Brrrr…
Snart är det ännu kallare ute. Jag har svårt för kyla. Jag tror jag alltid har haft svårt för kyla. Den som myntade uttrycket – det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder kan ta sig i brasan.
Hellre 31 grader och sol, än 9 grader och sol. Big time!
Så varför bor jag då i Sverige?
Exakt! Det var dagens ämne i går. Och vi kom fram till att den här längtan efter sommaren gör att vi uppskattar den mer. Och vi tar vara på den på ett helt annat sätt än ifall det skulle vara sommar året runt.
Och visst är det skönt att ha något kul att se fram emot.
Tänk när det blir maj nästa år, snön har smält bort, Gatukontoret har sopat bort gruset från gatorna, solen värmer. Du går ut utan jacka för första gången. Kanske sätter dig på en uteservering och tar en kaffe. Känner solen. Jag menar, riktigt känner solen.
Visst längtar du?
I går körde vi höstfärger på Charlie i klädväg. Han är sån, min son. Han gillar höstfärger. Sedan satte han sig på traktorn och lät som bandschaktare.
Och jag frös.

Hörröni! Har ni glömt bort att tipsa era singelkompisar om Matilda?
Se till att de går in på hennes blogg nu så att det blir lite fart på dejtandet. Två dejter på två veckor ger inget mys och bus.
Skärpning!
Ni hittar Matildas blogg HÄR.

Kukeliku!
   Tio i fem ringde klockan i morse.
   Varför??? Varför, varför, varför?
   Just det var det enda som for igenom mitt huvud när klockan gav ifrån sig sin morgonton.
   Varför?
   Numera är det kolsvart ute klockan tio i fem på morgonen. Absolut kolsvart!
   Det känns noll kul att kliva upp. Noll. Speciellt när sängen är sådär skönt varm och Charlies mamma ligger bredvid, utsträckt som en sommarkatt.
   Men, men – som den plikttrogne, lojale, statsanställde jag är var det bara att pallra sig upp. Tjänsten kallar.
   Tyst som en liten mus trippade jag ut ur sovrummet och hoppade in i duschen.
   Nu är klockan tjugo över sex och jag har precis druckit upp min näringsdricka, fått i mig två hårda mackor med smör på och skall om två minuter ge mig ut och tampas med morgontrafiken.
  Tro mig – det är många, många som kliver upp så här tidigt. Trafiken är tät.
   Varför???

Jag tillhör ju som bekant den generation som fick lära sig barnkunskap i skolan. Och fick betyg i det. Helgalet om man tänker efter. Varför skulle vi 14-åringar sitta och lära oss om ammning och hur man byter blöjor?
   Nåväl, jag vill minnas att jag fick en godkänt trea – gjorde vad jag skulle men inte mer.
   Förra året var det dags igen för lite barnkunskap, men den här gången var det oraklet Anna Wahlgren som var magister.
   Jag, Charlie och Charlies mamma åkte hem till henne och tillbringade en solig junidag i hennes lägenhet. Och där fick jag lära mig allt om barn.
   Det var mycket, mycket lärorikt.
  Jag skulle vilja påstå att jag knappast hade blivit den pappa som jag är idag om jag inte hade haft den där dagen med Anna.
   I söndags var ju Anna en av deltagarna i Realtionspanelen på Tv4 och åter igen – skarpare kvinna finns inte. Och sedan behöver vi inte gå in på debatten om vem som har rätt i frågan om hur barn skall skötas och sova. Där tycker många olika, Anna har sin teori och en del andra har sina teorier.
  Hur långt är ett snöre, liksom.
   

När jag stod inne hos optikern härom dagen kom jag på mig själv med att undra över hur man vet att ens barn ser dåligt?
Det säljs ju barnglasögon, till och med till riktigt små barn, men hur märker man att sonen har fel på synen? Det lär ju knappast vara att han springer in i dörrposten hela tiden eller tittar in i väggen när han skall se på tv.
Ni som har barn med glasögon – berätta! Hur kom ni på det?
Och hur tog barnet det när det skulle sättas på ett par glasögon första gången? Jag har svårt att tänka mig att en treåring gör det utan protester. Hur lyckades ni?
Lite nyfiken, helt enkelt… Och saker jag funderar på när det är tre nummer kvar till min tur.