Jag har jobbat som tennistränare och bland annat tränat juniorer. Jag har sett de olika föräldratyperna som brukar vara med barnen på träningarna.
  De som sitter med ryggen mot banan och snackar skit med de andra föräldrarna. Inte ett dugg intresserade av sitt barns prestationer utan är mer där för att det skall vara så.
   Och så har vi den andra typen som står och skriker, ger kommandon och fäktar med armarna. En pappa som med gester och grimaser visar vad han tycker. Skakar på huvudet när servarna går i nät och knyter näven när volleyn sitter på linjen.
  Ingen av de där två typerna är speciellt trevliga.
  Och det är svårt det där med sport och idrott med barn. Var skall man lägga ribban? Skall man tvinga en åttaåring att stå på golfrangen och slå när det regnar. Håret blir blött och det rinner ner i ögonen. Själv står du som pappa under tak och manar på.
  ”Kom igen, Johan! Tio bollar till. Sikta på flaggstången! Det kommer regna sen på banan också. Bara komma igen! Fokusera, Johan. Fokusera!”
  Är det bra?
  Knappast, om du frågar mig. Men jag vet att det finns föräldrar som tycker det. Som ger 100% för att deras barn skall bli bäst i världen i vilken sport det nu må handla om.
  Tragiskt.
   Själv är jag, handen på hjärtat, en rätt engagerad förälder när det gäller barn och sport. Jag vill gärna att de blir bra på det de gör, att de tränar. När det blir för mycket lek och larv kan jag med allvarlig ton säga till. Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att det får vara en lek och att det är kul. Tycker barnet det inte är kul kommer det definitivt att lägga av. Och vem vill släpa sitt barn till fotbollsträningen.
  Och viktigast av allt. Alla barn tycker automatiskt inte att det är kul med sport och idrott.
  Kom ihåg det. Och man kan bli rik och berömd på att sätta ihop dataprogram också. Eller på att skriva poplåtar.
  Fråga Bill Gates och Max Martin…

Jag blev just upplyst om att som sambo har man inte automatiskt delad vårdnad. Det är mamman som har ensam vårdnad fram till dess att detta anmäls till socialnämnden där det bestäms om föräldrarna skall få gemensam vårdnad, (vilket det blir i 99% av fallen).
   Är inte det lite märkligt? Detta borde ju ske automatiskt när man erkänner faderskapet.
   Jag läste om ett fall där mamman vägrade erkänna pappan som pappa vilket ledde till att han inte fick träffa sin dotter på två år – den tid det tog för honom att få igenom alla tester och pappersexercis.
  Två år.
  Tänk att varje dag gå förbi förskolan och se sin dotter leka på gården, men att inte få gå nära och ta kontakt.
  Försök sätta er in i känslan.
  Jag har sökt på internet men inte hittat ifall detta skall få fortsätta eller om det är någon lagändring på gång? Det borde ju vara så att både mamman och pappan skall kunna kräva DNA-test och på så sätt fastställa vem som är pappan. Sedan blir det automatiskt delad vårdnad och skulel det föreligga särskilda skäl (pappan dragit, missbruk eller annan liknande anledning) så kan kan mamman eller pappan ansöka om enskild vårdnad.
   Att ha enskild vårdnad är en rätt stor maktfaktor när det gäller barn. Som enskild vårdnadshavare bestämmer du allt gällande barnet. Allt!
  Bara lite tankar så här med te i koppen och en macka i handen, 14 grader på termometern men uppehåll.
   God morgon, readers.

Oj, vad det händer mycket i den lilla krabatens liv nu.
   Förskolan.
   Vilken omställning det måste vara. Vad det måste hända mycket i hans huvud. Massor av nya små människor som tar hans spade, rycker åt sig bilen han leker med, petar honom i ansiktet, springer in i honom och allt annat som händer barn på en förskola.
  Men jag tror Charlie tar det bra. Han är sådan som person. Han är tålig. Förskolans tuffa och ärliga värld passar honom. Han kan anpassa sig.
   Och andra vuxna än hans mamma och pappa som lägger honom, ger honom mat, och byter blöjor på honom. Vilken lyx, men ändå så konstigt.
   Men efter första veckan kan jag bara konstatera – Charlie trivs på dagis. Inga problem vid lämning och inga problem vid hämtning. Och rapporterna säger att tiden där emellan går hur bra som helst.
   Som pappa faller några kilon ifrån axlarna.
   Igår var det hopp och lek i solen i trädgården som gällde.
   Charlie och hans pappa.

Nu är det inte långt bort – kaoset.
   Minns ni förrra året? Hur det runt Lucia snöade oavbrutet i flera dagar. Det tog liksom aldrig slut. Och det var inga små flingor som avdunstade efter några sekunder på marken. Nej, det var snöflingor stora som A4-ark som bildade ett tjockt lager av snö. Täckte allt!
   Och jag låg sjuk i en riktigt illa influensa. Jag var febersjuk i tio dagar och under tiden vräkte alltså snön ner utanför huset.
  När jag äntligen kunde ta mig upp ur sängen och titta ut såg jag hur plogbilen hade byggt upp en fin snövall runt vår bil. Dessutom hade det frusit på så den vallen blev jag aldrig av med under hela vintern.
  Man kan säga att sedan kom jag aldrig ikapp med snöskottningen utan det blev som det blev.
  Men i år skall jag stå där beredd! Ska ni?

Jaha, så var det lördagskväll igen. Och Charlies mamma och jag har ju varit gifta i tre veckor nu och för att hotta upp kärlekslivet så har vi börjat med rollspel.
   Den här veckan fick Charlies mamma välja, och det blev cowboy och indianer…
  Jag vet… det tog mig en stund att smälta det för mig också.
  Men, men… så går det till i förorten.