Jag vet, I-landsproblem, och det finns de som inte ens får mat på borden, och vilken lyx att ha råd att äta frukost på mcDonalds.
  Jag vet.
  Men jag vill ändå berätta hur det gick till på McDonalds i Hägernäs, utanför Stockholm i morse.
  På vägen upp till landet skulle vi stanna till och äta frukost. Och på McDonalds serverar de som bekant frukost fram till klockan tio då de byter till ordinarie hamburgermenyer.
  Vi sladdar in på parkeringen på slaget fem i tio. Skyndar in på restaurangen, lite förberedda på en Michael Douglas-scen från filmen ”Falling down” (Se den HÄR), klockan är fyra minuter i tio.
  En familj framme vid kassan velar. Vet inte vad de vill ha. Rookie i kassalinjen. Klokan blir två minuter i tio. Frukostmenyn fortfarande uppe på skyltarna bakom kassorna.
  Det blir vår tur. På slaget tio.
  Jag beställer frukostmeny. Det funkar. Bra.
  Klockan är nu två minuter över tio. Charlies mamma beställer en salladsmeny.
  Hon får svaret att det går inte.
  ”Går inte??”
  ”Nej, det går inte att beställa salladsmenyn”
  ”Nähä”, Charlies mamma och jag lika förvånade. Klockan är efter tio, ordinarie menyer gäller.
  ”När kan jag beställa det då?”, undrar Charlies mamma.
  Killen bakom kassan:
  ”Om en minut…”
  Vi trodde han skämtade. Charlies mamma frågade killen om vi kunde vänta vid kassan i en minut eller om vi skulle gå ut och sedan komma tillbaka?
  Killen i kassan förstod inte riktigt ironin. Men han började plocka med den velande familjens mat och under tiden kollade jag och Charlies mamma klockan.
  När det hade gått tre minuter hade kassakillen lämnat ut maten till velande familjen och tittade på oss igen, som om vi var helt nya i hans värld.
  ”Ja… vad får det lov att vara?”
  ”En salladsmeny..”, beställde Charlies mamma.
  ”Och jag har min frukostmeny som jag väntar på” ,inflikade jag.
  ”Det tar fyra minuter, ni kan sitta ner så ropar jag när det är klart”, sa kassakillen.
  Jag och Charlies mamma gick och satte oss vid fönstret och väntade. Pratade om vädret och vad som skulle fixas under dagen på landet.
  Tiden gick.
  Tjugo över tio tittade jag för femte gången bort mot kassan. Ingen som ropade eller såg ut att vilja ropa.
  Fem i halv elva, trettio minuter efter att jag hade beställt min frukostmeny och 25 minuter efter att Charlies mamma hade beställt sin sallad stegar jag fram till kassan. Måttligt glad. Lågt blodsocker.
  Jag möts av en leende tjej som frågar vad jag vill ha.
  ”Min frukostmeny och så en salladsmeny”, säger jag.
  ”Jag är ledsen, men vi serverar inte frukost längre”, svarar hon utan att sluta le.
  Här någonstans höll jag inombords på att gå i taket. Jag var så in i helvete hungrig. Men sansad som jag är såg jag på henne och förklarade att det var en halvtimme sedan jag beställde.
  Kassakillen syntes inte till. Skiftbyte kanske.
  Samanlagt tre anställda plus en till i köksdelen blev inkopplade på fallet med den förlorade frukostmenyn.
  Några ursäkter senare satt jag där med min frukostmeny, men utan juice. Jag orkade inte påpeka detta utan ville bara få i mig energi. Charlies mamma fick sin sallad, naturligtvis utan den beställda, och betalade för extra dressingen och brödet, men ändå.
  Man kan väl säga att det var ingen bra dag för McDonalds i Hägernäs.

När klockan är strax efter sju. Charlie har dragit i sig kvällens vällingflaska. Han är mätt, pömsig och bara sitter i soffan med trötta ögon, han väntar på att bli uppburen till sitt rum och nedlagd i sin säng.
  Där och då är han väldigt gosig. Jag vill kalla det för Charlies ”lugna stund”, då han köper att man sitter och myser med honom i soffan.
  Men bara en kort tid. Sedan vill han upp till sin säng.
  De här korten är tagna för bara några minuter sedan.
  Charlie, en slagen hjälte. Jag – lika trött jag.
  Men nu väntar filmen ”Bröllopsfotografen och pannkakor. Det är ju lill-tisdag
idag.

Okej, jag vet inte hur många av er som också läser kommentarerna till de olika inläggen här på bloggen. Om ni gör det så har ni kunnat följa den diskussionen som förs när det gäller ”killeksaker och tjejleksaker” och hur detta påverkar barnens framtida könsroller.
  Jag tar det steg för steg.
  Människan består av två olika typer. Och det här är bevisat genom kromosomforskning. Vi har olika saker i kroppen, helt enkelt.
  Okej, män och kvinnor är inte helt lika alltså.
  Jag tror att små pojkar, låt oss säga ålder fyra till sju år, väljer att leka med en viss typ av leksaker. Små tjejer i samma ålder väljer ofta en annan typ av leksaker.
  Men varför är det så här?
  En del menar på att det handlar om att vi föräldrar skapar det här. Att vi redan när barnen är små ger dom ”typiska könsleksaker”, alltså bilar till killar och dockor till tjejer. 
  Vi föräldrar påverkar barnen.
  Det där stämmer naturligtvis till stor del, till och med till en väldigt stor del.
  Men sedan finns det ”arv” också, (om vi kallar föräldrarnas påverkan för ”miljö”), och där kommer kromosomerna in. Alltså att vi är olika och då inte bara kroppsligt utan även uppe i huvudet.
  Om en familj med en kille och en tjej skulle bo i en grotta ute i djungeln långt, långt ifrån andra människor och aldrig ha någon kontakt med civilisationen; vilka skulle då gå ut och jaga?
   Skulle det bli mannen och sonen eller skulle det bli mamman och dottern? Eller skulle det bli pappan och dottern?
  Jag tror att ”människoarvet” och de ”instinkter” vi har medfött skulle göra att mannen och sonen skulle gå ut och jaga.
  Det där, tror jag, har att göra med vad vi har i huvudet, i kombination med den olika muskelstyrka vi har. Männen skulle förmodligen försvara kvinnorna fysiskt om familjen blev anfallna. Helt på instinkt.
  Men tillbaka till nutid.
  Är det farligt med olika könsroller? Är det farligt att tjejer går i klänning och pojkar i byxor? Är det farligt att tjejer har långt hår i flätor och killar har kort hår?
  Är det farligt om en tioåring ficka vill leka ”familj” med sina dockor? Gör det att hon, när hon växer upp, hamnar i den rollen även som vuxen?
  Det där är intressant, och visst finns den risken.
  Så vad gör vi åt det?
  En del, av kommentarerna att döma, tycker att vi skall sätta på tjejerna killkläder, så att de kan klättra i träden som killarna, och ge tjejerna hammare och spik, så att det kan snickra, som killarna.
  Är det lösningen? Får vi då ett jämnare samhälle sen?
  Jag är inte så säker.
  Jag känner massor av vuxna kvinnor, som lekte med dockor när de var små och hade knyttofs, lackskor och blommig klänning, och som trots det idag är mycket självständiga kvinnor med bra jobb och hög lön och känner inte alls av någon könsdiskriminering.
  Så, frågan är, åter igen, har vår dåliga jämställdhet och kvinnoförtryck något att göra med hur vi uppfostrar våra barn?
  Borde vi inte fokusera på hur vi vuxna behandlar varandra istället, och så låter vi våra barn vara tjejer respektive killar, och leka med det som tjejer och killar alltid har lekt med, och så ser vi till att ge dom en sund uppfostran med sunda värderingar?
  Någon skrev i en kommentar att kvinnor har fått det bättre i samhället, just för att folk har reagerat, för att det har skett ändringar.
  Men, små killar har lekt med bilar sedan 200 år och trots detta har kvinnor fått både rösträtt, blivit myndiga utan att behöva gifta sig och fått bättre löner under åren. 
  Hade det gått fortare om vi tagit bort bilen och givit den lilla killen en docka istället?
  Jag tror inte det.

P.S Bara så att vi inte blir ovänner här. Jag menar inte att mitt tycke är ”det rätta”. Jag är för oliktänkande och gillar inte det vissa sysslar med, framför allt på internet, att man skall tala om för andra vad som är rätt och fel. Det finns sådana tendenser hos många bloggare.
  Var lite mer ödmjuka. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Ibland kan man backa på en fråga.

Den 23:e augusti är det dags att börja skola in Charlie på dagis förskolan. Vi har fått hem papper på hur det går till och nu sitter jag här och läser.
  För mig, som det är första gången som jag är fysiskt inblandad i en inskolning, är det en gåta hur någon skall klara av att ta hand om Charlie OCH femton andra barn.
  Det måste ju vara hell on earth. Jag skulle inte klara tre timmar.
  Än en gång, hatten av för förskolefröknarna!
  Jag läser schemat för hur en dag ser ut:

09.00 – 10.45  Uterummet/innelek, fruktstund
10.45 - 11.00   ”Toalettbesök”, tvättning.
11.00 Samling, sagoberättande, sånger och trollar fram överraskningar ur påsar och väskor.
11.15 Lunch
12.00 Vila, avslappningsmusik
14.00 Uppvaknande, påklädning, blöjbyte
14.30 Mellanmål, hemgång.

Detta är alltså när inskolningen är klar.
   Jag säger bara en sak – lycka till!
  Hur sjutton skall dom få Charlie att sitta still och sjunga? Eller ligga och lyssna på musik.
  Charlie, the runner, the explorer and the man that never rests.
  Men jag har hört mycket gott om personalen på förskolan så det skall nog gå bra.
  Men ändå… hur gör dom?

 

Även fast man är på landet vill man ju ha teve. Om inte så för nyheterna och en och annan sportsändning. Och ibland regnar det ju så då kan det vara kul att se på någon film.
  Likaså behöver vi en fast telefon. För larmets skull.
  Okej. Så i början av juni ringde jag Telia och förklarade ärendet.
  ”Vi läger upp det som ett uppdrag och återkommer”, blev svaret.
  Två veckor senare fick vi ett brev från ett företag i Göteborg som sa att de fått uppdrag av Telia att utreda om vi kan få fast telefoni på landet.
  Perfekt. Det rör på sig, alltså.
  Efter ytterligare två veckor ringde jag och frågade hur det gick.
  ”Vi håller på att utreda…”, blev svaret.
   Okej, tänkte jag och trodde att allt sådant här låg på datorer och att man bara kunde kolla på en karta och se vilken AT-station som låg närmast, dra lite ledningar och slå på ON-knappen.
  Men tydligen inte.
  När jag började kolla runt lite i huset upptäcker jag en fasligt massa telefonjack.
  Hmmm…
  Kollar på baksidan av huset och upptäcker en… telefonstolpe!
   Hoppsan!
  Och ut från huset kommer i ett gult plaströr – telefonkablar.
  Se där!
  Nu tänkte jag, i min enfald, att det här skulle bli enkelt. En tekniker som kommer ut och kopplar in kablarna, och vips kan vi få både telefon och teve.
  Jag ringer således till företaget i Göteborg och berättar vad jag ”hittat” på tomten.
  ”Okej, jag noterar detta”, svarade tjejen i andra ändan av luren.
  Detta var tre veckor sedan… och ännu har ingen hört av sig.
  Jag menar inte på att Sveriges enda telefontekniker skall släppa allt han har för händerna och åka ut till vårt land, absolut inte, men varför kan man inte boka in en tid, och sedan må det vara hösten 2012.
  Så att man vet.
  Jag skall hålla er uppdaterade.