Jag har en sjukt stark tandläkarskräck.
   Eller jag hade, kanske jag skall skriva. Förr i tiden.
   Någon gång i mitten av 90-talet bestämde jag mig för att gå till tandläkaren. Jag hade då inte gjort ett besök sedan 1987 när jag gjorde min militärtjänst. Så det var milt uttryckt på tiden.
   Jag ringde upp Roslagstulls tandläkarmottagning och bad att få prata med den tandläkare som hade hand om rädda barn.
   !
  Jag blev kopplad till en tandläkare och förklarade att jag var det rädda barnet och att jag ville boka ett besök. Efter några sekunders tystnad och lite frågor och förtydliganden fick jag en tid bokad några veckor senare. 
   När jag klev in hos tandläkaren tog hon snällt i hand och såg mig länge i ögonen. Hon bad mig slå mig ner i behandlingsstolen samtidigt som hon talade extra långsamt och tydligt.
  Hon tog fram en journal där det stod RÄDD med stora röda bokstäver högst upp. Sedan höll hon upp en modell av en käke och började visa med de olka borrarna och verktygen vad en tandläkare gör vid ett ingrepp.
   Allt detta samtidigt som hon med den extra långsamma och övertydliga tonläget förklarade pedagogiskt när och varför smärta kan upplevas.
   Där någonstans började jag känna mig lite dum och någonting i mitt huvud sa till mig att sluta sjåpa mig. Jag var ju för sjutton nästan 30 år, polis och karl nog för att våga låta tandläkaren titta i min mun. Til och med låta henne få borra lite.
   Efter genomgången bad den snälla tandläkaren mig att luta mig tillbaka och så fick jag en slang inkörd i munnen. Sedan, med sin övertydlighet,  förklarade hon vad hon gjorde när hon gick hon igenom mina tänder. En efter en.
   Jag vill minnas att jag hade ett hål och en jäkla massa tandsten.
   Hålet tog 15 minuter att laga och jag kände ingenting. Okej, jag hade fått bedövning i form av en spruta plus extra bedövning genom något som duttats på mitt tandkött  med bomull och jag hade stått  i valet och kvalet att låta dom sätta in lustgas. Men bortsett från det så var det smärtfritt.
   Men hålet lagades på ett sätt jag aldrig hade varit med om. Vart hade vattenborren tagit vägen!? Den där långsamma, elaka borren som gjorde så ont. Och varför var det ingen kletig röra som åkte ner i det uppborrade hålet?
   Det hade uppenbart hänt en hel del på de tio år som gått sedan jag senast var hos tandläkaren.
   När hålet var lagat och tandläkaren hade tagit bort munskyddet tittade hon mig djupt in i ögonen och sa med sin sammetslena och övertydliga röst:
   ”Det där tyckte jag gick jättebra, Martin.”
   Efter det där besöket gick jag varje år på kontroll och jag tror jag har haft ett eller två hål de senaste 15 åren.
   Men!
   Förra hösten upptäckte min tandläkare, (inte samma, jag har en ny), att jag har fått major problems med en av mina tänder. Det är en gammal rotfyllning som jag gjorde när jag var elva år som börjat spöka.
   Vi gjorde om rotfyllningen i oktober men det misslyckades. Vi gjorde något provisoriskt ett par veckor senare, men det fungerade inte heller.
   10 000 kronor fattigare kunde min tandläkare bara konstatera att vi måste dra ut tanden och sätta in en ny. Eller vad dom gör.
   Eh!?
   Helt plötsligt fick stora, starka Martin tillbaka känslan han hade på nittiotalet – Tandläkarskräcken.
   Min tandläkare ville att jag skulle göra det där ingreppet redan veckan därpå, men jag vägrade. Jag sa att jag kunde göra det när jag kom hem från Thailand i april, året efter.
   Okej, sa hon.
   Bra, sa jag, något lättad av att ha lyckat skjuta upp det.
   Nu är det oktober och jag har skjutit upp det två gånger till. I våras och i augusti. Men nu måste jag snart göra det. Det går inte att bara tugga på en sida. Dessutom har jag ju faktiskt en infektion i tanden.
   Det är bara att konstatera - det bor ett mycket litet skrämt barn i mig.

Vad gjorde man egentligen med all fritid innan man skaffade barn?
   Har ni funderat på det, ni som är föräldrar?
   Vad fanken gjorde man?
   Jag har ingen aning.
   Tränade jag mer?
   Knappast.
   Umgicks jag mer med mina vänner?
   Förmodligen, men märkligt i så fall att det inte är något jag saknar. Så kanske inte så stor skillnad ändå.
   Jobbade jag mer?
   Näe… övertid är övertid och sådan kommer och går.
   Men vad gjorde man?
   Jag tänker och tänker, men kan inte komma på något.
   En sak jag vet att jag inte gjorde var att få en sådan här liten krabat som kom och sprang mig till mötes när jag kom hem trött och eländig från jobet.
   Det är en sak som är säker.

Det kan inte vara lätt att vara liten. Att inte veta vad som är rätt eller fel.
   Tänk att hela tiden få höra antingen:
   ”Åååå, vad duktig du är, Charlie”.
   Eller:
   ”Neeeejjj… aj, aj, aj, Charlie. Inte göra så”.
   Vad det måste snurra mycket i deras små huvuden. Och vad dom, förmodligen omedvetet, hela tiden måste testa för att få veta var gränserna går.
  Bus, kallar vi det för här hemma. Man undrar vad det är i deras lilla värld.
  Charlie vet att han inte får öppna lådorna och slänga ut allt som finns i dem, såsom till exempel pastaskruvar, Kakaopulver eller tomatsåsburkar. Han vet det.
  Ändå gör han det minst tre gånger om dagen.
  Ska det vara så? Som Sverker hade sagt.
  Men intressantast av allt är väl ändå att vissa barn slutar med det här betendet när de fyller 17-18. Då vet de vad som är rätt eller fel och behöver inte testa gränser längre.
   Fast så finns det de som aldrig slutar att göra det.
  Och många av de personerna träffar jag på i mitt jobb.
  God morgon!

Det här kortet är taget i februari 1972. Det är en strålande vinterdag med blå himmel och tjock is. Lagom mycket snö och behagliga minusgrader.
   Precis som vintrarna var när jag var liten.
   På bilden är det min mamma och pappa, jag på sparken och min lillasyster Madeleine som puttar på. I min mammas mage ligger min andra lillasyster, Emma, som skall födas en månad senare.
  The family, helt enkelt.
  Det gula huset i bakgrunden var vårt sommarställe i Mariefred, en liten sommarstad som ligger vid Mälaren cirka sex mil västerut från Stockholm. Vi bodde vid den här tiden i ett radhus i Stureby, en förort söder om Stockholm.
   Varför vi är vid vårt sommarhus i januari vet jag inte. Kanske är det vinterlov. Kanske ville mamma och pappa åka ner och titta till huset och åka lite skridskor med sina barn. Kanske var det bara en utflykt för att vädret var så fint. Vem vet?
  Det man inte visste om när bilden togs var att min syster Madeleine skulle dö tre år senare.
  Jag har skrivit om min syster förut på den här bloggen. Och det kanske inte är så konstigt eftersom att jag tänker på henne titt som tätt.
  Det här att förlora ett barn måste vara det värsta man kan råka ut för som förälder. Absolut disaster.
   Och hur hanterar man det? Hur kan man gå vidare?
   Finns det någon här på bloggen som har råkat ut för detta?
   Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med er. Kan ni inte maila mig på martin@coolapappor.se så kan vi ta det där.
   Och nu ska ni inte tro att det finns några sjuka barn i min närhet – tvärtom. Men jag skulle gärna vilja komma i kontakt med föräldrar som har förlorat ett barn, (Och som orkar prata med mig). Gärna en pappa.
   Och ni mammor och pappor. Krama era barn – de är värdefulla små liv.