Sex timmars tidsskillnad.

Tidsresor är inte så roliga som de verkar i filmen värld. Det räcker med sex timmar bakåt och hela sömncykeln får sig en törn.

När klockan var sju på kvällen här var den i kroppen 01.00 på natten. Med andra ord läggdags. Men jag höll ut till 21.00 lokal tid och hoppades på att få sova nio timmar och kliva upp 06.00 New york-tid.

Icke!

03.00 vaknade jag. Klarvaken. Och jag kan meddela att titta på teve med 100 % otextade program, med noll ljud, är ganska tråkigt. Gav det 40 minuter och zappade runt de 250 kanalerna. Fastnade vid ”world war II – in color” på Discovery.

Då vaknade Camilla också.

Sen satte jag mig och fixade lite med bloggen istället, (bild).

Och sen blev det läsning en timme.

Och sen somnade jag om.

Det här med att flyga. Speciellt att flyga långt – så trist, så obekvämt och ibland så läskigt.

Jag hatar att flyga, och detta just för de tre exempel jag nämner här ovan. Det finns absolut ingenting man kan göra annat än läsa, lyssna på musik/podcast eller se på film. Och det orkar man inte i nio timmar.

Om man sitter i ”boskapsvagnen” så är det inte heller särskilt bekvämt. Trångt åt sidorna och bakåt och framåt. Lyckas man somna till vaknar man efter nån timme med nackont.

Och det här de kallar ”turbulens”. Varför? Det är ett plan som väger flera hundra ton som susar fram i 800 kilometer i timmen. Det skall inte skaka – det skall inte kunnas påverkas på något vis, det skall bara surfa på luften – lugnt och fint.

Nåväl. Resan över Atlanten gick bra. Charlies mamma väljer ju vad hon spenderar pengarna på och att resa bekvämt är en sak hon inte drar sig för att lägga lite extra på.

Och business är business… Fullt liggläge, en snodd sömntablett av svärmor, och jag sov nästan fem timmar.

En sak som slog mig var att man inte får ha mobiltetefonerna påslagan under start och landning. Det räcker alltså inte med ”flight mode” utan de skall vara helt avslagna.

Vilket ingen gör såklart.

Och i min värld – om det vore en fara för säkerheten att ha mobilerna på slagna skulle man ju inte få ta dem ombord. Eller hur? Alltså kan det inte vara farligt.

I min värld.

I morgon tisdag skall vi till ett gigantiskt outlet som heter Woodbury Common . 10 timmar av shopping. Till och med jag brukar ha kul där. Och det finns ju en del små människor där hemma som också skall ha sitt – så det brukar bli några dussin påsar med när vi åker tillbaka.

Så tisdagen blir nog bloggsnålt, tyvärr, men sen är jag i fas igen.

Foto: N.Y och Woodbury common 2008!

När ni läser det här sitter jag på planet till New York. Vi flyger av någon anledning via Oslo men det skall nog gå bra.
Ni som har hängt med förut vet att det blir lite knas med uppdateringarna när jag är i New York – de kommer liksom i efterhand, ni får läsa allt en dag efter, så att säga. Men ni är ju tänkande människor så det där fixar ni nog.

Först väntar en vecka med lite sociala åtaganden och några dagar ”egen tid”, och sedan efter helgen är det fem dagar full schema med jobb för Camilla. Hon skall lansera tredje boken där (tror jag det är).

Och naturligtvis får ni alla följa resan här på bloggen. Varje dag!

Och ni behöver inte vara orolig för Charlie. Han går på förskolan som vanligt och sedan är svärmor här och tar hand om honom övrig tid. Så han mår bra. Värre kommer det bli för oss, för vi brukar sakna honom efter tre-fyra dagar och sedan övergår det till snyftlängtan och så när vi kommer hem brukar han titta upp, le lite och säga: ”hej pappa, hej mamma”, och sedan återgå till pusslet, bilen eller vad han nu lekte med.

Han är väldigt lätt på så sätt.

Foto: övre bilden, från februari 2009

En som är glad i alla fall över att svärmor är här – det är Charlie! När svärmor är i huset är det bara hon som gäller. ”Gå pappa”, säger han när jag försöker sätta mig ner och leka med honom. ”Momo, leker med mig…”

Och tror ni att jag får ge honom mat, byta på honom, lägga honom, byta kanal på teven?

Nix – det är bara ”mommo ska…”

Både jag och Charlies mamma brukar skratta åt det här. Och samtidigt känns det ganska skönt för att vi vet att vi kan åka bort utan att ha dåligt samvete. Charlie är verkligen trygg med sin mormor.

Jaha – så har då svärmor kommit upp hit till civilisationen igen. Lämnat den lilla fiskebyn på västkusten, blåsten, regnet och de konstiga dialekterna.

Nu är hon i huvudstaden och som hon säger själv: ”här uppe vet ni hur man tar hand om era gamla kärringar…”

…och så brukar hon stoppa in en prilla under överläppen.

Hemma i den lilla fiskebyn säljer de nämligen bara general i portionspåsar och svärmor tycker att snus i portionspåsar är för veklingar.

”Då kan man lika gärna kör upp en te-påse i gomen…” brukar hon raljera.

När hon kom i går och taxichauffören hade släpat in hennes tunga väskor i hallen sjönk hon ner i soffan. Hon la upp benen på soffbordet och tog ett djupt andetag.

”Ja, jäklar i gatan vad gött att vara här igen”, sa hon och andades ut. ”Martin, har du några kvar av de där cigarrerna som jag hittade in källaren förra gången…De där goa?

Det hade jag men jag hade också gömt dem för att kanske ha dem för något mer lustfyllt tillfälle än när svärmor kom på besök. Så jag ljög henne rakt upp i ansiktet.

”Nä, de är slut.”

Svärmor kisade mot mig, la huvudet på sned och så väste hon:

”Ljug inte för mig, svärson, ljug inte för mig…”. Hon pekade på mig med ett krokigt finger och skakade långsamt på huvudet. Sen såg hon sig omkring. Hon fick syn på en tidning som låg på soffbordet. Hon började bläddra i den.

Och där dök Camilla upp, hållandes en stor champagneflaska. Svärmor stelnade till för en sekund. Hon såg upp på mig. Hennes ögon hade fått något piggt i sig.

”Var… var finns den där flaskan? Är det en riktig? Inte har ni väl häll i er den där?

Svärmors ögon glittrade. Hon såg ut som en liten flicka på julafton.

”Var har ni den?

Jag tvekade. Flaskan stod nere i källaren, men jag ville inte att svärmor skulle dricka upp den medan vi är i USA så jag drog en nödlögn igen.

”Haha, nä det där var bara en fejkflaska. Det är vatten i den. Vi sparade den för att det är en kul grej.”

Svärmor såg på mig med lurig blick. Ögonen kisades igen.

”Ljug inte för mig, sa jag… ljug inte för mig…kommer jag på dig med en lögn… då du…”

Då ringde telefonen och jag kunde lämna rummet. Inifrån vardagsrummet hörde jag hur svärmor muttrade något om dålig service.