Charlies mamma skötte vägbeskrivningen. Gick sådär. Började ana oråd redan när invånarna här började titta konstigt på oss när vi kom åkandes på den lilla smala vägen. Elledningarna tog slut, asfalten tog slut, fler kor på ”vägen” och tätare djungel. För mig var det glasklart att vi var på väg åt fel håll. Men, nej då…
”Lita på mig nu, Martin, jag har varit här förut…jag hittar”. Bestämd min.
Och vips tog vägen slut.
Den självklara platsen för alla pappor.
Mähh, det förstår du väl….det var ju MENINGEN att ni skulle just dit. Det var ju dit hon menade att ni skulle hela tiden ;-D
”Lita på mig nu…”
*flin*
Om du väljer att INTE retas om detta, så har du en viss fördel i kommande förhandlingar…
Ha ha skrattar gott. Vår första sommar tillsammans så körde vi på tältsemester på västkusten. Men efter att ha kört runt Tjörn eller Orust 3ggr så förstod jag att hennes GPS inte funkad som den skulle, men det har blivit mkt bättre under dessa 22åren, så var lugn det blir bättre!
Vet hur det kan gå. Är uppväxt med en pappa med ”inbyggd kompass”, NOT!
Jag håller med Charlies mamma, klart att du skall lita på henne, klart att hon kan vägen, det vara bara du som tjatade om att ni var på fel väg som gjorde att ni svängde fel någonstans.
Hade du inget sagt hade ni kommit rätt
Har man hört detta förr eller * S *
Må gött i värmen.