Äpplet faller inte långt från trädet brukar det ju heta, av någon anledning.
  Här hemma kan man använda det uttrycket på Charlies smak för hamburgare. Trogna bloggläsare vet att undertecknads kropp är byggd på hamburgare. Hamburgare, chips och bullar. I stora mängder.
  Just det där kanske näringsexperter inte vill höra. Eftersom jag har rätt bra värden både när det gäller blodsocker och kolesterolet så låter det inget bra när jag berättar att jag äter hamburgare fem dagar i veckan…
   Nåväl, hamburgare är ju också mat, eller hur? 100% nötkött säger dom ju i reklamen. Och det är väl nyttigt?
   Nåja, slut med svammel.
   Charlie gillar i alla fall hamburgare. Precis som hans pappa. Och då får han hamburgare, eftersom han nu trilskas med den andra maten. (Jag vet, innan någon kommenterar det, då kommer han sluta äta sin vanliga mat och bara äta hamburgare i fortsättningen. Hemska man, hur kan jag göra så?) Haha… nä, så långt låter jag det inte gå.
   Så fort han är bättre i humöret och kroppen blir det gröt och krossad palsternacka igen.
   Här kommer lite bilder för att visa hur mycket han njuter av 100% nötkött.

Jag trodde faktiskt att Charlie skulle gå vid det här laget. Om en vecka blir han elva månader och med tanke på att han var tidig med att sitta och att ställa sig upp mot bord så borde han gå nu.
   Men icke. Han totalvägrar. Han kan stå helt själv, mitt på golvet, och hålla en flaska. Han står där i 20, 30 sekunder och så sätter han sig ner och kryper iväg. Och går han med gåvagnen så är det högsta fart som gäller.
  Men att gå själv, det vägrar han.
  Därför har jag bestämt mig för att öva med honom nästa vecka. Med start måndag blir det gå-övningar några gånger per dag. Skulle väl vara själva sjutton om inte det skulle ge effekt.
   Fast, tänker du som läser det här, varför är det så bråttom?
  Och svaret på den frågan är: ingen aning. Vill bara att han skall börja gå. Det kanske blir lättare när han skall vara ute i trädgården. Lättare för honom att gå än att krypa på gräset.
   Fast jag vet inte. Vill bara att han skall börja gå.
   Annars har han varit lite gnällig idag. Och tydligen så var han magsjuk en kort period när vi var borta i New York också. Kräktes lite. Och när vi matar honom idag så har han inte haft sin vanliga hunger. Han brukar ju likt en fågelunge aldig bli nöjd. Vill hela tiden ha mer och mer. Men nu kinkar han alltså. Och det är sånt man uppskattar efter en långflygning från New York, duktigt jetlaggad.
   Men det är härligt med barn…
 

Pang – rakt in i vardagen igen.
   Hann inte in genom dörren förrän jag hörde Charlies stämma.
  ”Uhh…Uhhh…!”
  Och där satt han i soffan, mellan sina Angels, och när han fick syn på mig och sin mamma kom världens största leende. Sen var det ”mmmaaaammmmaaaaa och papapapapapapapa” för hela slanten.
   Han var jättetrött men oj vad glad han var av att få se oss igen. Det märktes.
  Och ännu gladare var ju vi.
  Och humöret har han kvar. Blev skitsur när han inte fick leka med kameran.
  Nu några timmars sömn och sedan kan helgen ta sin start, med allt vad den har att bjuda på.
   God Morgon, Sverige.

Det är roligt det här med att man i USA är så vidskepliga att man inte har en trettonde våning i byggnaderna.
   På vårt hotell saknas också våningsplan tretton.
   Varför har man inte det? Man kan ju göra en grej av det. 
   ”Åh… bor ni på trettonde våningen?” Höjda ögonbryn och lite beundran i blicken. ”How daaaare you?”
   Man kan ha en bar på trettonde våningen. Med teman på siffran tretton. Man kan döpa den till ”thirteen”.
  Ja, ni förstår vad jag menar.