Jag följer upp det förra inlägget lite.
När man skall adoptera ett barn från ett annat land så är det en process som kan ta flera år. Och de blivande föräldrarna som skall adoptera får genomgå flera intervjuer och utredningar, och det görs hembesök och de får utbildning i föräldraskap – obligatorisk sådan.
Vi andra – vi kan skaffa barn hur som helst. Med vem som helst.
Är en man och en kvinna som får barn inte gifta måste man gå till skattemyndigheterna och intyga att den som utger sig för att vara pappa också är pappan. Detta gör man genom att skriva på ett papper.
Är mannen och kvinnan gifta behövs inte detta utan pappan skrivs in som pappa direkt.
Så har det fungerat i många, många år.
Det finns en myt, för mig helt obekräftad, att 10 procent av alla barn har en pappa som inte är deras biologiska pappa. Att deras mamma alltså fått barn med någon annan än den som hon lever ihop med och som är på pappret pappan.
Det där problemet skulle man ju ganska lätt kunna lösa idag. Och det behövs bara tre bokstäver för det.
D.N.A
Blodprov på barnet – blodprov på pappan, och vips så vet vi om det är rätt pappa till barnet.
Skulle det inte vara så och att pappan är okänd – tja, då får man väl skriva så i papperna; ”fader okänd”. Och om den mamman lever med en man (som inte är pappan), då kan han erbjudas att adoptera. Om han vill.
Vad säger ni?
Skall vi införa obligatorisk DNA-trest på barn och pappa för att säkerställa att barnet växer upp med sin biologiska pappa, eller i alla fall får veta att så inte är fallet. Eller skall vi ha det som idag – att vem som helst kan skriva på ett papper och bli pappa?
Foto: Jag och min pappa sommaren 1974. Jag är sju år.
