I går hade jag lite teologiska och filosofiska funderingar. Jag har det ibland…

Det hela började med att jag fick frågan – var kommer kossorna ifrån?

Ja, vad svarar man på det? Från Ko-mamman? Från Bondgården? Från Karlstad? De växer på Ko-busken?

Det ena ledde till det andra och vi var ganska snart inne på hur vår planet kom till.

Jag är ju inte troende, snarare tror jag på evolutionsteorin, att vi människor och djur kommit till genom att först ha varit ett litet, litet embryo. Och då snackar vi 100 miljoner år sedan.

Fast då återstår frågan – vart kom det där embryot ifrån? Och frågan om hur planeten kom till är ockå fortfarande obesvarad.

Okej, jorden kom till genom någon big bang eller så. Fast hur skapades den big bangen? Och ur vad då?
Någonstans måste ju det hela ha börjat? Fast hur då? Och vad fanns det innan dess?

Jag tror att någonstans måste vi inse att det inte finns någon början – vilket också innebär att det inte finns något slut. Jorden kommer gå under, om det sedan är nästa höst eller om 10 miljoner år kan vi bara spekulera i. och sedan kanske det dröjer 300 miljoner år innan en ny planet skapas och ytterligare 100 miljoner år innan en första livsform har utvecklats till vad vi skulle kaka människoliknande skapelse.

Det där kan vi nog köpa, men att det inte finns någon start – någon början, det har vi svårt att ta in. I alla fall jag. Tänk själva – det har alltid… ALLTID funnits planeter.

Tänker man på det känns religoner rätt fåniga. Som snackar om livet som om det bara funnits i några tusentalet år. Jag menar – vad fanns innan? Om det finns en Gud – var kom han ifrån? Sa det bara ”Poff!” en dag och så satt han där i himmlen?

Nä – det har aldrig funnits en tyart och det finns inget slut – allt går bara runt, runt, runt.

Titta upp i rymden. Inse att det finns inget slut _ det bara fortsätter och fortsätter i alla oändlighet.

Det var lite av vad jag funderade på i går. Och så snackade vi om att glassen Nogger Black togs bort medan Magnum White finns kvar. Varför är det alltid det svarta som skall tas bort? Vi lever väl inte i Mississippi 1962 direkt. Fast vi kanske inte har kommit längre?

Igår var det också en strålande dag, faktiskt en sådan dag som man brukar fantisera om i februari, när den råkalla vintern är som värst och längtan efter sommaren som störst.

Det var 26 grader, knallblå himmel och vindstilla.

Vi hade på förhand bestämt att vi skulle köra Kneippbyn den här dagen. Och vi kunde inte ha valt en bättre dag.

Kneippbyn har två olika attraktionsdelar. En hopp och lek, och ett vattenland. Vi blev fast i hopp och lekavdelningen en bra stund, och roligast var båtarna som fanns vid en av restaurangerna UTANFÖR området. Gratis alltså. Men, men…

Sedan blev det vattenlandet som helt klart håller Skara sommarland-klass, om man nu vill använda det som en måttstock. Bra med vattenkanor och inga jätteköer.
Fast det var kallt i vattnet. Och det var inte bra. Hur kan man ha 17 grader i vattnet när man hoppar ut och i bassängerna. Man hinner ju frysa arslet av sig. Barnen stod med blåa läppar och huttrade. Några vill till och med inte åka för att det var så kallt. (kanske därför köerna inte var så långa)

Nä – höj vattentemperaturen, Kneippbyn!

Sist men inte minst så vill jag bara höra era synpunkter om mina reserv, reserv-glasögon. Charlies mamma totalsågar dem. men ar på att de är de fulaste glasögonen hon någonsin sett. och visst, jag menar, de är väl inte direkt sådär jättesnygga. Men inget man behöver gå i taket över.

Vår privata kock här – Threst, fortsätter att leverera. I går beststod menyn av Löjromstoast till förrätt, grillad Oxfile med rödvinsås och helstekt potatis till huvudrätt och så citronfromage med hallon till efterrätt.
Och inga halvfabrikat utan allt gjort från grunden.
Som det skall vara, enligt kocken…

Sista passet innan åtta veckor ledigt från poliseriet skadade jag mig. Så typiskt och så klantigt och så jäkla onödigt.
Väsktjyv som sprang från en stackars turist med dennes väska i handen. Poliskollega och jag tar upp jakten, och jag springer upp på Gamla Stans tunnelbanestation ditt tjuven troligen tagit sin flykt. Där – i trappans sista steg tappar jag balansen och faller framåt. tar emot med högra knäet och vänster hand. Smärtan i knäet gick över på tre dagar men vänster hand, vid tummen, är  det fortfarande en smärtkälla av Guds nåde. Kan inte göra någonting med vänster hand.

Framförallt inte spela golf.

Och jag har släpat med mig bagen ända från huvudstaden, på färjan och nu står de inlåsta i ett förråd här i ett hus på Gotland.

Threst, mannen i den andra familjen som är med oss här, skall spela en golftävling på torsdag. På Visby Gk. Det hade jag också gärna gjort…

Jag fick nöja mig med att slå lite med höger hand och med en barnklubba i går. Threst passade på att öva chippar. Vilket han höll på med tills solen gick ned.

I går blev det lite tid över för mig och Charlie att sitta ner och ha ett far till son-snack. Det var ett bra samtal. Vi tog upp många viktiga ämnen och var överens i de flesta.

Jag fick till och med smaka av hans flingor.