Jag vet att det är nyår och att det är nu som många ensamma och kanske lite bittra människor ger sig ut på internet för att leta efter någonstans där de kan få utlopp för sin frustration.
   Jag har, peppar, peppar, varit rätt förskonad från ”troll” och andra puckon på den här bloggen. Ni somm läser och framför allt ni som kommenterar är väldigt snälla och då ni inte tycker som jag är ni sakliga och ärliga.
   Idag kom den här kommentaren, och jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa den som skrev den till ett bättre och mer meningsfullt liv.
   Jag skulle verkligen vilja det.

”Nej men vad är nu detta. Ni är väl tillräckligt kända än att sitta och vika ut er i TV soffan. Har ni inga viktigare uppdrag. Umgås med barnen t.ex.
Ursäkta vem bryr sig… det finns många som har det mycket värre med jobb och hämta och lämna.
Narcissism vet du vad det betyder. Att bli kändis och offra allt…”

Som sagt… men Gott nytt år på er alla i alla fall!

Till mitt förra inlägg fick jag en bra och tänkvärd kommentar. Den lyder:

Men varför är charlie på dagis hela dagen om du börjar kl 15???? Då hinner väl du umgås med honom nästan hela dagen,och sov middag när han ska sova middag.. fine att du måste upp med barnen och skicka till skola och så, men sedan är det väl bara att ta det lilla lugna med din 1åring- han kan ju oxå behöva vara hemma och slappa med sin pappa! och sova en massa timmar i sträck- vilken småbarnsförälder gör det?? Jag hänger inte med om varför alla ska lämnas när du är hemma helt enkelt!

Det är en jättebra fråga och också en frågeställning som delar föräldrarna här i Sverige. Skall barnen vara i förskolan trots att föräldrarna inte jobbar?
   Frågar du förskolan så är svaret NEJ, men frågar du föräldrarna så blir det ett litet övertag för JA.
   Jag är själv inne på JA-sidan och låt mig förklara varför.
   För det första så är Charlie bara på förskolan då jag är ledig efter att ha jobbat 15-24-passet, det pass jag skrev om i inlägget innan det här. Inte annars. Och det är han för att jag behöver sova ut för att kunna vara pigg och alert hela mitt pass fram till midnatt. Detta för att jag har ett jobb där jag kan tvingas köra bil i 200 kilometer i timmen eller ställas mot ett beväpnat psykfall. Situationer som kräver snabba beslut och då måste man vara pigg i huvudet. Jag hoppas att även piloter, taxichufförer och kirurger, för att ta några exempel på andra yrken, tänker likadant. Skulle du somna på jobbet på H&M, på bilverkstan eller som bibliotekarie är det väl ingen större fara för att ta andra yrken som jämförelse.
   Alltså behöver jag sova ut natten innan ett 15-24-pass. Då är frågan, vem som skall ta hand om Charlie när han vaknar klockan sju? Det blir Charlies mamma. Hon börjar sedan ofta jobba runt halv nio och lämnar då Charlie på förskolan. Jag går upp vid tio och skulle i praktiken kunna hämta Charlie då. Nu sover han mellan 11.30 till 13, så det skulle kanske i bästa fall bli en timme där som vi skulle hänga. Sedan åker jag till jobbet vid 14, så det skulle kunna bli en timme till där med honom när han vaknat. Men sedan skulle jag få lämna honom på förskolan så att han kan hämtas runt halv tre – tre sedan igen.
   Känns som att det skulle bli rätt roddigt och inte minst hattigt för Charlie.
   En annnan orsak till att jag hellre ser att Charlie går på förskolan är att det är inte längre ett dagis, en förvaring. Det är numera en förskola med pedagogisk läroplan och utbildade pedagoger. Alltså lär sig barnen något på förskolan, och detta av personer som är utbildade för det. Att inte låta Charlie gå på förskloan skulle ju vara som att spotta på den utbildningsplan som finns för de små liven. Och det vill jag inte göra.
   Dessutom tror jag att barn som går på förskolor tränar sin sociala kompetens mycket bättre än barn som tillbringar den mesta tiden med bara sina föräldrar.
   Men det här är alltså vad jag tycker, och jag tycker att frågan jag fick i kommentaren är vettig och intressant. Och jag vill inte heller helt säga att den är helt lätt att svara på.
   Jag fick mig en liten tankeställare och det jag kom fram till är det jag just har skrivit.
   Sedan är det ju bara cirka 10 pass per sex veckor som jag jobbar 15-24. De andra passen är de mer naturliga 7-16, och då har jag mycket tid att spendera med Charlie mellan 16 och då han lägger sig runt halv åtta.
   Nu, med handen på hjärtat, så har jag försakat det också den här hösten, eftersom jag har dubbeljobbat. Men det är det slut med nu. Jag kommer lägga om min arbtsutiner så att mitt andra jobb sköts efter att Charlie gått och lagt sig.
   För det ligger mycket i att småbarnstiden kommer aldrig tillbaka och det är viktigt att man tar vara på den.
   Jag är förste man att skriva under på det.

Idag gör jag det som vi kallar 15-24-passet. Det innebär att jag börjar jobba klockan tre och slutar klockan tolv i natt.
   Som småbarnsförälder är det ett helt värdelöst pass.
   Till att börja med så är det tufft att kliva upp vid sju och få iväg barn till skola och förskola. Att sedan vara vaken hela dagen och jobba till midnatt, det vill säga 17 timmar, är faktiskt direkt olämpligt. Speciellt om man har den sortens jobb som jag har, där det kan krävas snabba beslut.
   Alltså är det bättre att sova lite längre, kanske till nio halv tio och sedan vara utvilad och fräsch ända till tolv.
   Men detta gör att jag missar att träffa Charlie på morgonen och även på eftermiddagen, eftersom han hämtas från förskolan i samband med att jag börjar att jobba.
   Dagen efter ett 15-24-pass, där jag alltså är i säng i bästa fall runt 01.00, är det en mardröm att kliva upp klockan sju. Speciellt som 15-24-passen ofta kommer i block om tre och tre. Alltså skall jag börja jobba 15.00 även dagen efter. Att då kliva upp klockan sju, med kanske sex timmar sömn, och så hålla igång till midnatt – det är ingen hit.
   Alltså ingen barntid den dagen heller…
   Okej, så vad vill jag säga med det här då?
   Jo, att i mitt fall går det. Jag har en fru som tar de mornar jag inte kan på grund av jobbet. Jag får avlastning.
   Men jag har kollegor som har fruar och sambos som börjar jobba klockan åtta. Alltså åker fruarna och sambosarna  till jobbet innan lämning. Där finns det inget annat att göra än att kliva upp, oavsett när det var sänggång kvällen innan. Sedan får det bli ett par timmar sömn mitt på dagen, innan passet.
   Det där fungerar ett tag, men inte i längden. Kroppen säger ifrån i form av infektioner och utmattning. Sömnen är viktig, och det är av vikt att få den sammanhängande.
   Jag känner verkligen medlidande med de kollegor jag har som kommer till jobbet med stora påsar under ögonen och som med trött röst säger:
   ”Du kör idag…”
   Sedan har vi alla ensamstående mammor och pappor, som måste upp varje morgon, oavsett väder och eventuell förkylningskänsla i kroppen. Barnen måste levereras till sina respektive institutioner. Man kan förvisso gå och lägga sig tidigare för att få ihop rätt mångd timmar, men ändå.
   Inga sovmornar där inte.
   Och så här är det att ha barn – de första 13-14 åren.
   Lycka till.

  Foto: Stefan Söderström

Charlies mamma är en skolad violinist och pianospelare. (Säger man så, Pianospelare? Säger man inte pianist?)
   Nåväl. Redan som ung gick Charlies mamma alltså och tog lektoner och framförde sedan sina kunskaper i bland annat kyrkan.
  Nu är det dags för nästa generation att ta över. Och den häör gången verkar det gå på frivillig väg.
   När Charlies mamma skulle visa sina kunskaper i att läsa noter var Charlie inte sen att vilja hjälpa till.
   Nu återstår bara om intresset kommer att bestå, eller om all golfträning framöver får honom på andra tankar…