunna älska

igen, ibland inte ens Ellen. Jag kan lova att jag inte varit en bra pappa

alla gånger, men jag lär mig jag också.

När Martin frågade om jag ville ha en liten spalt här på coolapappor

så var svaret inte svårt. Jag kommer att skriva om ALLT mellan himmel

och jord. Både tips på aktiviteter, problem som jag sett, hört eller känt

m.m. Tillsammans så kan vi alla bli just den pappan som vi vill.

Maila eller kommentera gärna om du har synpunkter, ideér eller bara

vill höra av dig!!

Med vänlig hälsning

Björn Wikström

Nästa fredag en ny krönika.