Rumpan bar i sanden

Ikväll var det första gången som Charlie satte sin bara rumpa i sanden. Tidigare har han med glittriga ögonen tittat ner på sanden och undrat vad det är. Men bara titta är inget för Charlie. Han vill känna och klämma och uppleva för att han skall vara nöjd.
   Today was the day.
   I väntan på den perfekta solnedgången satte vi ner honom i sanden. Han satt först helt stilla. Sen tittade han sig omkring. Såg ut över vatnet och så ner i sanden igen. Sedan tog det inte många sekunder innan vänsterhanden åkte ner som en grävskopa i sanden och så skyfflade han in ett stort lass sand i  munnen.
   Ingen hit!
   Han började spotta och tungan åkte ut och in. Snabbt fram med fingret och hjälpte till att börja gräva ut lite av den degiga sörjan.
   Därefter gick det inte att sätta honom i sanden igen. Han tokvägrade.
   Men det blev en del fina kort ändå.

Björns hörna

Missa inte veckans krönika av Björn Wikström. De som har läst den verkar inte vara oberörda, av kommentarerna att dömma. Läs den här.

Modelejonet Martin Melin

Enligt vissa personer så får man inte se ut hur som helst – och för att citera skönhetsrådet här nere så lät det så här i går:
  ”Du ser ut som en strandraggare på semester i Grekland, 1985. Har du det där på dig i kväll tar jag en taxi till restaurangen, sitter vid eget bord och tar taxi hem. Och om du så mycket som ens försöker ta kontakt med mig inne på restaurangen kommer jag ringa polisen och säga att du är en stalker och få dig gripen igen. Är det förstått!?”
  Herregud, det är bara en tröja…

Viktraset

Jag vägde 91.1 kilo två dagar innan jag åkte till Thailand. För ett par veckor sedan stod vågen på 88.9 (se inlägget här). Sedan dess har jag tänkt på vad jag ätit och så har jag sprungit 2-3 gånger i veckan. Inte långt och inte fort, utan 30-35 minuter, ren förbränningsträning. Puls på ca 110.
  Och det har givit resultat. I går när jag vägde mig, på samma våg, visade den på 86.7!
  Mitt mål var ju att gå ner fem kilo. Alltså till 86. Åtta dagar kvar. Tror det kommer gå…
 

Trafiken på Koh Lanta

Visst skall man vara försiktig när man är i Thailand. Det finns faror överallt, Ormar, brännmaneter, tjyvar och liknande. Men farligast av dem alla är – trafiken. Det år som Tsunamin slog till dog det fler i trafiken än i flodvågen här på Koh Lanta. Och en obekräftat källa sa att det dog fler thailändare i trafiken under nyårshelgen samma år som Tsunamin, än som dog av vågen.
   Och kör man bil eller moppe här så förstår man. Det är helt galet. Inga hjälmar, två, tre ibland fyra på moppen. Små barn och ännu mindre barn som sitter med bara sina armar runt en midja som säkerhet. Många bilar och moppar kör utan lyse på kvällarna och eftersom det saknas gatubelysning blir det en oväntad överraskning när de dyker upp. Officiellt är det vänstertrafik, men en del kör ändå som om det vore högertrafik. Blir lite klurigt ibland.
   Och så alkoholen. Trafikkontrollerna och nykterhetstesterna är väldigt få om ens några alls här på ön – så väldigt, väldigt många (turister) kör rattfulla.
    Så ormar och maneter i all ära – det är trafiken man skall vara rädd för.

Flickan på bilden har ingenting med inlägget att göra. (Och tidigare inlägg borttaget på grund av flera som tyckte bilden var osmaklig ihop med texten, och när jag tittade en gång till höll jag med. Tack ni läsare som påpekat detta).