Upp till ytan igen. Lite krasslig i veckan kombinerat med att hålla ett internat om teamutveckling & konflikthantering har inneburit att jag återigen inte skrivit nåt. Känns inte riktigt bra, men har varit nödvändigt.

Internatet gick bra. Barnen mår hyfsat men Maja har varit lite krasslig och förkyld. Igår hälsade vi på mina föräldrar i Västerås. Det blev ett blixtbesök som innebar att vi åkte direkt efter skolan på fredag och tillbaka på lördags förmiddagen. Lite väl forcerat, men trevligt.

Har funderat lite på min oförmåga att hinna med dagligt bloggande. Överväger att ändra frekvensen på bloggen något. Kanske uppdatera två ggr/vecka?

Irriterar mig alltmer på människor som förenklar livet och de omständigheter vi alla har att förhålla oss till. Naturligtvis är detta vanligare hos yngre personer men förekommer i alla ålderskategorier. Utan utbildning, relevant erfarenhet eller förmåga till kritiskt tänkande är det lätt att ha åsikter om hur andra skall/bör göra. Vanligt är enkla lösningar som exempelvis att skylla diverse problem som förekommer i samhället på invandring, eller liknande samt svart/vitt tänkande där det finns ett entydigt svar. Att förenkla hur våra inre liv ter sig och den komplexitet som vi och livet utgör blir i bästa fall toppen för individen men mer problematiskt när budskapet vänds utåt för att appliceras på andra.

Efter fem års studier till psykolog så kliver man ut med en rejäl portion ödmjukhet då man blivit synnerligen klar över alla de faktorer som påverkar hur vi mår och fungerar. Faktorer på samhällsnivå, organisationsnivå, gruppnivå och individnivå. Människor är ju generellt sett intelligenta (relativt andra arter) men handlar ofta förvånansvärt irrationellt  och som grädde på moset är vi inte heller medvetna om att vi handlat irrationellt.

Ta bara en så häftig teori som den om ”kognitiv dissonans”, en synnerligen väletablerad/välforskad teori som inleddes av Leon Festinger på femtiotalet. Kort kan man säga att det är en känsla av obehag vi upplever när vi har två motsägelsefulla föreställningar (kognitioner) samtidigt. Detta obehag försöker vi neutralisera genom att exempelvis hitta andra föreställningar som stöder det som vi valt att göra.

Förutom Dilberts exempel ovan så är ett annat väldigt tydligt exempel rökning. Om man röker så är man ganska klar över att man behöver sluta eftersom det är farligt och i de flesta fall leder till sjukdom och förtidig död. För att hantera att man faktiskt röker trots alla faror (dissonans) försöker man minska detta genom att för sig själv rationalisera genom att hitta andra argument till varför det inte är farligt. Exempel på verkliga rökares föreställningar är ”filtret fångar det mesta av de farliga kemikalierna” eller ”farbror Allan blev 93 och han rökte ett paket om dagen sedan han var 12″. Här är vi människor fantastiskt kreativa och jobbar väldigt hårt för att komma upp med föreställningar som minskar vår dissonans.

Så nästa gång du har gjort ett val, fundera över hur du efteråt rättfärdigar ditt beslut. För även om det var ett objektivt sett sämre beslut så kommer du hitta föreställningar som stöder det val du gjort. Detta är heller inget som man blir av med utan det är något att förhålla sig till. Ödmjukt.

Idag är det återigen ett kalas. Ebba är bjuden på Esters kalas. Går ovanligt trögt för henna att komma igång på kalaset. Kanske beroende på att det är många barn som hon inte känner. Tinar ändå upp efter några tårtbitar. Hon är så himla fin i sin klänning, lite kinesiskt/asiatiskt inspirerad.

Före och efter tårtan.

Även Pontus var på kalas. Igår. Spöktema. Han valde själv att inte vara spöke utan valde, inte helt otippat, att vara Batman. Hela barnskaran knatade runt i kvarteret för lite ”bus eller godis”. Han hade väldigt roligt.

Nästan varje helg är det något av barnen som är på kalas. Ibland känns det som väldigt många kalas och att man inte gör annat än planerar för dessa. Presentinköp. Kläder. Lämning/hämtning. Men för barnen är det bara roligt vilket också är drivkraften bakom varför man engagerar sig förstås. Några oskrivna regler tycker jag att det finns. Har man kalas över lunch så ingår mat till barnen om så bara en korv m bröd. Är kalaset sent, ur barnperspektiv, på kvällen ingår också mat. Barn med allergier måste erbjudas fullgoda alternativ till tårta och liknande. Föräldrar måste inte stanna men om de gör det bör de bjudas på kaffe och tårta de också. Det finns flera men det är de främsta jag kommer på idag. Nu skall jag gå och hämta Ebba.

Allt förlöpte väl. Lika många barn med hem som dit. Dock en liten fadäs iom att Alines mössa försvann. En eloge till personalen på Filmstaden Sergel som faktiskt ringde upp några timmar senare när de hittat den. Osannolikt. För det känns inte så kul att lämna tillbaka en flicka utan mössa även om mössor försvinner i parti och minut. Desto roligare att meddela att den var återfunnen.

Och filmen var väldigt bra. Underbart tecknat, hjärtevärmande historia, humor och allvar i härlig kombination. De tre tjejerna satt som ljus i 1,37 vilket får anses som gott betyg även från målgruppen. Rekommenderas varmt.

Äntligen har det kommit en ny film från studio Ghibli. Älskar dessa långsamma, fantasifulla, fantastiskt tecknade filmer. Något som jag också verkligen uppskattar är att de aldrig lämnar några enkla svar utan det finns alltid utrymme för egen fantasi. Maja tar med sig två kompisar, de två som missade hennes kalas (som hon ju också missade själv eftersom hon blev sjuk).

Återigen en kommersiell helg. Plockade upp småkottarna, Maja var ju i London, tidigt från dagis. Lät de leka och fiffla lite i en leksaksaffär.

Därefter mötte vi upp hustrun och åt middag på McDonalds, vilket inte blir av så ofta – McD alltså. Lite senare landade Maja och hämtades av hustrun. Hon har haft underbara dagar tillsammans med mormor och morfar i London. Alla hennes upplevelser försökte hon återberätta på kvällen så hon pratade oavbrutet i några timmar innan hon slocknade i sängen. Skönt att ha henne tillbaka och att familjen är fulltalig igen.

Insåg i morse att det var länge sedan sist. Galen vecka där bloggandet inte riktigt fått plats. Roligt ändå att du hittat tillbaka.

Här kommer en liten rapport. Onsdag var jag hemma hos en god vän på middag. Väldigt god mat och kanske ffa massor med bra musik. Allt lyssna på någon som har en omfattande skivsamling OCH massor med bra musik är en riktig fest. Det blev inte så sent men efter några glas vin och lite Grappa till kaffet kändes det ändå skönt att komma hem. Det tog närmare 1,5 timme kommunalt så där på kvällskröken.

En annan reflektion är också kring hur knepiga människor det är i t-banan på kvällen. Tror att det kom fram tre tiggare, den ena mer aggressiv än den andra. Några pundare med hund slogs på perrongen och en väldigt påtänd man tokstirrade på mig halva vägen hem. Var jag rädd? Ja. Hände något handgripligen mig. Nej. Men jag kan tänka mig att jag inte är den enda som är rädd när man tar sig runt med kommunala färdmedel sena kvällar. Fast vare sig mer poliser eller väktare tror jag är lösningen och jag tänker utveckla den frågan lite i kommande blogginlägg. Men det var ett välbehövligt nedslag i verkligheten.

Trevlig kväll med soulmusik.

Bra påminnelse om att vi har en mild höst och att andra tider stundar.

Som jag tidigare nämnt så skulle hustrun till husläkarjouren idag så då passade jag på att ta med mig kottarna till Östasiatiska museet på Skeppsholmen. Rejält meckigt att hitta en parkeringsplats i krokarna av Nationalmuseum var ju ingen överraskning men ändå frustrerande. Men det blev en ganska kort promenad till museet trots allt till slut.

Fadershjärtat blev varmt av att se mina två tjejer hålla varandra i handen på vägen och tillbaka. Ofta är ju känslan att barnen bara bråkar så det känns verkligen härligt att se detta. Pontus är för liten så han fick sitta på mina axlar. Väl där så hade barnen väldigt roligt i ”lekrummet” där det fanns en drake att klättra på. I övrigt så var informationen lite för avancerad, det är svårt att förmedla detaljerad kunskap om gamla ting man ser genom ett fönster. Och som vanligt när man själv kommer iväg till ett museum så hinner man inte titta på något själv utan är mer koncentrerad på att hålla ordning på kottarna.

Man har varit på många museer men inte sett så mycket kan man säga. Barnvänlighet är honnörsordet. Har hört att postmuseet skall vara bra för barn. Nån som har några andra tips?

Gällande hustrun så blev det en dunderkur Antibiotika de närmsta tre veckorna ordinerat. Håller tummarna för att det biter på Borrelian och att symtomen ger vika.

Igår kväll började hustrun bli allt klarare över att hon nog har Borrelia. Hon hade fyra fästingar på tån för två månader sedan men lyckade få bort dem. Dock så blev lilltån aldrig riktigt bra utan har kliat och värkt en del. Inte tillräckligt för att motivera ett läkarbesök dock. Tillkommit, främst de senaste dagarna är stickningar i armar och ben samt värk i nacken med full mobilitet. Det blir ett akutläkarbesök idag och så får vi se vad som sker.

Barnen mår bra och fick nya hörlurar igår. WESC hade utförsäljning där man kunde köpa tre lurar för 500 kr, svårt att motstå.  Maja är laddad inför Londonresa m mormor & morfar. Hustrun har också upptäckt att skype och fb nu samspelar med varandra så vi har nu ringt videosamtal med familj och vänner så det står härliga till. Väldigt rolig konversation också igår vid middagsbordet om länder, huvudstäder och språk.

Hustrun: Var pratar man franska?

Maja: Paris

Hustrun: ja & nej,  Paris är huvudstaden i det landet. I vilket LAND p r a t a r man  F R A N S K A?

Maja: Italien