Frukost som vanligt på hotellet. Bagel med cream cheese, mint-te och bacon.
  Sedan var det dags att bli turister och åka upp i Rockefeller centre och titta på utsikten. Och det var trevligt. Lite kallt kanske, det blåste en del. Utsikten är inte riktigt som uppe från Empire State Building, men absolut värt ett besök om man har en timme att slå ihjäl.
  Efter det blev det några små presenter inne på Toys R us och så sista inköpen på American Eagles.
   Sedan blev vi alltså inslängda på Ed Sullivan Theatre och var med under inspelningen av David Letterman.

Vi gick på Times square och var på väg att åka ner till Maycy´s för några kompletterande köp då en tjej kom fram till oss och frågade om vi ville gå och se David Letterman.
   Jag och Charlies mamma såg frågande på varandra. Vi skulle på middag klockan åtta. När var inspelningen?
   Halv fem till halv sex.
   Jag har försökt komma över biljetter till David Letterman i åtta-nio år men inte lyckats.
   Och idag kom alltså en tjej och ville ge oss det.
   Sagt och gjort. Vi fick ett gult papper i handen och gick upp till teatern. Där var det kö och vi väntade snällt. När vi kom fram till teatern fick vi våra biljetter och ombads vänta. Då dök en anställd upp, som visade sig vara svensk och vips fanns vi med bland VIP-besökarna.
   Vi fick bästa platserna i salongen. Längst fram, precis nedanför där David Letterman står när han håller sin monolog.
   Guldplatser verkligen.
   Och gästen var Robert Downey Jr från Iron man. Kanongäst, roande och snabb i svaren.
   En timme senare var programet inspelat och vi var en erfarenhet rikare.
   Det var kul.

 Ni vet hur det är när man ligger i sängen och så ringer det på dörren. Då finns det två alternativ; dra täcket över huvudet, hålla andan och hoppas att den som ringer på inte ska tro att du är hemma. Brukar funka sådär.
   Andra alternativet är att studsa upp och öppna dörren. Men då uppstår problemet; vad har jag på mig? Många sover i underkläderna eller nakna, och så är det inget bra att stå när man slänger upp ytterdörren.
   Jag gillar därför att ha ett par pyjamasbyxor vid sängen. Jag sover inte i dem, men jag drar alltid på mig dom när jag går upp. Mina gamla byxor, som blev trasigare och trasigare tills Charlies mamma en dag sa ifrån och byxorna hamnade bland soporna, finns ju inte längre.
   Tanken var då att jag skulle hitta ett par nya här i New York, och det gjorde jag!
  De här!
   Jag tycker dom är jättefina, och lite roliga. Blåa med Stålmannenmärket och så står det ”I´ll save you” på dom.
   Dom är väl fina?
   Inte enligt Charlies mamma. Hon tycker dom är asfula och köpte faktiskt ett par andra till mig. Ska visa dom någon annan gång.
   Hahaha, men hon är så skönt uppriktigt ärlig, Charlies mamma. Inte så att hon förbjuder mig att ha dom här byxorna, men hon ler så där som man gör till barn när dom vill ha godis på en tisdag.
  ”Älskling, du vet att det är på lördagar som vi äter godis..”
   När det gäller mina pyjamasbyxor lät det så här:
   ”Älskling, jättefina, lite roliga till och med. Men du är 43 år. Inte 12.”
   Och så fick jag en puss på munnen och en klapp på kinden. Sedan log hon och försvann in i badrummet.
   Jag stod kvar och tittade mig i spegeln. Lade huvudet på sne.
   Jag gillar mina nya pyjamasbyxor.

Här har vi de två personer i vars händer vi lagt ansvaret för Charlie. Charlies mormor till vänster och Charlies mammas gudmor till höger.
   Och rapporterna som trillar in i form av sms säger att det går bra.
   Trodde inte annat heller.

 Idag var det helt okej väder här i stora stan. Det kom någon skur runt lunch men annars var det perfekt storstadsväder. Inte för varmt, och inte för kallt.
   Jag stod och väntade på Charlies mamma utanför hotellet i morse och tydligen så ser jag ut som en papparazzi med min nya kamerarem för det var fler som kom fram och frågade ”who I am watching for…”, och så kallade de mig för ”papp”.
   Faktum är att kvällen innan stod det en äkta papparazzi utanför hotellet. Om det var för Peter Bergs skull, en skådis från ”Chicago Hope”, ”Hancock”, ”Kingdom” och andra filmer, vet vi inte (vi delade hiss med honom och Charlies mamma som har koll på alla skådisar kände igen honom direkt).
   Sedan var det lunch med Charlies mammas förlägare här i staterna. Och så någon journalist som ska skriva om boken. Det var trevligt. Vi åt på Soho House. Trevligt, gott och dyrt.
   Efter lunchen, nästan tre timmar lång, gick vi en promenad i meatpacking district. Sedan taxi ner till centery 21 för lite shopping. 
   Passade på att kolla hur långt de kommit med nya byggnaden ner vid ground zero. Och nu ser man faktiskt att de bygger. Vet inte när nya byggnaden,(Freedom tower), skall stå klar men det lär inte dröja allt för lång tid.
   Det blir alltid någon timme mer än planerat inne på Centery 21, och idag var inget undantag. Vi kom därifrån vid halv sex och tog taxi direkt hem till hotellet.
   Där blev det en snabb duch och så en promenad till middagen som kvällen till äran intogs på en italiensk restaurang ner i Soho.
   Nu är klockan tio på kvällen, Biggest looser på teve och mina ögonlock är duktigt tunga.
   I morgon skall jag visa ett av mina iköp idag. Ett köp som Charlies mamma inte tyckte var optimalt. Jag förstår inte varför.
   Ni får döma…
   God natt från New York.