Vi poliser som jobbar i uniform i yttre tjänst måste ha världens minsta arbetsplats. Bilen. fast å andra sidan har vi kanske världens största arbetsområde. Ja, om man räknar bort piloter, lokförare, lastbilschaufförer och bussförare då. Men ni fattar vad jag menar.

Tänk er nio timmar fyra-fem dagar i veckan i den här bilen. Och inte sällan med samma kollega. Det ni…

Och vilken tur killen på bilden måste ha. Med tanke på kvalitén på andrepiloten som han har bredvid sig.

Ni som liksom jag är födda på 60-talet minns de där stora, svarta, sakerna som man la under en nål, och så kom det musik ur ett par högtalare.

LP-skivor.

Ja, ni på 70-talet minns de nog också, men är man född på andra hälften av  80-talet och spelade LP-skivor, då skulle jag vilja kalla den personen speciell. Jag själv slutade köpa LP-skivor runt 90-91.

Tänk vad många som hade ”rack” hemma. Skivspelare, bandspelare, förstärkare och kanske en tuner också. Svarta eller i silver.

Som en stor möbel.

Men, det jag kom att tänka på i går var hur vi redan på den här tiden, på 70 och 80-talet, höll på med fildelning. Eller ”musikdelning” kanske snarare.

Om någon hade en LP-skiva som jag ville ha, så lånade jag den och spelade av den till ett kassetband. Och så kunde jag lyssna på den i min Sony Walkman.

Gratis musik.

Om en i klassen hade köpt en skiva kunde 19 klasskamrater spela av den.

Fildelning – old school.

Foto: Övre: jag i Magaluf 1985 med en blå Sony Walkman sport. Nedre: Kompisen Thomas med en gul Sony Walkman sport, Magaluf 1985

Ser ni den lilla svarta burken jag håller i handen på bilden här ovanför?

Det är en så kallad ”Apple tv”. Den gör att man kan se saker på teven som man har i datorn – i HD-kvalitet. Man kan hyra film och tv-program. Man kan också se svt och tv4-play på teven. och naturligtvis allt annat som finns på datorn, egna filmer och bilder.

En liten smart sak alltså.

Men.

Den skall installeras….

Och är det någonting jag avskyr så är det att installera elektriska saker. Jag vill bara stoppa kontakten i väggen och trycka på ON – sen skall det vara klart.

Jag håller också på med att sätta upp en projektor i taket. Saken är den att den går inte att justera i höjd. Bilden hamnar en decimeter ovanför duken. Sliter just nu mitt hår för att komma på hur jag skall göra. Och sedan vet jag inte hur man vänder bilden, för nu är den upp och ner. Lite jobbigt att behöva stå på händerna för att läsa menyerna.

På riktigt – jag får huvudvärk av sådana här saker.

Bara så där i all enkelhet vill jag lägga upp en bild på ur en familj kunde se ut på 70-talet. Nämligen min familj. Här är jag fem och ett halvt år gammal. Håller pappa i handen och har en tuff skjorta i tropic style. Mamma med bulligt hår och nån sorts landskapsdräkt. Även lillasyster Madeleine har fått dra på sig en landskapsdräkt.

Det är sensommar. Det lilla barnet är min andra lillasyster Emma, och hon är född i mars 1972, så jag skulle gissa att det här är i juli eller augusti.

Det fantastiska med bilden är att alla tre barnen tittar in i kameran. Och kom ihåg att på den här tiden tog man ETT, kanske på sin höjd TVÅ kort vid ett sånt här tillfälle. Inte som idag då man skulle ha skjutit av 25 stycken, för att sen kunna välja den bästa.

Och ni som har fotograferat barn vet att det är svårt nog att få ett att titta in i kameran.

Vid den här tidpunkten bodde jag på Rothuggsvägen 44 i Stureby, en förort till Stockholm. Men vi hade landställe i Mariefred. Bilden kan vara tagen i Mariefred, men också någon annanstans, typ Gnesta. Eller Taxinge, där vi då hade släkt som skulle uppskattat landskapsdräkter.

Pappa kör blå skjorta så det är inget bröllop.

Nåja, en familj på 70-talet bara sådär.

Jag vet inte om ni har alla de här kanalerna, Discovery channel, History channel, History Channel HD, Discovery science, TLC och så vidare.

Men det är makalöst vad det kan göra TV på nu för tiden. Jag har tidigare skrivit om det här Ice road tryckers, ni vet några lasbilschaffisar som kör gods uppe i Alaska. Det händer typ ingenting, men med hjälp av grafik visar man vad som kan hända. (Eller jo, i ett avsnitt slets en bogserlina sönder…Stor dramatik). Har man sett två avsnitt har man sett allt.

Men det  verkar som att man kan göra TV om allt nu för tiden, och jag vill poängtera att jag ser ingenting negativt med det, men jag är imponerad av hur inovativa tv-folket är.

Idag kan man se tv-program om folk som köper upp övergivna magasin. Ni vet såna där små utrymmen som folk hyr och ställer möbler och annat bråte i. Shurgard ni vet.

Programmet heter ”Storage wars”.

Av någon anledning så kan man tydligen bli av med magasinet och allt som finns där i om man inte sköter hyran, och då finns det de som köper upp magasinet – OSETT. Man får alltså bara veta att det är ett magasin si och så stort, en snabb titt in och så börjar man buda. Ett magasin kan kosta 3 000 kronor och allt som finns där inne är kartonger med gamla tidningar. Eller om man har tur lådor med samlarmynt.

Idén med programmet är alltså spänningen när de som köpt magasinet skall se vad som där finns. Och så får vi tittare se värdet på det som de köpt. Spänningen är olidlig – skall de gå plus?

Men av någon anledning så fastnade jag framför det här programmet så någonting är det ändå med ”verkligheten” som lockar.