Den 23:e augusti är det dags att börja skola in Charlie på dagis förskolan. Vi har fått hem papper på hur det går till och nu sitter jag här och läser.
  För mig, som det är första gången som jag är fysiskt inblandad i en inskolning, är det en gåta hur någon skall klara av att ta hand om Charlie OCH femton andra barn.
  Det måste ju vara hell on earth. Jag skulle inte klara tre timmar.
  Än en gång, hatten av för förskolefröknarna!
  Jag läser schemat för hur en dag ser ut:

09.00 – 10.45  Uterummet/innelek, fruktstund
10.45 - 11.00   ”Toalettbesök”, tvättning.
11.00 Samling, sagoberättande, sånger och trollar fram överraskningar ur påsar och väskor.
11.15 Lunch
12.00 Vila, avslappningsmusik
14.00 Uppvaknande, påklädning, blöjbyte
14.30 Mellanmål, hemgång.

Detta är alltså när inskolningen är klar.
   Jag säger bara en sak – lycka till!
  Hur sjutton skall dom få Charlie att sitta still och sjunga? Eller ligga och lyssna på musik.
  Charlie, the runner, the explorer and the man that never rests.
  Men jag har hört mycket gott om personalen på förskolan så det skall nog gå bra.
  Men ändå… hur gör dom?

 

Även fast man är på landet vill man ju ha teve. Om inte så för nyheterna och en och annan sportsändning. Och ibland regnar det ju så då kan det vara kul att se på någon film.
  Likaså behöver vi en fast telefon. För larmets skull.
  Okej. Så i början av juni ringde jag Telia och förklarade ärendet.
  ”Vi läger upp det som ett uppdrag och återkommer”, blev svaret.
  Två veckor senare fick vi ett brev från ett företag i Göteborg som sa att de fått uppdrag av Telia att utreda om vi kan få fast telefoni på landet.
  Perfekt. Det rör på sig, alltså.
  Efter ytterligare två veckor ringde jag och frågade hur det gick.
  ”Vi håller på att utreda…”, blev svaret.
   Okej, tänkte jag och trodde att allt sådant här låg på datorer och att man bara kunde kolla på en karta och se vilken AT-station som låg närmast, dra lite ledningar och slå på ON-knappen.
  Men tydligen inte.
  När jag började kolla runt lite i huset upptäcker jag en fasligt massa telefonjack.
  Hmmm…
  Kollar på baksidan av huset och upptäcker en… telefonstolpe!
   Hoppsan!
  Och ut från huset kommer i ett gult plaströr – telefonkablar.
  Se där!
  Nu tänkte jag, i min enfald, att det här skulle bli enkelt. En tekniker som kommer ut och kopplar in kablarna, och vips kan vi få både telefon och teve.
  Jag ringer således till företaget i Göteborg och berättar vad jag ”hittat” på tomten.
  ”Okej, jag noterar detta”, svarade tjejen i andra ändan av luren.
  Detta var tre veckor sedan… och ännu har ingen hört av sig.
  Jag menar inte på att Sveriges enda telefontekniker skall släppa allt han har för händerna och åka ut till vårt land, absolut inte, men varför kan man inte boka in en tid, och sedan må det vara hösten 2012.
  Så att man vet.
  Jag skall hålla er uppdaterade.

Jag skrev ett inlägg för några dagar sedan där jag tyckte att pojkar skulle få ha blåa tröjor och flickor rosa tröjor om de vill det. Men så fanns det de, bland annat en mamma på en bekants förskola, som inte tyckte det. Hon tyckte att flickorna INTE skulle ha rosa tröjor. (Men pojkarna fick ha kvar sina blåa tröjor, det var inga problem…)
  Hur som helst. Det kan vara så att mamman som skrev det mailet är Agnes Hellström – en fredsaktivist som skrivit en bok (Ränderna går aldrig ur), och skit i att Svenska Dagbladet skrev i sin rescension:

”Tyvärr lider Agnes Hellströms bok av en hel del brister. Berättandet bygger till stora delar på dialog som borde ha förtätats, språket är ibland trubbigt. Därtill finns en del störande klyschor av typen ”ögon djupa som brunnar”. Framför allt är Behnam, invandrarkillen som får Elin att rannsaka sig själv, väldigt romantiserad och föga trovärdig. Jag kan inte låta bli att tänka att romanen vacklar lite på samma sätt som dess huvudperson; mellan ett bättre och ett sämre läge.”

Strunta i det – köp boken!
  Jo, Agnes skriver nämligen på sin blogg (HÄR) att jag skriver korkade inlägg. Speciellt det som handlar om killeksaker vs tjejleksaker.
  Och det får hon tycka, om hon vill, och alla andra också. Det är liksom det vi kallar demokrati.
  Jag tycker i alla fall att det verkar som om killar vill leka med bilar och tjejer vill leka med dockor, om vi tar barn mellan sju och elva år.
  Sedan finns det undantag, och det är ofta de föräldrar som reagerar, som har en kille som sitter och byter plastblöjor på sin docka och vill gå till förskolan i paljetter och pumps.
  Men låt då grabben få göra det!!!
  Men vill min grabb leka med bilar, ha en blå t-shirt med spindelmannen på och spela fotboll, ja då ska han få göra det utan att någon kallar det för korkat.
  Men åter igen, läs Agnes bok nu…

Det tog inte tre timmar efter inlägget om killeksaker 2 fören den här bilden damp ner i mailkorgen.
Det är jag och min mamma 1968 i Italien. Jag är väl någon månad äldre på kortet än vad Charlie är nu.
Och dom mörkhåriga Italienarna hade aldrig sett ett sådant blont barn förut.
Tittarsuccé.

Charlie har sedan en vecka tillbaka börjat med en dålig ovana.
  Han vaknar klockan sex.
  Varför gör han det? Varför vill han att jag skall kliva upp så tidigt?
  Vill Charlie att jag skall tycka det är vackert när jag tittar ut över det spegelblanka havet med solen som skiner genom träden?
  Charlie, read this: jag tycker inte det är vackert alls!
  Jag är verkligen ingen naturmänniska. Jag har varit vid Grand Canyn, maffigt, visst, men det var mer en ”been there, done that”. Jag har varit i Toscana – samma sak där, fint, men jaha liksom. 
  Det finns människor som kan sitta i timmar och bara titta ut över ett landskap. Och tycka livet är… fantastiskt.
  Nä, tacka vet jag en pulserande storstad. New York – maj, tunnelbanestationen Bleeker street, rush hour.
  Det är grejer det!
  God morgon.